Det jag tycker är intressant är när man gör tvärt om. När man kan berätta en story där man tar fram förövarens perspektiv på ett sätt som gör att man som läsare känner med personen, förstår vad som leder personen till de hemska handlingar som han eller hon utför. Det finns några, Dexter till exempel, där det är en massmördare som man får sympatier för. Självklart finns det fler storys men vad jag vill säga är att det är de som är de intressanta historierna eftersom de gör något nyttigt.
- Visar de dolda perspektiven på problematiken till exempel.
- Ifrågasätter förutfattade meningar och invanda mönster som får folk att agera i flock utan att verkligen tänka efter.
- utmanar läsaren att väcka känslor som denne från början inte visste att han eller hon hade och förhoppningsvis öppnar för personlig reflektion.
Att beskriva en mobbad i sin situation och den sorg, frustration och ilska som finns är lätt. Det är så klart inte lätt att skriva en story hur som helst, men vad jag menar är att sympatierna finns redan där från början så man behöver inte mer än skriva storyn så gråter massan.
Ska man beskriva mobbaren och få sympatier för denne behöver man jobba djupare, hitta den undre frustrationen och verkligen bygga upp förklaringarna för att läsaren ska kunna känna samma sympati för den personen eftersom mobbaren utåt, tillsammans med alla sina anhängare, endast är förövare som skall hatas och fördömas. Så klart bara om man är på ett överblicksavstånd för om man står precis bredvid är det inte lika lätt, då blir man gärna pöbeln som står och hejar på den starka (mobbaren) för att själv slippa bli måltavla.
Har jag sagt att jag tycker socialpsykologi och mänskliga processer är intressant?