måndag 29 september 2008

Utmaning

Jag har blivit utmanad av Valerina

Svara på alla frågor

Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.

Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

Vilken mat äter du ofta?
Kyckling eller lax, mycket rostade rotgrönsaker

När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Väldigt olika, beror på fest, beror på mitt sinnestillstånd.

Var sitter du helst när du bloggar?
I vardagsrummet

Köper du ofta Triss?
Var ett tag sedan nu, men det händer ibland
.
Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Stockholm tror jag, för där har jag bott på hotell med min make och det slår nog det mesta. Det är ju resesällskapet som är det viktigaste, inte vart man åker tycker jag oftast.

Vilken TV-kanal tittar du på mest?
Sexan

Och vilka ska jag utmana då?
Jag utmanar:

zizziz samlade tankar
a karl to go
Och hon kallades barbro
Zupermom

Bakdags

Tyvärr har jag inte tillgång till systemkameran,
blir inte lika mumsiga bilder med en mobilkamera är jag rädd.

Vi har haft hela gräsmattan fylld med fallfrukt från vårat äppelträd. Denna fallfrukt har vi kännt oss tvugna till att göra något åt innan dom ruttnar bort helt så därför satte jag igång och baka i går. Förutom en sån där vanlig kolhydratsfylld söt sockerkaksäppelkaka till resterande familjemedlemmar provade jag två fina recept som var en aning mer GI-inspirerade som jag hittat inne på recept.se. Jag tänkte här dela med mig om dessa:

Äppelkaka
75 g smör
2,5 dl siktad dinkel
0,5 dl råsocker
0,5 st vaniljstång
2 st ägg

5 st äpplen
0,5 dl solrosfrön
0,5 dl pumpakärnor
0,5 dl hasselnötter
0,5 dl mandel
1 dl råggryn
50 g smör
1 msk rårörsocker
1 msk kanel

Kärna och hacka äpplena, smörj formen. Smält smöret, låt svalna, skrapa fröna ur vaniljstången, rör ihop smöret, dinkeln, socker och vaniljfrön. Knäck äggen och rör ner. Häll i smeten i formen och grädda 20 minuter.
Rör samman solrosfrön, nötter, råggryn. Ta ut kakan och lägg äpplena ovanpå och strö över kanel och häll på nötblandningen. Grädda 15 minuter.

Mina uttalande om denna kakan är att den är jättegod. Problemet är att kakan är så fast så äpplena och fröna bara ramlar av. Nästa gång jag prover samma kaka kommer jag nog att lägga ner äpplena i smeten och hälla på nötblandningen direkt och grädda allt tillsammans redan från början.

Äppelmuffins
3 dl sojamjöl
0,75 dk havrekli
0,75 dl psylliumfrön
2dl siktat dinkel
3 tsk bakpulver
1 tsk salt
2 ägg
1,5 dl youghurt
1,5 dl vatten
1 dl rapsolja
3 st äpplen
100 g sötmandel
2 msk kanel

Kärna och hacka äpplena. Hacka nötterna. Blanda dinkel, kli, psyllium, bakpulver och sojamjöl och salt. Vispa äggen och blanda med vatten, youghurt och olja. Rör ner dinkelbandningen. Rör ner äpplen, nötter och kanel. Fördela smeten i formar.

Grädda i 200 grader 10 -20 minuter i ugnen.

Mina uttalanden kring detta recept är att: skippa saltet! Det finns inget sötningsmedel förutom äpplena så använd söta äpplen och ät dom gärna till en kopp te eller liknande. Annars, rätt ok.

Resultat / Planering

Som jag redan sagt så låg min viktminskning på -0,8. Jag var en aning pessimistisk till detta och har ältat det lite fram och tillbaka. Som många inne på viktsnack och på min coach sagt på xtravaganza så fluktuerar vikten väldigt, speciellt hos kvinnor. Jag hade som mål att komma ikapp min tidigare planering och nu ligger jag +0,8. Detta innebär att jag behöver gå ner 1,8 till nästa vecka. Det kändes inte så värst farligt med att gå ner 1,6 efter att ha gått ner 2,4 veckan innan, men så blev det ju inte. Eftersom det gick så "dåligt" den här veckan så blir jag mer och mer skeptiskt till att jag ska kunna komma ikapp min ursprungliga planering men jag ger det i alla fall en vecka till.

Hur har matintaget varit i veckan?
Jo då jag har följt xtravaganzas halvfartsprogram strikt (förutom de ostbågarna som dottern hann mata mig med innan jag flydde huset i fredagskväll och tog en långpromenad, eller den smaken som jag tog på äppelkakan i går, en tugga) och jag ser inte att mina utsvävningar kan ha betytt så jättemycket, men ändå, kanske tillräckligt. Jag ska nu gå vidare, klokare och inte låta min dotters otroliga charm, som kan smälta diamanter, få knäcka mig den här veckan. Hur mycket hon än ger mig tillåtelse att smaka på hennes ostbågar eller vad det nu är för annat snask hon försöker lura i mig, så ska jag inte åka dit igen. Förresten har jag druckit mer vatten den här veckan också.

Hur har motionen artat sig?
Stegen:
måndag: 15 629 snabba: 8 054
tisdag: 16 523 snabba: 8 909
onsdag: 15 919 snabba: 8 767
torsdag: 18 626 snabba: 12 353 (känner mig nöjd)
fredag: 32 882 snabba: 25 204 (känner mig extremt nöjd)
lördag: 10 617 snabba: 7 062
söndag: 19 124 snabba: 8 841

Jag upplever att jag rört på mig mer än veckan innan vilket borde betyda att viktnedgången borde varit högre än veckan innan, men som sagt, kroppen beter sig på ett outgrundligt sätt, det går inte att ana sig till hur det ska vända sig (tyvärr)

Hur ska jag planera framtida veckan?
Jo, jag ska fortsätta att gå på halvfart hela veckan ut. Mitt mål är att komma ner till 77 kilo tills måndag den sjätte oktober. Om jag inte lyckas med det så ska jag göra min coach glad och gå in på helfart för då jäklar behöver jag en pusch över branten. Så det är nu det gäller, det är 77 eller leva på soppa i fyra veckor! Lyckospark tack!

I fråga om rörelse så ska jag se till att komma upp i minst 10 000 steg om dagen och helst mer än så. Får jag chansen att komma upp i över 20 000 så ska jag ta den chansen för rörelse är viktigt.

Veckans vikt

78,8 vilket är ett minus på 0,6.

Vad har jag gjort för fel? Har jag ätit för mycket? har jag ätit för lite? Har jag rört mig för lite? Har jag druckit för lite?

Nu säger väl de flesta att "det är ju en jättebra viktnedgång" och är uppmuntrande och så. Det jag vill säga är att "jag är inte helt nöjd". Nu får jag kanske höra att jag är otacksam eller har för höga krav och så kan det mycket väl vara. Men det jag går i gång på är det faktum att jag förra veckan ville gå ner 2 kilo och då fixade 2,4 kilo och den här veckan ville jag gå ner 1,6 kilo och lyckas då inte ens gå ner ett kilo. Det måste ju betyda att min utplaning i viktkurvan kom rätt så snabbt via den här dieten och då kanske jag måste köra igång med helfarten ändå för att lyckas nå mitt mål i tid.

Maken säger kloka ord som "men kan det inte få ta den tid det tar?"
Det är kloka ord, men, jag vill inte leva så här för länge. Om jag går ner mindre än ett kilo i veckan så kommer det innebära att jag får leva på det här sättet i trettio veckor. Att inte unna sig någonting alls i hela trettio veckor, det ser jag inte fram emot. Jag vill nå mitt mål, plana ut och sedan leva på ett sunt sätt för att hålla vikten. Nu äter jag fettsnålt och utan kolhydrater och inga utsvävningar alls. Jag äter inte ens frukt utöver min diet.

Nej, jag är inte nöjd.
Men det var i alla fall inte ett plus, för då hade jag nog krypit ihop i en liten hög och skakat av gråten.

Ibland kan jag inte hålla mig för skratt

samtidigt som jag blir lite oroad.

