Håll käften

Förra onsdagen var jag hos tandläkaren, ni vet den där gången då jag fick en lite lätt överflödig adrenalinampull i omloppet. När jag fick sprutan, alltså sprutan med bedövningsmedlet, inte adrenalinet, så gjorde det relativt ont. Det har gjort ont tidigare så jag reagerade inte så värst mer än att jag gnydde lite och lekte slingerorm i stolen.

Dagen efter var jag stel i käken, vilket jag brukar vara så jag tänkte inte så mycket på det. Jag var stel några fler dagar och tänkte väl inte så mycket på det då heller. Det var först i onsdags, alltså en vecka efter tandläkarbesöket, som jag började tänka på det. Inte brukar jag väl vara stel i käken i en hel vecka, någon dag, ja, men en hel vecka, nej. Inte nog med det. Jag märkte även att jag hade lite svårt för att gapa ordentligt. Det blev värre och värre och jag kan nu endast öppna munnen med en glipa på två centimeter mellan över- och underkäkens framtänder. Det gör ont och tar emot om jag försöker öppna mer.

Jag beklagade mig lite i slutet av veckan och tog upp med några på jobbet att jag hade lite problem, bland annat att få in fredagsfikat i munnen. Några blev oroade och tyckte absolut att jag skulle höra av mig till läkaren så fort som möjligt. Jag ringde samma kväll och där hänvisade de mig till tandläkare. Jag ringde jourtandläkare på lördagen för att höra och dom tycket inte jag skulle komma in utan ringa till min tandläkare på måndagen. Jag ringde och fick en tid i dag klockan 14:40. Tandläkaren ligger ungefär 50 minuters bilfärd från jobbet så jag var tvungen att åka minst en timme innan, alltså 13:40. Jag bestämde att jobba över lunchen och sen luncha vid ett och sedan åka direkt till tandläkaren efter det.

Ekonomiskt sätt var det väl inte någon förlust för mig då jag fick veta att jag fick åka på såna besök under arbetstid, dock känns det lite jobbigt att åka ifrån jobbet så tidigt och dessutom inte hinna komma tillbaka igen eftersom själva restiden i sig var så jäkla lång. Väl där fick jag veta att det inte var något att oroa sig för och att andra har det mycket värre än mig. Det finns ju faktiskt dom som inte får upp munnen mer än en halv centimeter och då får man ju faktiskt inte in något alls, jag får ju ändå in en fralla i munnen om jag delar den på mitten och bankar den platt först. Dessutom är det inte helt ovanligt, han hade ju bara råkat sticka nålen i något ligament eller liknande som fått sig en blödning och blivit inflamerad och när den svullnat blir det svårt att öppna munnen. Detta går inte över direkt utan kan hålla i sig i en sex till åtta veckor och om det inte gått över efter sex veckor så kanske man kunde ta kontakt med en specialist för att se om det var själva käken och inte ligamenten, men det var inget man gjorde i dagsläget.

Jag sa att jag oroade mig för att det kunde ha varit infekterat, utifrån att någon skit hade kunnat följa med nålen in och då fick jag en lång föreläsning om skillnaden mellan infektion och inflammation och att det inte alls var svullet i munnen, vilket jag tyckte det kändes som, det bara var inbillning. Det slutade nästan med att jag bad om ursäkt för min existens och att jag tog upp deras värdefulla tid med min överdrivna oro över min fysik utifrån att jag hade ett minimalt problem med min helt obetydliga käke. Och att det blivit värre över tid och inte bättre, vilket det borde bli om det var en blödning i ett ligament, hade han inte förklaring till, och även om han rynkade på ögonbrynen inför detta så var det ändå ett symtom som var irrelevant.

Tack för det tandverket, nu har jag inte bara ont i käken och har svårt för att få in mat i munnen, nu kan jag även njuta av att få känna mig som en idiot och en överkänslig hypokondriker som inte har rätt att klaga för det finns ju ändå folk som har det värre. Dessutom kan jag se fram emot att ha det så här i en fyra till sex veckor till.

Jag är så lycklig!

Jag sa till maken att jag får väl se fram emot flytande föda genom sugrör nere i Egypten, när maken frågade undrande om jag pratade om soppor så rättade jag honom med att jag menade sprit, så klart!

Ibland är det action vid ica.

När vi kom ut stod värsta limon med en lättklädd tomte-"fru" med ett fototeam utanför. Tomten sa "tack för besöket" till maken min, varpå min man höll på att säga något dumt.

Tidsresenärskläder.

Vi har en liten 50/60-talstjej har hemma, tack vare mrs data med familj.
Tack vi gillade kläderna skarpt!

