Den enes död den andres födelse

För några år sedan startade jag min nya hemsida och lämnade den här. Det var få som följde med över och jag har har i stort sett inte fått några kommentarer sedan bytet och jag försökte öka kvalitén i blogginläggen och nischa mig mer åt mitt skrivande. Det gjorde att inläggen blev färre, när det inte var någon respons blev det ännu färre och spammen jag fått in har varit extrema. Det har kunnat vara hundra spamkommentarer i veckan som jag varit tvungen att radera men kanske en kommentar i månaden. Jag fick en kommentar för några veckor sedan där informationen var att det var virusvarning på hemsidan.Och idag när jag äntligen skrev ihop ett blogginlägg så dog hela bloggen.  Samtidigt har den här bloggen legat öde och övergiven men ändå troget fungerande. Därför lägger jag in blogginlägget jag tänkt skriva här istället, som belöning för uthållighet.

Bild lånad från

3D universum Space Bakgrund

Din sanning

När jag var liten var jag på ett planetarium med klassen. Jag var drömmaren, den där som funderade över världen, mysterier och vad som kunde finnas utöver det vi såg med blotta ögat. Efter att guiden för planetariet visat hela vår galax, pratat om hur många stjärnor det fanns och att alla stjärnor hade egna solsystem med planeter runt sig kunde jag inte låta bli att fråga om hon trodde det fanns liv på andra planeter, om det fanns utomjordingar. Jag minns att hon fördummade mig där och då, skrattade lite så där nedsättande och sa med en sådan där överpedagogisk röst att det bara var fantasier och att det inte fanns annat liv i universum än här. Om jag varit stor nog att jag kunnat argumentera hade jag nog frågat henne om inte det uttalandet var lite väl arrogant, med tanke på den massiva mängd av alternativa världar hon precis visat upp för oss. Men, istället tystnade jag och skämdes.
Den känslan och den situationen tror jag vi är många som känner igen oss i, från vår barndom. Hur vi tänkt stort och blivit nedskjutna från drömmarna av någon vuxen som förminskat våra ambitioner och strävan efter att förstå och nå längre.
Idag satt jag och barnen och tittade på en dokumentär som handlar om rymden och vad de har hittat där. De letar framförallt efter liv. När de pratar om liv pratar de alltid om liv som har samma byggstenar och förutsättningar som vi har hos oss och glömmer hur lite vi egentligen vet. Det som ändå fascinerar är att de hittat möjlighet till liv, utifrån de förutsättningar som finns på jorden, i vårt eget solsystem. Tänk då tillbaka trettio år, då jag satt och frågade min nyfikna fråga med öppet sinne och blev nedskjuten när möjligheten ligger så nära som i vårt eget solsystem. Det är sådant jag bär med mig när barn ställer liknande frågor till mig i dag eller när man hamnar i diskussioner om saker jag inte vet något om, men tycker känns banalt. Jag kan inte svara rakt på en sådan fråga.
I veckan hade jag ett samtal med några barn på lågstadiet. Det handlade om spöken. Jag minns inte ens hur vi kom in på det men de hade hört en spökhistoria och den hade uppenbarligen följt dem och de var lite oroade. De ville ha svar. Jag gick inte ens in på historien eller frågade vad den handlade om, för det var inte det som var det viktiga. Jag sa det lilla jag visste men jag försäkrade dem inte om något eftersom jag inte vet tillräckligt. Jag sitter inte på bevis om något angående spöken. Jag tog upp att jag hört vetenskapsmän säga att den gigantiska partikelacceleratorn som skall upptäcka saker vi inte kan se för blotta ögat, inte stött på något som kan likna spöken. Att de flesta gånger man tycker sig se spöken så är det mörker och skuggor som lurar en i ögonvrån, att man glömt detaljer och därför får för sig att saker flyttats. Jag förklarade att Svarta madam är en lek där man står framför en spegel, skvätter vatten på en spegel i mörkret vilket förvränger bilden och när man är på spänn, rädd och förväntar sig att se ett monster, kommer ens egen spegelbild att uppfattas på det sättet.  Jag försäkrade dem aldrig om att spöken inte finns, för det kan jag inte garantera, jag ställde dock frågan om varför de trodde att spöken alls skulle vara intresserad av att skada dem.
Många vuxna skulle troligen agera på samma sätt som kvinnan vid planetariet som lite nedsättande skrattade och sa att det inte finns liv på andra planeter, att det inte finns några spöken. Det vi alla måste vara väldigt ödmjuka över är att vi vet väldigt lite och att avfärda andras rädslor eller tro, gör inte att den kommer minska. Den kommer troligen att bli större, de kommer dock aldrig att vända sig till dig för vägledning igen, de kommer lida i tystnad.
När det gäller forskning kommer sanningar vi vet i dag vara förkastade i morgon, jorden har gått från att vara platt till att vara rund, vi roterar runt solen och inte tvärt om. Jag är nyfiken och förväntansfull inför morgondagens vetenskapliga fynd för jag tycker vi närmar oss det som i dag kallas för science fiction mer och mer.