I dag fick jag en kommentar på ett inlägg skrivet 4:e maj "vill aldrig flytta till österike". Detta inlägg är antal sidor bak och inlägget är lite ironiskt betonat kring dottern som varit instängd i en källare och utnyttjad av sin far. Jag ironiserar över att det är många saker som hänt eller härstammat därifrån, bland annat att Hitler var född där. Idag (eller rättare sagt i går kväll) fick jag en kommentar där inne som löd: "men vakna. tror du på fullt allvar att det har med österrike att göra? det händer ju i sverige också, vi har psykon här också." Behöver jag tillägga att kommentatorn var anonym?

Det jag fnittrar lite över är att en person uppenbarligen måste ha lagt ner tid och möda på att kolla igenom min blogg (fattar inte annars hur personen hittat inlägget) och väljer att skriva en kommentar till just detta inlägg och väljer dessutom att skriva just det personen gör. Har personen helt missat att jag varit ironisk förr (eller senare) och har personen då tolkat allt jag skrivit helt seriöst? I så fall måste det väl ändå funnits fler mycket värre inlägg än detta.

Jag tycker ändå att det är fint att någon lägger ner en sådan möda, men det blir ju lite tragiskt när det ändå blir så fånigt då personen helt missat den skämtsamma, lite lätt ironiska och den helt oseriösa poängen.

Det kanske är bäst att jag sätter en liten varningslapp "varning, kan vara oseriös och ironisk ibland" så folk inte blir så upprörda när dom läser min blogg.

söndag 28 september 2008

I planeringsstadiet och en aning pepp

I går satt och och Paulina och snacka lite över msn. Hon började prata om att kanske åka iväg och fira examen och började skicka länkar till mig. Jag tar ju examen ju i januari så jag började bli lite sugen när jag såg länkarna. Det första hon skickade till mig såg fint ut men det skulle kosta 25 tusen och det är inte pengar jag lägger på en resa, inte idag i alla fall. Men så skickade hon ännu en länk till mig och där var det absolut mer överkomliga priser.

Jag och maken har pratat, jag har pratat med mamma och hon kan vara barnvakt och om vi åker så blir det i så fall hit:
Three Corners Fayrouz Plaza Beach

10 000 för mig och maken tillsammans och för det får vi:

Fint ljust dubbelrum med TV, telefon och kylskåp. Dusch och wc. Hårtork. Balkong med begränsad havsutsikt samt Städning 7 ggr/vecka.

Ett härligt poolområde där poolerna är uppvärmda vintertid. Trevlig poolbar. Gratis solstolar, parasoller och handdukar vid pool och strand. Trevlig lobbybar och en härlig uteterass som vetter mot havet. Hotellet har en egen strand med strandrestaurang som serverar enklare rätter Flera restauranger. Volleyboll, fotboll, dykcenter. Internetcafé och fin shoppingarkad med bland annat, frisör, souvenirbutiker, apotek, juvelerare och en liten supermarket.
Självklart är det all inclusive vilket innebär:
- Frukost (7-10)
- Lunch (12.30-15)
- Middag (18.30-22)
- Eftermiddagskaffe/te med kakor (16-17)
- Glass i Lagoona Beach Bar (13-17)
- Obegränsat med lokala drycker, öl, vin, läsk
- Sportaktiviteter

Måste erkänna att jag är lite pepp, inget beställt, inget bestämt, men... nån gång måste ju vara den första då man kommer iväg på något sånt här. Något att fundera på.

Maken skrattar åt mig

I går kväll så frös jag och satte då på mig ett par mysbyxor och en tröjja. Jag har nu såsat runt i dessa under frukosten och maken skrattar åt mig med jämna mellanrum. Byxorn är nämligen inte helt lagom längre. Det är ett av de paren som satt bra på mig när jag var som störst så de sitter nu som en säck på mig. Gällevarehänget som blir är nästan nere vid knäna och maken min skulle kunna få plats i dom samtidigt. Det är jättesnyggt!


lördag 27 september 2008

Child birth song


Helen Austin

När jag ändå är i farten och lägger in filmer så får den här också vara med. Jag hörde den för ett tag sedan och fick åter höra den och då tänkte jag att va fasen, andra måste ju också få chansen.

I går i sektionsrummet

så fick jag se planschen som de ska använda till overallsinvigningen. Jag hade sett en plansch tidigare där det stått:
OVERALLS
INVIGNING


något som stört mig då jag hakar upp mig på just särskrivningar. När jag fick se SOBRAS förslag så stod det:
OVERALLS-
INVIGNING


När jag påpekade att det finaste på hela planschen var bindestrecket så blev Mårten så glad att han kvittrade. Han hade nämligen slagits för detta bindestreck, något som är förvånande att man måste göra inom den akademiska världen. Där borde väl ändå korrekt svenska komma till uttryck ( i alla fall oftare än i den här bloggen).

Med detta i bakhuvudet så måste jag dela med mig av ett underbart klipp jag fick se här på morgonen, var så goda, ha kul!

Bilder finns nu att beskåda i tybblebrosinlägget

Maken fick visa sig tekniskt och ordna till problemet.

fredag 26 september 2008

Jag vart utmanad av Pernilla 14 september

Känner att det är dags att göra något åt det nu.

1. Har du någonsin fått något du skrivit publicerat?
Jag bar på ett skrivarläger i mellanstadiet. Då fick jag en dikt publicerad, annars tror jag inte att det blivit något mer.

2. Vad skriver du på just nu/vad skulle du skriva på just nu om du hade tid?
Jag skriver på en socialpsykologisk liten historia med twist. Jag håller dock på med att skriva på hemtenta och c-uppsats samtidigt så det blir inte många ord på boken är jag rädd.

3. Har du någonsin skickat in ett manus till ett förlag? I så fall, vad hette det, när skickades det in, till vilket förlag och vad sa de?
Nej så långt har jag aldrig kommit, har hittills bara skrivit för byrålådan är jag rädd.

4. I vilken genre skriver du?
Ja du, säg det. Jag gillar att skriva historier med twist, det är övernaturligt men i vardagen och gärna plötsligt så man inte riktigt är beredd på det. Jag vet inte vilken genre det är, jag bara skriver det som jag känner för, nån annan får sätta in det i fack senare.

5. I vilken genre önskade du att du kunde skriva?
Thriller, kanske skräck.

6. Vilken är din svenska favoritförfattare?
Astrid Lindgren har jag haft många fina stunder med och så gillar jag Haag. Sen måste jag erkänna att jag inte är så bevandrad inom den svenska litteraturen.


7. Vilken är din icke-svenska favoritförfattare?
Stephen King, JRR Tolkien, Koontz, CS Lewis och många många fler. Det var dom jag kom på nu, jag har läst massor av böcker genom tiderna men jag är jättedålig på namn.
8. Vilken är din skämsförfattare (dvs en författare vars böcker du skäms lite för att du gillar)?
Ööööö, hm, nån jag skäms över. Tror sällan jag skäms över böcker om jag ska vara ärlig.


9. Vilken genre läser du helst?
Skräck, thriller och övernaturligt.

10. Vilken författare skulle du helst vilja träffa?
Haag verkar kul. Annars är det ju självklart the King himself, Stephen alltså :)

11. Vem skulle du helst vilja skrev en blurb på din bok?
Erik Flygare och Björn Johansson samt Odd Lindberg, mina socialpsykologlärare på universitetet :) annars är det så klart Stephen King.

Så ska jag utmana folk också...
hm, skitsvårt men jag väljer väl:
Freddan Diamant
Zizzi
Infanterield
och
Aina

Jag och min gode vän stegräknaren

har i dag slagit rekord.

32 795 steg!!!
vilket blir 2 mil enligt dess mått mätt.
Utav dessa var 25204 steg snabba och de har promenerats på 209 minuter, nästan 3½ timmar alltså.

Jag känner mig nöjd...


...och lite matt i benen.

Nu har jag gjort det

jag har använt Örebros onödigaste miljonprojekt.

I alla fall så har jag gått över

*trumvirvel*

TYBBLEBRON!