Lite modebloggning

Detta hade jag på jobbet idag, en trygg ACME-väst. Detta fenomen passerade de flesta helt obemärkt förbi. Jag visade och förklarade för en kollega som mest fick en förbryllad min. Min kontorssambo däremot tyckte det länder tryggt att ha en sådan multiväst, den kunde säkert skydda mot det mesta. Ja, jag klarade dagen utan större smärta, vet inte om jag har västen att tacka för det, men vem vågar chansa?

Mina skrivbordslådor har gått i baklås.

Som tur är har jag lyckats lirka upp den viktigaste lådan!

My mind is playing trixs on me

Jag bakade ju massor av pepparkakor till fikat på jobbet nästa fredag. Massa massa pepparkakor. Jag bestämde mig för att ta med dom till jobbet så att jag inte skulle glömma dom, eller att dom skulle råka åka med i något fika eller liknande, innan, och så skulle jag stå pepparkakslös när dagen G skulle komma. Dom har stått så fint i mitt skåp på jobbet, helt orörda, tills i går.

Vi satt på fikarasten på jobbet, jag och några jobbarkompisar, bland annat den tjej som jag ska bjuda på vika tillsammans med. Jag berättade om pepparkakorna och sa att jag hade tagit med mig dom för att dom inte skulle bli uppätna, varpå hon tittade lite fundersamt på mig och sa:
Men, vad är det som hindrar dig från att äta dom på jobbet då?
Vad menar du, undrade jag.
Jo, du sa att du tog med dig dom för att du inte skulle äta upp dom hemma, men är inte risken lika stor här, att du äter dom menar jag? Dom ligger ju i skåpet, det är ju bara att ta.

Dessa ord gnagde mig hela dagen och en liten djävul hoppade upp på min axel och började upprepa dessa ord, vad är det som hindrar dig, och, en kaka kan du ju ta, en enda.

Jag jobbade över den kvällen och när jag stod ensam på kontoret, skrev missbruksutredningar och lyssnade på balladen om den gamla knarkaren med Thåströms stämma klingande genom korridorerna och en kopp te upphällt i muggen så skred jag till verket.

Efter sex pepparkakor insåg jag vad som hänt. Då tog jag pepparkakorna och ställde in dom på min kollegas kontor och svor över hennes ord.

Hon skrattade gott åt mig idag när hon såg pepparkakorna!

Fullt ös, medvetslös

På jobbet fascineras några av hur mycket jag hinner på kvällarna. Min dag efter jobbet såg ut så här:

• kom hem
• bakade muffins med dottern
• slängde ihop lite mat
• fikade med barnen
• klippte dotterns hår
• bloggade om det
• satte på film åt barnen
• spelade lite på datorn
• totaldeckade vid datorn
• vaknade till liv av att jag kände igen de välkända ljuden av hus som raseras av två små barn
• tog fram kvällsmat åt barnen
• torktumlade kläder
• satte på en ny tvätt
• städade undan i köket
• jagade barnen i säng
• läste för båda
• blogga om hela rasket.

Nu har jag bara kvar att duka bort allt skräp från vardagsrumsbordet, sortera all tvätt som hänger i vardagsrummet, torka bort all mjölk från vardagsrumsgolvet som dottern hällde ut där när hon satt på golvet och hade picknick när hon åt sin kvällsmat, tömma diskmaskinen, fylla diskmaskinen och slänga all skit som vi samlat på oss under dagen.

För övrigt kan jag säga att när jag satt i sängen strax efter nio, efter att ha sagt till ungarna upprepade gånger att vara tysta och sova, så hör jag sonen ropa inne från sig att han ska ha bruna byxor och orange tröjja på uppvisningen i morgon...

Allvarligt talat!

Hur fasen ska jag kunna fixa fram det klockan nio på kvällen innan uppvisningen?

Jag är ingen jävla övermänniska, även om vissa tror det när dom hör hur mycket jag hinner göra med mina barn, dock gör jag det nog med hälsan som insats är jag rädd. För övrigt så är han nog för sjuk för att gå till skolan och uppvisningen i morgon vilket fall!

Detta är det muffinspaket som jag bakade muffins med dottern ifrån. Nog för att jag hade mina aningar innan när men synen var inte att leka med ändå. Man tog bara lite pulver som fanns i en påse och blandade det med ett ägg, lite vatten och lite smör. Vispade ihop och, här kommer föraningarna, två teskedar av sörjan i varje form. Utav det skulle det bli muffinsar som rymmer hela formarna. Vi gjorde som det stod och det blev som det stod. Muffinsarna smakade verkligen fabriksgjorda och när man kommit ner till botten så såg det nästan ut som om det var botten av ett getingbo, så stora var luftbubblorna i muffinsen. Var det mycket annat än bakpulver i det där pulvret. Inget jag rekomenderar.