Jag gjorde det på vägen till universitetet idag och anledningen var för att jag tänkte att jag skulle få lite mer träning på det sättet. Jag tog en fin bild på mig helt högröd efter en lång promenad, lite snett uppifrån så man kunde se trafikljusen nedanför.

För er som inte vet vad Tybblebron är för något så kan jag förklara det som så här:
det är en gigantisk träbro som står precis bredvid ett övergångsställe. Man behöver aldrig vänta speciellt länge innan man får grön gubbe och kan gå över och bron känns fullständigt överflödig. När man frågade vad det skulle vara bra till så var det visst för att pensionärerna skulle kunna gå över i lung och ro, men med tanke på de otroliga branta trapporna så försvinner det användningsområdet också. Jag skulle verkligen vilja se gamla Agda ta sig upp med sin rullator för den bergsklättringen.

Denna bild är tänkt att illustrera vägens alla möjligheter
till korsning, utan bro.

Det är få som tar omvägen över bron helt enkelt, men jag är en av de utvalda.

torsdag 25 september 2008

Fick mig allt en liten springtur idag

Jag brukar ta mig en kvällspromenad när jag inte tycker mig ha rört på fläsket tillräckligt under dagen. Jag skulle till ICA så jag gick ut till maxi och hem igen. Jag brukar då gå en liten bit i vivallaskogen och sedan över den vägen till ICA och det är lite läskigt i sig. Nu på hösten har det hunnit bli riktigt mörkt redan halv åtta på kvällen så det är lite okymmigt att gå där. Jag är ju redan lite mörkrädd men det är inte spöken jag är rädd för, även om en hel del stenar får mystiska skepnader i mörkret. Vi har ett troll och en evil sköldpadda som jag brukar se på kvällarna. Det som oroar mig är att bli överfallen av någon som hoppar fram ur skogsbrynet så jag är alltid lättade om fler är ute och rör på sig när jag går där.

I dag tog jag vägen som vanligt och hade musik i öronen som hjälpte mig att hålla ett taktfast tempo. När jag kommit nästan hela vägen ut ur skogen, skogsbrynet var kanske femtio meter framför mig, så slocknar gatubelysningen. Det var bara belysningen inne i skogen, inte den utanför skogen, där lyste det så fint, men inne i skogen blev det totalt bäckmörkt. Instinktivt slet jag av mig lurarna och lubbade ut ur skogen så fort jag kunde. Jag ville inte vara döv av musiken utan jag ville höra om någon skulle springa på mig bakifrån och jag ville inte gå långsamt som ett lätt byte, nej jag sprang hela vägen ut. Precis vid brynet möter jag en äldre kvinna som är på väg in.

Jag blev lite förvånad, jag hade då inte gått in i skogen om lamporna slocknat, jag hade lätt vänt om och hittat en annan väg. Det var nära på att jag funderade på att ropa efter henne "VÄND OM OM LIVET ÄR DIG KÄRT GUMMA!!!" men det gjorde jag inte. Jag fortsatte min väg mot ICA och jag hoppas att gumman klarade sig fint. Jag mötte dock på vägen hem, en utryckande polisbil som var på väg ut mot vivalla, jag hoppas innerligen att det inte bara var jag som hade grisig tur och att kvinnan jag mötte gick rakt in i käftarna på något odjur med kniv.

Jag vill verkligen ha goda tankar om mina medmänniskor, men jag ser nog för mycket på nyheterna för det.

En negativ sida av min viktnedgång

Jag ser mycket äldre ut.

Förut var jag rund och ansiktet var runt och liksom äppelkindat men nu har ju ansiktet tagit form av en smalare karaktär. Nu syns mina rynkor kring ögonen, något jag inte hade förut i samma utsträckning och när jag ser mig i spegeln så ser jag en kvinna som nästan ser medelålders ut. Jag ser äldre ut än vad jag tycker jag är.

Jag är ju samma person fortfarande men jag oroar mig nästan för att jag inte blir tagen för samma person som jag är längre. Det var en större identitetskris än vad jag trodde att gå ner i vikt. Jag var ju 25 när jag gick upp så den smala kropp och ansikte jag minns är ju 25 år, nu är min smala kropp och mitt ansiktet över trettio.

Det är inte så att jag ser tärd ut eller att någon undrar om jag är sjuk. Jag ser helt frisk ut det är mest rynkorna som kommit fram. Jag har aldrig haft åldersnojja eller blivit rädd för att bli rynkig, jag tror mest att det är tiden som utgör problemet. Om jag inte gått upp så mycket när jag var 25 så hade jag ju rynkat till mig långsamt om jag ens rynkat till mig så mycket då huden varit sträckt hela tiden. Det är mest det är med att åldra åtta nästan nio år, utseendemässigt, på ett år som känns jobbigt.

Förut när någon skulle försöka fundera ut min ålder så gissade många på runt 25 år, ibland till och med yngre (det värsta jag hört då var 16, men det var en full fjortonåring som uttalde sig den gången) men nu om någon ska lista ut min ålder så gissar dom på 38-45. Det säger lite om min förvandling och att det inte bara har med mig och min bild av mig själv att göra utan att det verkar vara en allmän uppfattning.

Jag 25 år och oförstörd

Jag trettio, utspänd och ungdomlig i hyn

Jag idag, smalare, lycklig och rynkig.

Så sett kanske jag blir tagen på mer allvar än jag blivit under min grandiosa tid så jag ibland blivit tilltalad om som jag vore omyndighetsförklarad och sådant stör mig nog mer än några rynkor.

Frustration

Jag sitter här hemma i min ensamhet och ska försöka läsa en bok inför vårat grupparbete. "institutionsbehandling av ungdomar". Det är en av de tråkigaste av böcker jag någonsin läst. Dom bara rapar upp olika forskningar och dess resultat och jag får nästan panik. Jag läser en bit och sen svävar tankarna iväg åt ett helt annat håll och efter en stund märker jag att jag inte har en aning om vad jag läst. Jag bestämmer mig då för att göra något annat en liten stund för att sedan plocka upp boken. Eftersom mina tanker svävat iväg så blir det att jag gör sådant som har med mina tankar att göra.

Jag har hittat ett jobb i Västerås som låter intressant och då letade jag efter lite andra jobb i Västerås också. Västerås känns som en stad som jag kan pendla till så därför känns det intressant. Om jag skulle få jobbet i Västerås sa vi att då behöver vi ju inte tänka på att flytta, inte direkt i alla fall. Om det skulle vara så att makens jobb försvinner så skulle vi kanske kunna flytta dit och etablera oss där istället. Därför började jag kika lite på huspriser där för att se vad vi har att förvänta oss.

Det är ju rena fantasipriserna där!

Husen kostar runt 3-4 miljoner och då är de inte ens direkt hysteriskt stora. När jag ändå höll på att kolla hus i Västerås så började jag intessera mig av skillnaden i priser med Täby där föräldrarna bor. Jag började leta efter radhus som är likadana som föräldrarnas och de var hysteriska priser, 6 miljoner låg många av dem på. 6 miljoner för ett radhus?

Vem har råd med sånna fantasipriser? Jag kallar det för fantasipriser för det känns inte som om det handlar om pengar utan om något ouppnåligt som fladdrar ovanför oss. Pengarna är ju aldrig reella, det är något som sitter på banken, siffror som man flyttar från konto till konto och därför känns dom inte verkliga. Att ta ett lån på 6 miljoner på banken känns aldrig för dom var aldrig ens egna pengar och siffrorna byter bara plats någonstans där man inte ser dom och så får man betala av resten av sina liv men det märks inte heller, för det är fortfarande bara siffror som byter plats på banken.

Händer det dock något så att man inte kan flytta dom där siffrorna, som man aldrig ser, då får man känna av det. Jag vill inte stå i skuld hela mitt liv med så mycket pengar. Jag vill veta att jag ska kunna betala priset men 6 miljoner låter inte rimligt. Borde inte bostadsmarknaden ta och lugna ner sig snart.

Och så har fyra timmar gått och jag har hunnit läsa två sidor, flera gånger, men ändå, två sidor! Jag har hunnit ringa två samtal också och laga lunch, men två sidor på fyra timmar känns inte direkt produktivt. Tror jag ska byta bok och hoppas att jag kommer igenom den hemska boken ordentligt innan helgen är över.

onsdag 24 september 2008

Jag är äldre än Ragnar

Ragnar, farbrorn som inte vill va stor.

Det här är Ragnar, han jobbar på kontor.
Han fyller 33 i maj och har 45 i skor.
Det här är också Ragnar i Ragnars fantasi.
Ju mer han tänker på det ju yngre vill han bli.

För tänk om han var tio eller kanske bara sju.
Då skulle han va' ute och leka nånting nu.
Så brukar Ragnar tänka när han sitter på sitt kontor.
För han är faktiskt farbrorn som inte vill va' stor
Ja, han är faktiskt farbrorn som inte vill va' stor

När jag var liten så tittade jag på Ragnar, mannen som inte vill va stor och tyckte han var skiiiitgammal. Som gatan. Han var nästan äldre än mina föräldrar. Han representerade vuxenlivet. Tråkigt, ensamt och ospontant. Jag ville aldrig bli vuxen och att vara över trettio verkade ju vara rena döden.

I dag är jag 33 år, jag är alltså äldre än farbrödernas farbröder, jag är gammal. Jag är ändå lite lik Ragnar för jag är lika nostalgisk, men inte till barndomen, mer till ungdomen och tonåren. När jag tänker på att jag är äldre än Ragnar så känner jag mig nästan äldre än jag brukar och något som gör att jag känner mig ännu äldre, är det faktum att när jag pratar om Ragnar, farbrorn som inte vill va stor, så är det ingen som vet vem jag pratar om. Jo, de som är i min ålder, men de jag brukar umgås med är runt tio år yngre än vad jag är och dom har ingen aning om vem Ragnar är. När jag nämner "magister Flykt" så ser de lika frågande ut. När jag suckar lite och säger "Kalles klätterträd" då skiner några upp.


Med detta vill jag säga att jag är gammal jämfört med de jag umgås med, men jag blir aldrig äldre än vad jag känner mig även om Ragnar nu råkade bli det.









tisdag 23 september 2008

Spännande föreläsning

I dag var jag på en riktigt världsomvändande föreläsning. En rening för själen och lite frustrationsframkallande. Föreläsaren i sig var helt underbar, kändes lite så där lagom urvuxen punkare på något sätt.

Vi har ju under hela utbildningen tragglat teorier och metoder, att det är viktigt att man vet vad man håller på med, vi har tragglat psykologi och fått veta hur viktigt det är att kunna och vi har mer eller mindre fått veta att detta är den yttersta kunskapen om mänskigheten. Vi har fått lära oss kategorisera personlighetsstörningar och fått läsa var det kommer ifrån och vad den rätta hjälpen mot dessa är.

I dag har vi fått lära oss att det bara är skit...

Nä, inte riktigt. Vi har haft en föreläsare som kritiskt granskat och sedan presenterat kritiken till oss. Psykologi är inte riktig vetenskap. Det bygger på normer och värderingar, om någon inte riktigt följer dessa mönster så stör de omgivningen. Då är det viktigt, och bra för massan, om man kan dela in dessa i fack och förklara deras beteende och därför sätter vi en diagnos på dem. Diagnosen är diskutabel. Homosexualitet var till exempel en psykisk sjukdom tills psykologerna helt enkelt röstade om de tyckte att det skulle vara en sjukdom. Majoriteten tyckte inte det och vips så blev vi av med en sjukdom.

"Tänk om vi kunde göra samma sak med cancer!"

Nu ska i alla fall jag tillbaka till vardagen igen, men i morgon blir det diskutera av, i ämnet diagnoser och dess vara eller icke vara och om man kan vara beroende.

måndag 22 september 2008

Resultat / Planering och utvärdering

Hur har veckan gått?
Jo då, den har gått grymt bra. Jag har hållt mig strikt till xtravaganzas halvfartsprogram och inte fuskat någon gång. Nu när jag varit strikt har jag även kunnat urskilja hur mycket jag faktiskt fuskat innan. En chokladbit här, en frukt där, lite för mycket mellis där och så nån kaka när det ändå bjuds. Lita potatis här och nån pannkaka där har också kunnat spela roll.

Det jag däremot varit dålig på är att dricka vatten. Jag har faktiskt under hela veckan inte druckt mer vatten än det som varit i xtravanzas soppor och i maten jag ätit. Det är något jag håller på att jobba med nu den här veckan så idag har jag fått i mig två och en halv liter vattan än så länge och jag har inte gjort annat än att springa på toaletten.

Men hur gick det då, även om jag druckit dåligt, jo jag fick ett minus på 2,4 kilo. Det gör att jag bara ligger 0,6 kilo ifrån den vikt jag igentligen skulle uppnått till denna måndagen om jag inte fastnat på 82.

Veckans steg ser ut som följer:
måndag 7776
tisdag10789
onsdag19020
torsdag14235
fredag18545
lördag 9773
söndag 16043
Jag tycker att jag uppnått en bra nivå i rörelse och har inte så mycket att klaga på, bara två dagar jag inte kommit upp över 10 000 steg och de flesta dagarna har jag haft råge.

Vad är planen för veckan. Jo jag ska fortsätta vara strikt mot mig själv i fråga om dieten och inte tillåta mig själv att göra några felsteg. Jag ska bättra på mitt vätskeintag och jag ska fortsätta röra på mig och mitt mål för veckan är att gå ner 1,6 kilo så jag kommer ner till den vikt som jag från början planerat in för veckan.

Utmaningsresultatet lyder som följer

*trummvirvel*
-2.4

Det är 0.6 mer än vad jag behövde och jag är mer än nöjd. Jag kommer garanterat att fortsätta med dieten och kommer inte gå på helfart förrän denna dieten krackelerar. Tack Compax och alla ni 23 som trodde på mig, lång näsa till er tre som inte trodde på mig och ett "in your face" till mig själv som röstade emot mig.

Jag är nöjd.

söndag 21 september 2008

Föräldrabarndagen

I dag var det föräldrakommitténs föräldrabarndag som hade barnkalas som tema. Uppslutningen var stor mot tidigare år och barnen fyllde nästan vårat långbord så föräldrarna fick sätta sig på de runda borden. Vi hade lite lekar och sedan var det fika med information. Det varkade vara en positiv grupp och vi kanske till och med kan se några engagerade framöver, något Fredrik får arbeta på då jag går i pension, eller vad man ska kalla det.

Förväntansfulla barn som väntar på fika

Fikande föräldar, medan fadrarna engagerade barnen på annat håll.

En representant från kåren som var och informerade

De bjöds på tårta, hembakade bullar och hembakade muffins.
Man hörde att det var positivt bemött när folk utbrast
"Mmmm, det ser ju hembakat ut det här"
Paulina och Carro har lagt ner ett hejdundrande bra jobb där,
jag gjorde tårtan.

Barnen fick avslutningsvis en liten gottepåse
innehållande en klementin, en serpentin, en ballong
och en kylskåpsmagnet föreställande bilarna från filmen bilar.

Stort tack till:
alla fadrar som tog hand om barnen jättefint,
SOBRA som ställt upp ekonomiskt,
Magnuz som stöttat mig i utförandet
och alla andra som gjort denna dagen möjlig



Tänk den som ändå fick vila nu, men nej ser du, här ska städas!
(vill också tillägga att jag inte så mycket som smakade på bakverken)

Varför städning känns meningslöst

Det här med städning kan få mig att bli helt vansinnig för det är ett arbete som aldrig blir klart. Jag tycker om när det blir klart, när jag kan se en ände på eländet. Det är inte så med städning, i alla fall inte när man har ett litet hus, alldeles för mycket saker och dessutom två barn. Jag börjar i köket och städar. Det blir fint lagom tills vi måste äta lunch och sen är det ju rörigt igen och jag måste börja om från början. När jag städar hemma ensam med barnen så kommer jag sällan längre än till köket.

Rum har en tendens att inte förbli som dom var. Om jag hunnit längre än till köket, eller om jag börjat någon annanstans för att känna att jag kommer någonstans så är det ett liknande fenomen. Vi säger att jag tar vardagsrummet och så hinner jag klart med det. När det gäller att städa vardagsrummet så handlar det inte om att damma lite, torka av bordet och dammsuga så är det klart, oh nej! Först får man ta alla synliga leksaker som är kringsrpidda, sen får jag ta hand om all ren tvätt som hänger på ställningar, rep som är upphängda i taket och galgar som hänger i taklampan (efter broblemet med tvättmaskinen) Sen får jag dra fram soffan och sopa fram tre medelstora drivor med en salig blandning saker som ramlat ner bakom. Leksaker, strumpor, en enstaka sked, papper, ja ibland förväntar jag mig att hitta saker som försvunnit i Bermudatriangeln där.

Om de saker som försvunnit i Bermudatriangeln inte skulle hittas bakom soffan så har vi ändå att ställe kvar som de kan hamna på, I soffan. Det ingår ju att lyfta bort kuddarna för att dammsuga och framförallt tömma på saker. Barnen verkar kunna tappa ner vad som helst som försvinner ner bakom kuddarna. Fjärrkontroller, mycket vanligt och väldigt frustrerande, bestick har hittats, leksaker så klart och även vissa klädesplagg. När jag har röjjt allt detta och börjar laga mat, för det är lagom vid matlagning när jag är klar där så ser det nästan likadant ut när jag kommer tillbaka igen om barnen blir lämnade ensamma en stund.

Jag tror att det är därför jag hatar att städa, för det tar aldrig slut!

Jag älskar dock att ha det fint omkring mig, jag trivs då, jag kan tänka då, jag blir inte irriterad och orkeslös då, men jag skulle vilja kunna ha några dagar i veckan då jag inte behöver städa, för att kunna ha det fint också. Och så ska ju verandan bli klar, och tvättstugan, och tomten, och studierna, och så ska jag jobba för akademikerförbundet också....

lika bra att räkna med att jag får leva i kaos i ännu en termin.

I dag är det föräldrabarndagen

och jag har faktiskt hunnit
  • fixa tårta till föräldrabarndagen
  • köpa ballonger till föräldrabarndagen
  • köpa serpentiner till föräldrabarndagen
  • inhandla till fiskedammen till föräldrabarndagen
Och jag hann även
  • handla mat
  • göra äppelmos
Jag hann inte fixa foldrar till föräldrabarndagen men jag tar de gamla och så får vi helt enkelt kryssa den sidan som inte är aktuell längre. Det roligaste är ju att sidan heter "aktuellt"

Jag hann inte heller röjja här hemma eller städa toaletten men det får jag väl jobba på i eftermiddag när jag kommer hem från föräldrabarndagen. Äppelkakorna är nog det på listan som känns absolut minst aktuellt just nu, men äpplena ligger och väntar, så det blir nog i veckan någon dag.

En powerwalk måste inplaneras under dagen också, så jag kan komma i mål i morgon, men just nu är jag bara trött.

lördag 20 september 2008

Djävulen agerar på stan

Man märker av hans arbete så här när man absolutist när det gäller allt godis, sötsaker eller något överhuvudtaget förutom just den mat jag får stoppa i mig.

Det är mycket folk, okänt folk, som försöker proppsa på mig godis. Det har varit massor av reklamkampanjer på sistone där folk kommer fram på gatan och bjuder på godis. Jag har börjat fundera på om jag ska sätta fingrarna i kors och skrika "Vik hädan" för deras verk är ju bara av ondska i mitt perspektiv. Men jag har varit svensson och artigt sagt "Tack men nej tack" och gått vidare.

Förövrigt är jag svullen och trött i dag så det känns som om jag skulle gått upp fem kilo. Snacka om helvändning på bara en dag, i morse var jag ju så positiv.

men jag har i alla fall inte fuskat.
  • fixa tårta till föräldrabarndagen
  • fixa foldrar till föräldrabarndagar
V köpa ballonger till föräldrabarndagen
V köpa serpentiner till föräldrabarndagen
V inhandla till fiskedammen till föräldrabarndagen
V handla mat
  • röjja här hemma
  • städa toaletten
  • baka äppelkakor
  • göra äppelmos

Four down, six to go... om jag bara inte vore så jäkla trött...

Kanske borde sätta in sova som en punkt också...

*gäsp*

Dagens lista

I dag ska jag:
  • fixa tårta till föräldrabarndagen
  • fixa foldrar till föräldrabarndagar
  • köpa ballonger till föräldrabarndagen
  • köpa serpentiner till föräldrabarndagen
  • inhandla till fiskedammen till föräldrabarndagen
  • handla mat
  • röjja här hemma
  • städa toaletten
  • baka äppelkakor
  • göra äppelmos

Hur tusan ska jag hinna det...
Ja inte har jag tid att sitta här något mer i alla fall...

Angående dieten

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mig själv och måste nästan klappa mig själv uppmuntrande på axeln. Jag har skött mig så jäkla bra. Jag var ju ute igår och trots motgångarna i mina försök att bara dricka vatten, så drack jag ändå inget annat än vatten.

Jag åt en powerbar och innan jag gick ut så hade jag gått 18545 steg varav 11678 var snabba steg. Eftersom jag glömde stegräknaren hemma så kan jag inte säga hur många steg jag tog totalt, men jag har en stark känsla av att det är närmre 30 000 i slutändan.

Nu ska jag bara ta mig igenom ungarnas godisdag och söndagens förädrabarndag så är jag home free för den här veckan och måndagens vägning.

Shit va spännande, jag vill väga mig nu, men jag får inte!

it's SÅ

Efter en riktigt tidig morgon och mycket mortion så gömde jag mina mörka trötta ringar under ögonen och åkte för att intaga en god middag med Bäääbs innan vi åkte till Its SÅ.

Jag hade tänkt ha min korsett under kvällen
men är rätt nöjd med att ha valt en lite lösare klänning.
Jag hade inte stått ut med något taightare.


Här är bilden på mig och Bäääbs när kvällen börjar.
Båda pepp, båda pinglor, båda jäkligt heta!

här är bilden på mig och Darth Vader, fast ur uniformerna,
om ni minns den tidigare bilden så kan ni ju jämföra.

När vi kom till conventum så var det rätt så lite folk där och det ekade nästan när man gick runt och pratade med folk (om inte det hade spelats musik hela tiden). Vid tiotiden var det helt perfekt med folk. Jag var verkligen jätte på G och tänkte att det här blir najs. Jag snackade med folk och hade jättekul. Jag såg inte så många band för det enda band jag var intresserad av var Teddybears som skulle spela kvart över tolv. Jag snackade runt och vad jag förstod så var alla där för att se just Teddybears. På stället var det 2500 personer och det var två dansgolv och tre barer på väldigt stor yta. Två våningar med rulltrappor och grejer. Om alla dessa 2500 personer skulle tränga in sig på bara ett av dansgolven så skulle det bli hysteriskt trångt, inget jag såg fram emot.

Det började bli hysteriskt trångt redan, fast folk var utspridda så min irritationsnivå höjdes. Jag var ju helt nykter och fick inte dricka annat än vatten under kvällen och när jag upptäckte att det var lättare att få tag på alkohol än vatten, då vart jag bra irriterad. Jag stod i köer för att få vatten och vid ett ställe fick jag bara svaret att dom inte hade något vatten. På nästa ställe fick jag en pappmugg för att få gå och ställa mig i kö till toaletterna, som även de var för få för alla männskor. De hade en liten rökbalkon på kanske 15 kvadratmeter som alla rökare på stället skulle dela på. Från början var det bara så himla trångt att man knappt kunde vistas där ute utan att gnugga sig mot de andra som också befann sig på balkongen men det ordnades upp med att det sattes vakter som stod och släppte på folk på balkongen i samma takt som folk gick ut. Kön var otroligt lång och jag kan tänka mig att vissa valde att inte ens gå in. Tröttheten tog över min kropp.

Kortfattat, ett trevligt och roligt intiativ, många fick vara med men det var lite dåligt organiserat i fråga om detaljerna, som är nog så viktiga som rökning, vatten och toaletter. Toaletterna var inget de kunde göra något åt, det vet jag men de hade en balkong till att öppna för rökning, eller så hade de kunnat öppna dörrarna längst ner precis vid rulltrapporna och gjort en inhägnad där folk kunnat gå ut. När det gäller vatten, ja jag vet inte hur doms ka lösa det och det är inte mitt problem att lösa men det är något de måste tänka på tills nästa år, om dom gör om det! Varannan vatten heter det, men det är omöjligt om det är så svårt att få tag på!
Nästa bild tagen på oss, halv tolv ungefär, Bäääbs, fortfarande pepp, jag...nääää, inte pepp.

Cinderella does it again!

I dag funderar jag på om jag gjorde rätt i att gå hem innan teddybears och jag intalar mig om och om igen att det var det. Det känns lite surt idag, men det kändes helt rätt igår för jag var irriterad, trött och kände inte för att trängas med 2500 personer framför scenen.

Snälla Bäääbs, säg att det var trångt!

torsdag 18 september 2008

Fartguppen närmar sig med stormsteg

I kväll är det its SÅ. Det är helt slutsålt och det kommer vara ett rejält röjj. Alla jag känner som är där kommer att dricka alkohol. I min diet ingår det inte alkohol, det är jag helt säker på. Någon kom med förslaget om light beer, men nej, inte ens light ingår. Jag kommer hela kvällen att leva på vatten och en power bar som jag ska ha med mig så det blir lite festligt i alla fall.

Jag måste vara benhård mot mig själv men jag känner redan att sockermonstret börjar bygga upp argument som "det är ju bara en gång om året" eller "Va fasen du har ju varit så duktig, vad gör det väl om du tar en ..." Jag är däremot väldigt benhård mot mig själv. Om jag nu ska kunna klara 2 kilo på en vecka så finns det inte utrymme för något sockermonster så jag måste helt enkelt vara stenhård, hela kvällen. Det gäller bara att inte ryckas med.

På söndag är det föräldrabarndagen där det kommer bjudas på kakor, tårta och andra godisheter. Där gäller det också att vara benhård. Jag kan ju inte dra mig ur heller eftersom jag är en av arangörerna. Bara att åka och vara glad och positiv utåt där med. Det blir nog te och powerbar då med, jag måste ju få göra det lite festligt i alla fall.

Jag är så pepp inför vägningen på måndag men jag måste erkänna att jag kommer bli så besviken om jag misslyckas.

I dag gick jag upp sex för att hinna gå till universitetet och nu är jag helt slut så jag undrar om det var ett bra drag. Det känns som om jag kommer vara seg i kväll och sova nu är inte en chans, jag har två barn som måste passas upp på och ett hus att städa. Jag måste nog lägga ner en del jobb på föräldrabarndagsförberedelser i morgon som att baka tårta och inhandla viktiga saker, samt fixa foldrar så det blir ingen vila då heller.

Nu ska jag i alla fall göra mig iordning för i kväll, bilder kommer i morgon.

Nu är det synd om mig

Maken har köpt en jätterolig ny leksak. En äppelskalarurkärnarskivarmaskin och jag kan inte vara med och leka för jag måste gå och lägga ig. Jag har ont i huvudet, magen är i uppror och knorrar och bråkar.

Fan bäääbs!!!

Frukostkladd

Jag satt och vägde fram och tillbaka hur jag skulle göra med frukosten i morse och bestämde mig i sista sekund för att ta men den vanliga gamla frukosten. Alla förslag jag fått från andra innebar ungefär lika mycket jobb och vissa innebar jobb på morgonen vilket jag inte såg mig ha tid till. Jag tog helt sonika med mig fil i en liten flaska, frön och nötter i en liten påse och bär i en annan påse.

Klasskompisarna hade lite kul åt mig när jag packade upp allt och höll på att mixtra med det i fiket. Föreläsningen var framskjuten en timme, som tur var för mig annars hade jag ju inte hunnit med frukostbestyren märkte jag. Jag kom iväg hemmifrån tjugo minter för sent på min promenad så det var inte så lätt att få ihop tiden när jag kom fram.

Annars har jag skött mig hela dagen i dag med. Jag har bara ätit det jag ska göra enligt dieten och jag fick massor av rabatt i restaurangen. Det var snitzel och potatis med sås. Jag tog bara en snitzel och lite ärtor som jag visade upp vid kassan. Han som stod där är jag lite tjenis med så han skrattade bara och berömde mig för jag var så duktig och så tog han bara en tjuga istället för tre och blinkade åt mig att jag skulle passera. Sen var det en hög grönsaker på det

Jag har inte vägt mig sedan måndags (tisdags om man räknar in vågen på xtravaganza, men den visade ju så annorlunda) och jag har nästan fått abstinens. Jag har ju gått via vågen nästan varje dag de senast veckorna så att inte ställa mig på den gör att jag känner mig så vilsen. Jag har ingen aning om hur det gått, viktmässigt. Jag vet att det gått perfekt matmässigt och jag har rört på mig som en tok, jag hoppas verkligen att det ger positiva utslag och jag har ju till och med fått förväntningar om att jag ska klara det, så jag blir nog väldigt besviken om det inte funkar med målet tills på måndag.

onsdag 17 september 2008

Trotsiga Perny går i regnet

Idag har jag knappt suttit någonting. Jag har stått med akademikerförbundet och gått runt och presenterad dem, jag har sprungit runt och satt upp reklam för föräldrabarndagen och jag har gått från universitetet hela vägen hem (ca 7 kilometer) Jag har gått fram och tillbaka i långhuset ungefär fem gånger (för de som vet hur långt långhuset är kan förstå min frustration) och jag har kommit upp i 19020 steg. Visst, det låter ju wow när man hör det så här, men jag måste nog säga woooohoooo!!! om normalviktsbloggaren. Hon tycker jag alltid kommer upp över 20 000 steg, varje dag. Jag tycker att jag gått mycket idag, jag är öm i benen, och då har jga inte ens kommit upp i de steg hon ALLTID tar *lyfter på hatten jag inte har*

Jag har ju varit motarbetad så fort jag planerat något så idag gav jag mig fasen. Jag skulle gå hem, jag hade tänkt gå till universitetet också men det satte tiden stopp för. Men hem, jo visst tusan skulle det gå. Jag hann inte längre än till tyblebron innan regnet började falla. Jag tittade upp mot det grå tunga molnen och hytte mentalt med nävet åt den, svor lite så där spottasnusgubbe åt vädrets makter och så gick jag ändå. När jag passerade Krämaren såg jag nog ut som en blöt katt, men jag fortsatte ändå.

När jag kom hem var jag blöt, men väldigt nöjd med mig själv.

Min nya korsett har kommit.

Den är absolut inte för liten för mig, inte för stor heller, än, men den är för kort. Maken konstaterade detta också. Visst ser det bra ut så här, men...
...vänder man på steken så ser det inte lika bra ut.

Den slutar på ett sätt och sitter på ett sätt att den trycker ner allt fett nedåt, jag har dessutom ganska slapp hud eftersom jag ändå gått ner så mycket, så all mjuk vävnad går hemst gärna ner så långt det går och bildar en jättekonstig buktning längst ner, nästan under magen. Att korsetten dessutom slutar vid naveln gör ju inte saken bättre.

Om jag ska ha den här så måste jag ha en kjol eller klänning med massa tyll så man inte ser att magen buktar ut som nån full kängrupung under naveln.

Nej nu ska jag vända trenden och gå och lägga mig före midnatt. En duch och sen ner under täcket och se lite på teve innan jag går och hälsar på John Blund. Blir nog jag som får gå till honom, han har nog inte koll på att han ska komma hit än.

och hinderbanan bara fortsätter

fast nu är det inte bara mat i vägen.

Maken trodde han var snäl i går kväll. Han var och handlade och kom hem med mörk jättegod choklad till mig. Jag reagerade som kvinnor som gått kvinnlig självförsvarskurs. Jag satte upp någon slags försvarsställning med armarna och utbrast högt och tydligt "NEJ!!! nejnejnejnejnej!!!" Jag viftade men händerna ochropade "BORT!!!"

Först såg han lite sårad ut, men när jag förklarade läget så studsade han ut i köket och gömde dom. Han ska nog ta med sig dom till sitt jobb imorgon och mumsa på dom själv, sa han.

Sen bråkade photoshop för mig så något jag trodde skulle ta en timme tog fyra timmar vilket resulterade i säng-gång vid ett... som *fucking* vaniligt!!! Så jag är mör i skallen idag kan jag lova. Det positiva är att jag nu har plancher och reklamtjofräs inför föräldrabarndagen, det känns skönt.

Som sagt var, somnade vid ett-tiden och hade tänkt gå till universitetet idag. Jag tänkte äta frukost på skolan när jag kom fram men det slutade med att jag sprang runt och letade efter min akademikertröjja i en halvtimme (behöver den för jag ska jobba) och klockan hann bli tio över åtta innan jag skulle gå och då kom jag på att jag inte packat frukosten. Jag fick se mig själv som en slagen hjälte och satsar istället på att gå hem från skolan idag. Man kan tröstäta för mindre!

Tycker min bana har för många hinder för min hälsa. Men jag ska inte ge mig, det är en sak som är säker.

tisdag 16 september 2008

Den kom och den var dum

Korsetten damp ner idag

Jag plockade fram den och såg säkert ut som ett litet barn framför kalle ankas jul. Vi snör upp den till det yttersta och så skulle jag till och prova. Då, när jag försöker knäppa den, så sitter den för taight. Visst, jag får på den, men den sitter redan så taight att den knappt går att spänna mer (känns det som). Förövrigt kan jag meddela att det är skitsvårt att knäppa en korsett när man inte ser vad man gör. Mina tuttar skymde sikten så väl att jag jobbade helt i blindo, maken fick hålla på att knäppa. Sen fick han spänna.

Vill här förklara dilemmat som gjort att jag beställt en som är för liten. Inne på hemsidan finns en jättebra storleksguide, problemet är att jag hamnar mellan två stolar.
XXS 48 cm

Dra av 5-15 cm av korsettmåttet

XS 51 cm

"

S 56 cm

"

M 61 cm

"

L 66 cm

"

XL 71 cm Dra av 10-25 cm av korsettmåttet
XXL 76 cm

"

XXXL 81 cm

"

När jag drar bort runt 20 cm så hamnar jag på runt 66 cm och om jag drar bort tio så hamnar jag så klart på 76 cm, Här till dilemmat. Jag drog ju bort 20 cm eftersom jag såg mig själv som så stor och då hamnade jag ju på 66 cm och om jag drar bort 10 cm så hamnar jag på xxL. Jag valde den mindre modellen eftersom jag håller på att gå ner i vikt.

Så här såg den ut på.

Det finns en god anledning till att jag bara har kort på precis själva korsettdelen. Det råkar vara så att man inte får plats med tuttarna i korsetten om dom är större än normalt, mina är större än normalt, alltså får dom vara utanför. Korsetten i dig tryckte upp dessa så maken skrattade gott åt tuttarna som stod rakt ut, som en dålig tecknad film där tjejernas behag trotsar tyngdlagen, Jessica Rabbit, typ.

Jag var i alla fall tvungen att beställa en i rätt storlek

Så det får bli att bära den här på fredag istället.

Små detaljer att veta om Of Corset Is
1. det var två godisbitar med i paketet, så kallad kundvård
2. eftersom jag beställer två korsetter, även om det är vid två separata tillfällen,
så får jag strupmhållare på köpet, det är service tycker jag :)

Vikten och frukosten, eller vikten av frukosten, eller bara hej.

Godmorgon, frukosten är serverad.

I morse när jag kom till universitetet, efter att ha ätit en god tallrik fil med frön, bär och nötter, så fick jag en påse i handen med ännu en frukost. Det var såklart ett reklamjippo för ett rekryteringsföretag. Dom hade skräddarsydda arbeten åt oss på universitetet som lagerarbetare och truckförare...?

Jag tittade i påsen och såg en fralla med ost och en apelsinjos. Det såg lockande ut och en millisekund tänkte jag att det kunde jag ju äta istället för mellanmålspåsen jag hade i väskan. Sen smakade jag lite på den tanken och funderade på hur det skulle påverka mitt försök att nå ner 2 kilo tills på måndag, och så bestämde jag mig för att inte äta frukosten jag fått. Jag gav den till läraren istället som blev väldigt glad så jag frågade om det skulle höjja mina chanser till bättre betyg. Det kunde det ju tyvär inte sa han, han betygsätter ju inte, men ett gott öga, det fick jag allt.

En parantes i sammanhanget: Jag skämtade lite med några från samvetet förra veckan (apropå att bjuda på saker) där två hade klätt ut sig, en till ängel och en till djävul. Ängeln sprang runt och bjöd på godis som jag tackade nej till. Jag tillade däremot att i mitt fall skulle det nog vara djävulen som bjöd på godiset eftersom jag går på diet. De bytte snabbt och djävulen försökte bjussa istället. Han lyckades dock inte fast han sa det på ett mycket ondsefullt och lockande sätt.

Åter från parantesen i mitt återberättande av dagen. Jag var förbi Xtravagnzas högkvarter idag för att inhandla mer soppor. Jag blev tillfrågad om hur det går och ett varningens finger om att hon (min coatch) följer bloggen och bevakar mina steg "Hej hej Linda" *vinkar glatt*

Jag passade även på att väga mig där inne och tänkte att jag kanske skulle väga mig där på måndag också när jag ska ge resultatet av min utmaning. Nu var ju detta en mitt på dagen vikt och det är ju morgonvikten jag ska utgå ifrån, men ändå, jag vill ju se om vikterna stämmer överrens mellan vågarna, och de gör de... inte!

När jag kom hem så slängde jag av mig och ställde mig på vågen, i exakt samma uppsättning kläder som på Xtravaganza och vägde då 1,6 mer än på Xtravaganza. När jag dragit av ett kilo för kläderna så låg jag ändå över ett halvt kilo över deras vikt så när jag väger mig på måndag så får jag lägga på 0,6 för att verkligen kunna avgöra om jag gått ner 2 kilo eller inte.

Så här såg det i alla fall ut i denna vikt:
vikt 81,5(0,6) kg
bmi 29,9
fett 36,4 %
fett 29,7 kg

Shit mitt fett väger mer än den sjuåriga sonen här hemma!!!

Nu ska jag inte väga mig något mer förrän på måndag och då jävlar gäller det :D

måndag 15 september 2008

Gissa vad jag gjort i kväll



Jag har upplevt en stark nostalgikänsla
då jag ätit färskt, varmt, hemmagjort äppelmos med kall mjölk.
Inte riktigt lika god som mammas, men snudd på!

Handsken är kastad

Jag har på sätt och vis blivit utmanad eller rättare sagt, jag har tagit en kommentar till mig som en utmaning, vare sig det är en utmaning eller inte.

Jag brukar skriva inne på AFF (allt för föräldrar) och deras viktsajt. Jag brukar länka hit när jag har mina mat och viktrapporter. Så även idag. Jag fick detta svar utav Compax, en av skribenterna där inne:

”Jag tror att du kommer att få ett superminus nästa vägning, hang in there så kommer du att väga nåt på 7 nästa vecka tror jag

Detta inlägg svarade jag lite med hakan i golvet:

”-2kilo på en vecka?
Jag lovar dig!!! Om jag har gått ner 2 kilo på en vecka, om jag väger 80 kilo eller mindre på måndag, om en vecka, då lovar jag att jag inte hoppar på helfarten!!! Promis!!!
Men om jag väger över 80, då funderar jag på det
funerar starkare och starkare ju fler hekto över 80 jag väger
Tack för peppen

Och om någon tror på mig:

”Jep Jag tror på digStort minus nästa vägning som kompensation för ditt stillastående denna vecka

Så måste jag ju leva upp till det:

Och jag ska även köra en ordentlig matdagbok här inne så får se vad jag stoppar i mig - så kanske jag får ännu ett kol på mig att verkligen lägga ner en massa jobb på att slippa helfarten (för den är ju inte rolig) för nu har vi ett avtal

Nu ska jag ut och powerwalka till affären så jag kan inhandla en massa saker så jag kan baka smala kakor inför föräldrabarndagen på söndag. Jag såg ju en massa trevliga äppelrecept i går via länk här inne.

Så såhär ser det ut. Jag ska äta enligt xtravaganzas halvfartprogram, supernitiskt!!! Jag ska inte överträda, jag ska ge mig fasen. Om man tänker på det så är det ju lättare att leva efter halvfartsprogrammet än efter helfartsprogrammet eftersom man ändå får äta mat på halvfartsprogrammet. Jag ska göra ett superduperförsök den här veckan men om jag inte lyckas så blir det helfarten, lyckas jag så… ja då tar jag inte helfarten.

And let the betting begin!

Jag har startat en liten röstningspool högst upp, få se vad ni tror om mig :D

Resultat / Planering

Hur har det gått?
Först gick det lysande sen gick det dåligt för att förkorta det hela.
Min plan var att gå ner 1 kilo den här veckan, alltså att väga 81 idag och detta skulle jag göra genom att köra xtravaganzas halvfartsprogram. Det har jag gjort. Jag powerwalkade i måndags så det stod härliga till, jag gympade i tisdags, jag powerwalkade onsdags så det stod härliga till och sen har jag varit låst vid böckerna så det blev inte mer träning efter det.
Stegräknaren beskriver min vecka så här:
måndag: 11784
tisdag: 12763
onsdag: 8390
torsdag: 0 (glömde sätta på mig stegräknaren)
fredag: 0 (glömde sätta på mig stegräknaren)
lördag: 7 (glömde sätta på mig stegräknaren och tror att 7 representerar hur många gånger någon slog huvudet i den då den hängde i en krok över ingången till sovrummet)
söndag 5282

Hur gick det då?
jo resultatet av det hela blev
*trumvirvel*
+-0!!!

Jag måste erkänna att det känns lite tungt nu. Jag undviker socker och fett, kolhydrater och kalorier och jag unnar mig möjligtvis lite mörk choklad på helgen, alltså över 70% sådan. För att jag ska kunna gå ner måste jag helt enkelt äta ännu mindre och vara ännu hårdare. Hur ska det gå när jag ska äta normalt? Kommer jag gå upp igen då? Det verkar ju inte funka, finns det något att ta bort. Visst den mörka chokladen, men om jag knappt unnar mig något nu, mer än mörk choklad, då måste det ju betyda att jag inte kommer kunna unna mig något någonsin mer. Jag blir lite ledsen och nedstämd. Min plan var ju att jag skulle väga 80 nu om jag överhuvudtaget skulle kunna följa min kurva för att nå målet.

Jag har därför börjat fundera i lite mer extrema banor.

Min viktcoatch har redan sagt att hon tycker att jag ska köra på helfart igen och från början sa jag bara NEJ! men nu börjar jag fundera på det också. Om jag kastar mig in på helfarten så är det lättare att hålla mig ifrån unnandet eftersom det inte går att unna sig. Jag kämpar på med det i fem veckor och ser vart det tar mig. Jag hoppas då på att ha kommit ner till 70 kilo och så får jag arbeta på att hålla mig där istället. När jag klarar det, vilket kommer vara en utmaning i sig, så kan jag långsamt arbeta neråt, om jag vill. Om jag väger 70 så kommer jag i alla fall ligga inom ramen för hälsosam vikt, och det är det viktigaste *nästan lite fynidgt sagt*

Jag är i planeringsfasen och funderingsfasen kring detta. Sist gång jag försökte mig på helfarten så gick det inte så bra men jag tror jag är mer pepp den här gången.

Veckans planering är att följa xtravaganzas halvfartsprogram.
Måndag promenera
tisdag promenera
onsdag gympa
torsdag promenera
fredag promenera
helgen promenader.

Om jag kör igång på helfart igen så blir det på måndag och i så fall börjar jag med mat igen någon gång runt vecka 44, alltså i god tid innan kryssningen som jag ska iväg på i november.


hysteriskt på campus

I dag hade vi seminariet som jag bävat så för. Vår grupp var grym, vår grupp var cool, vår grupp ägde! Men jag kände mig så tyst.

Jag och Bäääbs öppnade med de olika undersökningarna som vi krossade och sen gick vår grupp vidare på att förklara faran med sjukdomsbegreppen, att labialisera någon som sjuk eller som bord kriminell samt diagnosens makt. Vi avslutade med maktdiskussionerna kring att peka ut kriminella som något som tillhör personen istället för en handling och gjorde kopplingar till nazityskland och kommunismens sovjet. Sen blev det allmän diskussion och Odd stenansiktet Lindberg ställde frågor utifrån det vi tagit upp. Där sket det sig grundlig för mig.

Vanligtvis brukar jag vara den där pratiga som analyserar och snackar som en galning men inte nu, jag fick total tunghäfta. Det var något av det värsta jag varit med om. Så fort en fråga kom upp så började jag tänka och formulera mig i huvudet på vad jag skulle säga så det inte skulle bli fel och när jag var klar med det så hade antingen någon annan huggit eller så hade vi gått vidare och lämnat ämnet. Det blev bara svårare och svårare att öppna munnen och efter ett tag satt jag bara och tänkte på hur tydligt det märktes att jag inte var med i diskussionen. Till slut var jag säker på att alla skulle bli godkända utom jag och jag fick ondare och ondare i magen. Det enda jag sa under hela diskussionen var "there is no spon" vilket jag inte vet om det anses vara så speciellt givande.

Vi blev i alla fall godkända och när vi blivit det så rann det bara av oss och jag kände mig nästan hög resten av dagen. Jag och Bäääbs gick och fnittrade oss fram i långhuskorridoren och genom hela lunchen.

Efter lunchen skulle vi gå och försöka få ordning på våra studentkort eftersom dom uppenbarligen inte funkat när vi försökte plugga dagen innan. Vi hade ju varken kommit in i entréerna eller in i datasalarna. Vi gick till säkerhetsavdelningen som började forska i ämnet. Vill inte påstå att vi blev mindre flamsiga där. Nej!

Till att börja med fick vi veta att av 4000 kort så har det varit problem med kanske 7 och vad är då oddsen att just våra två skulle vara två av dessa sju, vi två som går i samma klass, har fixat korten på helt olika tillfällen och på olika ställen samt registrerat dom på helt olika tillfällen och ska plugga ihop på en söndag, tillsammans. Oddsen är ju minimala, men så vart det!

Skämten haglade och vid ett tillfälle när en av killarna var iväg för att prova mitt kort så fungerade inte hans kort när han skulle in igen. Han svor och såg lite småoroad eftersom han var rädd att han avregistrerat alla kort på campus. När han kom tillbaka till kontoret igen så satt de andra tre och fnittrade åt honom då det var de som hade avkodat honom tillfälligt bara för att jävlas. Dom har i alla fall snott våra kort i några dagar och vi har fått tillfälliga rosa söta små kort som vi får leva med tills de har utrönt problemet. Jag har förklarat för dem att det är JAG som är problemet. Jag är en sådan där teknisk spetälsk eller liknande, tekniska prylar funkar bara inte när jag är i närheten. Jag är en av de som blivit utslängd från Internet och som inte får saker att funka även om jag gör precis likadant som alla andra. Att de vågade ha mig sittande bredvid två datorer samtidigt var modigt, eller bara dumt.



Annat vi hade väldigt roligt åt var denna film som stod i bokhyllan. Jag frågade om dom hade haft en omröstning.


Jag sa att jag ville ha en pin med den texten och så ville jag ha texten ”skyll inte på mig, jag röstade nej” snacka om att kunna svära sig fri i alla tillfällen. Jag vill jobba inom brandkåren med den pinnen.

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive