fredag 30 december 2011

tvåtusenelva i backspegeln

(och så blev det så där långt igen)

Mina mål för 2011 var:
Att skriva färdigt mitt försa riktiga manus
Att skriva mitt andra råmanus.
Att skicka in mitt första manus till förlag (om slutprodukten duger för ändamålet).
Att skaffa ett bra arbete som jag trivs med
Att gå ner delar av mina trettio kilo
Vår utbyggnad på huset kommer stå färdigt innan årsskiftet

Jag börjar med att summera dessa mål som jag kanske vill kalla stjärnorna, jag landade väl på månen, men är det inte det som är meningen?

Jag var färdigt med mitt första råmanus vid årsskiftet 2010/2011 och om jag endast hade haft det manuset och inte utvecklat det som jag gjort, ja, då hade det varit klart idag, utan minsta tvekan. Problemet är att min hjärna är lite mer komplicerad än så. Från en mycket enkel story, simpel rent utsagt, har den blivit en mångbottnad trilogi med många trådar som skall knytas ihop, där allt i alla delar måste samköras grundligt vilket gör att jag inte kan vara klar med första delen förrän sista delen är klar. Men jag har redigerat den ett flertal gånger, skrivit om den grundligt, skrivit råmanuset till andra delen , redigerat den och håller nu på med sista delen. Jag ser att jag lätt uppfyllt den första och den andra punkten.

Tredje punkten känns som den inte riktigt har hunnit bli aktuell än, men jag har kommit så långt att jag börjat forska i vilka förlag som faktiskt kan vara lämpliga. Om man tänker efter har jag egentligen redan gjort ett så pass stort framsteg här så jag behöver inte bli ledsen. Jag har ju brutit med byrålådan. Det är stort. Tidigare har jag varit väldigt blygsam, knappt vågat skriva eller ens tänka på mina texter som speciellt offentliga men nu är min första romans två första delar ute hos åtta läsare som ger mig kritik. Jag har skickat in två noveller för läsning hos andra skribenter för bedömning, vilket är otroligt skrämmande. En byrålådas åsikter hörs inte och min självkritik är väldigt överväldigande just nu. Utöver det har jag varit på bokmässan och träffat många vänner inom skrivarvärlden som jag tidigare bara följt via bloggar. Det känns som om jag mentalt tagit steget från byrålådan till en tanke om att faktiskt försöka i den stora världen.

Om vi lämnar skrivardrömmarna och går in på arbetslivets väl och ve kan jag ju säga att jag skaffade mig ett jobb under 2011, ett vikariat. Första gången jag känner att jag faktiskt fick uppskattning, kände att mina chefer såg mig och såg vad jag gick för men, det var ett vikariat och det låg allt för långt bort. Utöver det så har jag börjat ifrågasätta mitt karriärsval. Inte så att jag personligen tror att jag valt fel när det gäller intresse och frågor, absolut inte, men socionom verkar vara det mest otacksammaste jobbet som finns. På grund av politikers totala ignorans och undermåliga behandling av socionomer i landet börjar jag överväga att leta mig till andra grenar. Underbetald och utsliten går man från kommun till kommun tills väggen tar vid. Man kan säga att jag både uppnådde målet och inte eftersom jag trivdes som tusan med arbetskamraterna men själva arbetssituationen var tveksam.

Femman lämnar vi bara ...

Sexan är en intressant punkt eftersom vi helt reviderat den. Vi ska inte bygga ut, vi ska bygga om inom de väggar vi har, men vi har inte hunnit. Vi har däremot blivit med veranda och det är ett steg i rätt riktning.

Summering: det har gått skitbra på bokfronten, lite sämre på jobbfronten och kropp och husfronten ska vi bara glömma helt.

2012 är året då:
  • Jag blir klar med Alvhilda och hon skickas till förlag.
  • Jag konkret tar hand om mig själv både psykiskt och fysiskt
  • Jag kommer på vad jag vill jobba med när jag blir stor
  • Jag får ordning i mitt hem
  • Renovering av källaren påbörjas

Utvärdering kommer om ett år.

Ses på andra sidan

måndag 26 december 2011

Centrum

Jag är en skådespelare i grunden, en showare, en som entertainer. Jag gillar att vara i centrum men i fråga om att underhålla eller göra saker för andra. Det är stor skillnad mellan det och att vara i centrum för min egen skull.

Det är något jag märkte när jag tackades av då min teamledare höll tal, jag fick presenter och folk talade om för mig att de skulle sakna mig. Min chef sa då, efter den erfarenhet hon har av mig, att jag ofta ställde mig i centrum, drog dåliga skämt och höll i saker på ett sätt som drog ögonen åt mig, "att du trivdes jag allt. Nu när du får stå i centrum."

Men vet ni, Jag trivdes inte alls.

Jag känner mig faktiskt riktigt illa till mods när jag är i centrum för min skull, för att jag som person skall hyllas på ett eller annat sätt men jag kan utan problem stå på en scen med hundratals ögon riktade mot mig med bara lite vanlig scennervositet men mycket bra känsla inombords.

Konstigt det där.

Pippi växte upp och träffade Gunvald Larsson


My, karaktären som Desirée beskriver på ett underbart och levande sätt fick mig direkt att tänka på en vuxen Pippi Långstrump. En egensinnig och stark kvinna, om inte i musklerna så i alla fall i viljan. Hon har härliga nya lösningar och helt vansinniga sätt att ta tillvara på dagen. Kontrasten till den tuffa, enkla polis vars hjärta hon tillfångatar ger upphov till många härliga situationer och samtal.

Boken på 205 sidor är lättlästa och feelgoodfyllda som i alla fall jag klämde på en dag. De fångade mig och fick mig att utbrista spontana skratt och tillfällen då jag var tvungen att återge olika samtal för min make, då de allt som ofta blev väldigt absurda. Jag kunde även se mig själv i henne ibland, även om jag inte går till lika stora ytterligheter som hon, men hennes sätt att - prata på - var bekant. Trots allt detta lustiga och skrattfyllda fanns där också mycket rum för eftertanke.

Mycket fick man lära sig i boken också, framförallt om naturmedicin och djurskötsel. Nu ser jag fram emot den eventuella fortsättning som möjligtvis kommer och på frågan som ställs bak på boken är svaret:
-Nej, jag kan inte motstå My.
Mitt nästa uppdrag är att presentera henne för mina bokcirkelvänner som också måste lära känna och älska denna underbara individ.

lördag 24 december 2011

Mixade känslor

Kunskapens äpple fick jag med mig på färden

Jag har jobbat som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd under ett gäng månader nu, men nu har det vikariatet tagit slut, vilket både är positivt och negativt.

Under flera månaders tid har jag gått upp fem på morgonen, tagit min färdiga frukost, tagit mig till det tidiga morgontåget och skumpat i en timme till jobbet medan jag intagit frukosten. På jobbet har utbetalningsperioderna gått i varandra och den stressen tillsammans med alla olika nya direktiv har varit påfrestande. Efter att jag jobbat några månader och faktiskt insett vad jag borde göra men inte hunnit på grund av ärendemängden har jag känt en otillräcklighet som yrkesutövare. Klockan fyra har jag varit tvungen att lämna för att ta mig till tåget som förhoppningsvis gått. Ofta har jag fått forslas med buss, om ens det. Jag har även många gånger blivit stående, halvvägs hem, utan möjlighet att komma någonvart och fått skuldkänslor då barnomsorgen meddelat att de stänger klockan sex, så det är ju bara att jag löser situationen på ett eller annat sätt. Om nu tåget gått som det borde har jag kommit till barnomsorgen vid halv sex för att hämta ut en mycket trotsig dotter, som endast får två timmar med sin mor på veckodagarna som måste användas så effektivt som möjligt. Ju mer tjafs, tjat och motsträvighet som hinns med per minut, desto bättre ligger man till, rent sexårsmässigt. Matlagning och läggning, sedan är all tid över med barnen innan jag själv stupat i säng. Otillräckligheten som mamma har även den kommit över mig och då huset förfallit runt omkring mig har otillräckligheten som vuxen kvinna också infunnit sig.

Jag har ju haft hela helgen på mig, säger kanske ni då, men av någon outgrundlig anledning har jag nästan alltid blivit sjuk varje lördag och söndagarna har gått åt till att sitta apatiskt utan ork att ta mig för något. Stressen har gett mig hjärtklappningar, eksem, ryckningar i ögonen och total avsaknad av tålamod, vilket är en riktigt dålig egenskap som småbarnsmor. De spända magmusklerna som jag flexat konstant borde ju kunna göra sitt positiva till, men då jag har en tendens att känsloäta har jag dolt dem bra med allt småätande som jag ägnat mig åt under månaderna.

Allt det gör att vikariatets avslut troligtvis gör mig väldigt gott. Den negativa är den arbetslöshet som jag går in i, förhoppningsvis en kortvarig sådan, men man vet ju aldrig. Den duktiga flickan gråter inom mig då arbetslöshet är något av det värsta den vet. Det absolut mest negativa av allt är ändå den saknad jag kommer känna över alla mina underbara kollegor jag haft äran att jobba med de senaste månaderna, gud vad jag kommer sakna er, alla! Jag trodde att jag skulle gråta vid min avtackning och beredde mig på att inte klara av att ge det lilla tacktal som jag ville ge, men det gick vägen, på samma sätt som allt har gått vägen under hela denna stressiga tiden. Jag slängde på mig masken av "Fy fan va allt är finemang", log och pratade. Jag tog inte in att det var min sista dag, men när en av mina kära kollegor grät vid kramen förstod jag att jag att det var så det var.

Nu blickar jag framåt, en hälsosam vilovecka i mellandagarna, mycket gos med barnen, en återhämtning innan jag ger mig i kast med nya uppdrag och nya äventyr som ligger framför mig, inom en radie av högst 45 minuters pendlingsavstånd, eller tider som inte går emot barnomsorgens tider och som ger mig tid över för min familj.

Joltomten tappade några fina paket

"nu när det det är slut med raggandet på krogen
Får du nöja dig med snusk i skogen" versen gjorde mig förbryllad eftersom det är närmre tolv år sedan det var slut med den saken, vad min man vet. Maran blev jag dock mycket glad över och lite förvånad. Inte lika överraskad som jag blev över long lost Penelope, som jag sökt efter en längre tid. Mitt eget ex har försvunnit och jag trodde aldrig jag skulle få hugga blicken i den boken igen. Maken vet precis hur man gör frugan glad.

Örhängena i förgrunden är inte så stora som de ser ut utan är mycket blygsamt chicka, dock precis så coola som de ser ut.

God jul alla och jag önskar er en riktigt underbar kväll och ja MrsData, vi ska göra mer än bara DRICKA te framöver.


GOD JUL

torsdag 22 december 2011

Tidig julklapp.




Denna bok kom på posten idag från Desirée Fredlund her self, signerad och numrerad (en bättre tajmad, uppiggande present kan man nog inte be om, men mer om det senare) Desirée har tidigare gett ut boken Refuserad efter att själv ha tröttnat på att bli det. Hennes nya är alltså My, som hon inte gett ut som man brukar, utan tryckt upp 200m ex av som vi, några få utvalda, fått ta del av. Det är en underbar julklapp att få vara en av de som kastar sig över denna bok och får läsa hennes ord och självklart kommer jag att berätta mer om den senare, när jag läst ut den.

Tack Desirée och GOD JUL till dig och alla andra där ute.

Med den lugna ledighet jag har att se fram emot nu, har jag tid att läsa också, vilken tur.

onsdag 14 december 2011

Det blev så tyst

Jag har varit helt uppe i mitt romanprojekt, fullständigt. Medan jag skrev Steven på två veckor så var han i mitt huvud. Jag upplevde hans ångest, jag krystade fram hans ord på pappret och jag kräktes hans plågor. Jag började med Ragnvald direkt efteråt och han ville så himla mycket. Han är inte lika ångestfylld men informationsfylld och allt måste vara med, jag får inte glömma något. Mitt i detta var det dags för bokcirkeln och jag lyfte boken som vi skulle diskutera. Jag hade en vecka på mig, det brukar ju räcka.

Boken var Angelologi - änglarnas tecken. Jag började läsa trots att intresset för den var allt för svagt. Intresset var jättestort när boken presenterades sex veckor tidigare, men då var jag ju inte så inne i min egen bok. Medan jag läste babblade Ragnvald på och jag hörde inte ett ord jag läste. Ögonen gled över raderna av ord och de gick in men ramlade ur direkt innan de hann fastna så jag hade ingen aning om vad jag läste. Det var som att se på teve medan någon oavbrutet pratar bredvid.

Helt plötsligt läste jag om någon som tog ett litet barn i handen, förde detta barn till en kanon, stoppade i barnet och sköt iväg. Detta gjordes med flera barn medan mammorna stod och skrek bredvid, motade av en arme och det slutade med att det låg blodiga kvarlevor av dessa barn överallt.

Nu hade Ragnvald tystnat. Det var som om jag blev väckt av en rejäl käftsmäll. Vad fan hade jag läst? Vad hade genererat denna händelse? Vad hade hänt innan? VARFÖR? Nu hade boken helt och hållet fångat mitt intresse, jag ville inte bli så bryskt väckt igen, så jag var på alerten och missade inte en stavelse. Ragnvald var tyst. Försökte han säga något tystade jag honom snabbt med "Schhhh, tyst, barn, kanoner, pay attention!"

Boken var knökad med information, författaren hade riktigt svårt för att killa sina darlingar då hon inte bara skulle utgå från kristendom eller i alla fall de tre stora sammanlänkade religionerna ur samma vagga utan skulle blanda in olika sägner och historier från kulturer från hela jorden. Mycket "är du inte med oss är du emot oss" "Vetenskap är från den onda sidan som vill få oss att vända oss från gud"- argument som får mig att må riktigt dåligt.

Medan jag läste fylldes jag av prestationsångest. Här var en person som verkligen gjort reaserch, hon hade gjort ett riktigt gediget arbete och ändå inte fått det att gå ihop. Språket var otroligt bra, ibland, förutom när översättningen hade missat skillnaden mellan cm och dm vilket kan vara lite förvillande eller när syftningarna var helt uppåt väggarna. Vi var inte helt nöjda med boken helt enkelt men det kan ni läsa mer om här.

När boken väl var slutläst så tänkte jag kasta mig över Ragnvald igen, prestationsångestfylld som jag var. Jag satt med ett arbete som jag visste bara var till hälften klart. Jag såg framför mig allt jag skulle vara tvungen att skriva om för den är allt för ytlig än. Medan jag satt och skrev där jag var kunde inte tankarna skilja sig från det faktum att jag skulle skriva om allt jag redan skrivit. En sak är när jag skriver och sedan går tillbaka och ändrar men min hjärna hade redan börjat ändra det som behövdes, fast jag inte var där och gjorde det fysiskt. Samtidigt var Ragnvald tyst. Det har inte varit så tyst på länge.

Angelologi hade totalt dövat mitt inre.

I måndags, när det var som allra värst, fick jag kritik på Steven. Och nu vill jag säga - nej, jag lägger ingen skuld på kritikern för jag vill ha kritik, jag behöver kritik det är det som utvecklar texten så nu vill jag inte att personen eller personer i fråga som gett mig kritik tar detta som att jag inte vill ha kritik eller som om detta på något sätt är deras fel, detta var bara den kamp som utspelat sig i min hjärna - .
När jag fick denna kritik insåg jag hur mycket jag hade kvar att göra på Steven också och plötsligt såg jag bara allt jag hade kvar och inte allt jag hade gjort, jag såg min otillräcklighet, jag kände mig oduglig. Jag skulle aldrig kunna göra dessa själars öde rättvisa. Med tystnaden i mitt huvud skulle det inte bli lättare.

På tisdagen valde jag att inte ens skriva på morgonen, som jag brukar, utan satt och pillade med ett program till en fest, jag ska på på fredag, under tågresan. Först på eftermiddagen tog jag upp texten och tvingade mig själv att läsa och pilla lite, skriva några rader. Sedan lade jag patiens.

I dag hördes en liten försynt röst igen. Han hade kommit upp ur djupet, vågat sig fram nu när hans skrivare inte längre var upprörd över de kanonskjutna barnen. I dag har vi faktiskt blivit vänner igen men jag vet fortfarande hur otroligt mycket jag har kvar att göra och det innebär även en hel del plugg. Jag behöver sätta mig med de gamla läroböckerna från förr.

Roligt.

Jag kommer inte räkna med att vara klar med det första utkastet till årsskiftet som planerat. Hoppas mina läsare orkar vänta.

Sälj grej med tjej

I går satt jag och en vän och tittade på teve då reklamen för hm:s årliga julunderklädesutbud visades. En tjej som står i underkläder och kråmar sig, tittar hungrigt in i kameran och ser allmänt inbjudande ut. Jag säger till min vän att "Ja, jag blir verkligen jättesugen på de där underkläderna nu, eller, kanske min man ska bli sugen på henne och få för sig att jag blir hon i de under kläderna, eller att jag i alla fall blir lika sugen som hon med dom på." varpå han sa uppmanade mig att kika inne på bloggen "sälj grej med tjej".

Den bloggen är precis vad den säger. Den visar olika sexistiska reklamer där de använder tjejer som blickfång för att sälja bilar, båtar, kaffe och tvål. Som en insändare uttrycker
"vissa företeelser har blivit så normaliserade att vi knappast lägger märke till dem längre."
Vi intalar oss att reklamen inte är lika sexistisk men bara man ser sig omkring så dyker det upp, överallt. Den reklambild som verkligen får det att vända i min mage är



Här är det inte så mycket kvinnokroppen i sig utan kvinnans totala underkastelse där mannens njutning är så pass primär att kvinnans möjlighet till andning ses som sekundär. Det är en sådan total förudmjukelse i den här bilden att jag nästan kräks över den.
Sexig? Nej.
Kränkande och illamåendeframkallande? Ja.

Snabbt och löjligt gott

När livet ser ut som mitt gör just nu, är snabb matlagning, ellet i alla fall okrävande matlagning, av vikt. När man tänker snabb matlagning är det allt för ofta snabbmakaroner och korv som dyker upp i huvudet och helt ärligt är väl inte det den mat man alltid längtar efter.


Förra veckan tänkte jag prova att göra en snabb torsk i ugnen och planerade att bara köra lite smaksatt cream fraiche. När jag stod och valde smak såg jag att dom fått in en med saffran och tomat. Det var ju ett måste att prova och jag lovar att det blev succe.



Ett paket blockfryst torsk, två burkar cf med saffranssmak, in i ugnen, 225 grader 40-45 min, servera med ris.



I går gjorde jag trippel sats så jag får njuta av festmåltiden på jobbet idag också.


Troligen är smaken säsongsvara hos Arla men man kan ju hoppad dom behåller smaken hela året.



måndag 12 december 2011

Inte som alla andra

I dag var jag på luciapyssel på dotterns skola. Först var det tåg och efteråt var det gröt och pyssel. Dottern kastade sig över ljussmyckningen och det var bara att haka på. Jag ville också vara med men blev bryskt tillsagd av dottern. Det var hon som pysslade, om jag var snäll kunde jag få klippa ur dom där svåra sakerna som hon hade lite problem med.

I ögonvrån började jag se alla andra barn droppa av och snart var det bara föräldrar kvar runt bordet, som gjorde färdigt barnens pyssel, förutom min dotter som hjälpte de andra föräldrena att klara  pysslet samt att hon visade hur man skulle göra.

När vi kom till bordet man skulle sy grytlappar var det samma sak. Jag fick inte hjälpa till och hon kom fram till att grytlappar var tråkigt och sydde en väska istället.

Flera besvikna barn tittade trånande på hemmes väska. Dom måste också sett mer användning i en väska precis som dottern min.

Vi stängde stället halv åtta, dottern besviken över att det "redan" var slut och jag så trött att jag  nästan grät.

Men kul var det


lördag 10 december 2011

Min skrivprocess

Inne på Anns kalender skall vi idag skriva om vår skrivprocess. Jag kan ärligt säga att det inte är en så mycket skrivprocess som det är en utvecklingsprocess, en skapande process.

Jag har, ända sedan jag varit liten, alltid levt med en karaktär i mitt huvud som berättat hela sin livs historia. Det har inte varit tråkiga historier utan spännande, omvälvande saker. Jag började göra serier om dem från början men de är borta nu. Jag hade inte ro i kroppen för att orka skriva hela deras historier, framförallt inte eftersom de är lite för på. Det är som att sitta i ett trångt utrymme med ett gäng högljudda desperata ungar som vill att jag ska höra just deras berättelse först. Alla i mun på varandra, jättesnabbt. Därför satte jag mig inte och skrev, de var lugnare när jag bara såg historierna i huvudet, när de rullades upp, platser, händelser, fascinerande tvister och viktiga lärdomar. Jag försökte berätta för folk och alla tyckte att berättelserna var bra, att jag borde skriva dem men det kom aldrig dit, som sagt.

Samtidigt skrev jag mycket. Jag har alltid älskat att skriva att formulera ord men jag skrev bara kortare övergripande noveller utifrån alla berättelser. Så mycket jag orkade.

Det var först när jag som trettioåring började studera på universitetet som jag lärde mig disciplinen. Jag lärde mig att sätta mig, rensa skallen, tvinga karaktärerna att tala en i sänder och skriva det dom sa. Många säger att inspiration är för amatörer. Jag förstår inte ens det uttrycket. Jag har aldrig satt mig vid datorn utan att ha något att skriva, däremot kräver det disciplin, disciplin att få "inspirationen" att lugna sig. När jag väl bestämde mig för att skriva en bok så sa jag till mig själv att inte välja en av de böcker som terroriserat mig under flera år, jag skulle börja med något lätt. En ytlig bok om en flicka som förvandlas till något annat, till skogsrået, en vampyrbok utan vampyrer. En bok med möjlig uppföljningspotential.

Jag skrev detta och lät det ligga. När jag tog upp det igen hade den förvandlats till en trilogi med tre olika vinklar där man får lära sig en större problematik än bara mänskligheten själv, där genus, känslor, mänsklighet och andlighet är i fokus i en enda stor röra. Just nu är jag i slutet av bokens skapelse och jag sitter vid datorn och känner en stor ambivalens då jag har svårt att hålla karaktärens disciplin. Det är så mycket som måste sägas nu och jag får krampaktigt hålla tillbaka varje gång.

Min skrivprocess innebär alltså:
disciplin -> fokus -> desperation -> ambivalens -> förhoppningsvis seger.

fredag 9 december 2011

Fundering kring skriftspråk och lektörstjänster

Jag kikade lite inne på företag som erbjuder lektörstjänster som man kan betala "lite" pengar till och så hjälper de en att få ordning på texten. På ett av dessa bolag reagerade jag då jag gick in och kikade på exempel av vad de kommenterar och hur de går tillväga. De kommenterar när han eller hon används lite för frekvent samt andra upprepningar vilket känns självklart. Det jag även ser är att de upprepade gånger kommenterat där de tycker att texten är för akademisk. Det som är för akademiskt är till exempel ordet "Denna" och uttrycket "Så gör även".

Här ställer jag mig lite frågande. Först och främst kan jag tycka att alla har sitt sätt att uttrycka sig och vissa skriver mer akademiskt än andra. Vem säger att det är fel? Att skriva akademiskt är i mina ögon att skriva korrekt och ju mer korrekt språket är desto bättre flyter det och ju mer behållning får jag själv av texten. Jag diskuterade detta med en vän och vad vi själva kunde komma fram till var att när en text är för enkelt skriven, när språket är för vardagligt, kan boken kännas ytlig, enkel och inte lika trovärdiga. Dessutom; om man ska se på vilka böcker som inom litteraturvärlden faktiskt hyllas så är det de böcker med ett korrekt språk, akademiskt om man så vill kalla det, och inte de med det enklare språket (nu pratar jag om att hyllas inom litteraturakademien, inte utav den stora massan som kan svälja allt, bara det säljs i en fin förpackning).

Jag ställer därför frågan:
ska man betala flera tusen kronor för att någon annan ska knäppa en på näsan och säga att något är fel, när det kanske rent av bara är en fråga om smak?

The famous one

Brace for impact
Or run the other way

torsdag 8 december 2011

Omprioritering, omstrukturering

När jag skrev under NaNoWriMo så gick det så himla bra. Därför fick jag för mig att det skulle fortsätta gå lika bra när jag skrev den sista delen av Alvhilda; Ragnvald.

Allt började så bra. Sedan bärjade Ragnvald ställa krav, stressen på jobbet blev övermäktig, jag har en bok jag måste läsa till helgen och jag har massor jag måste skriva om i det jag redan skrivit. Jag hade som plan att ha gjort färdigt ett första utkast till helgen som var och redigerat till helgen som kommer. Ja, jag vet, höga planer som kanske inte riktigt var realistiska, men de funkade på Stevendelen.

Ragnvald är bara lite mer komplicerad än vad Steven var, och så sträcker sig boken över lite längre tid än Stevens också.

Nyår är den nya deadlinen, känns bra eftersom jag hade nyår som deadline för Alvhilda, det allra första utkastet till den allra första boken jag någonsin skrev. Att den skulle bli två delar längre till, det visste jag ju inte då.

söndag 4 december 2011

Det tråkiga med tidens otillräcklighet

Vi pratade just om det, jag och en vän, om stressen.

Jag har stress på jobbet i fråga om omorganisation, vart jag tar vägen, hur jag ska sköta mitt jobb, var mina vänner kommer sitta och min mans jobbsituation och julstressen samt SJ:s köra eller inte köra.

Mitt i allt detta har Ann Ljungberg en helt underbar adventskalender som jag hade tänkt vara med i. Härliga skrivtips och vinster varje dag ända fram till jul. Man får olika uppgifter som inte bara hjälper en i ens skrivande, resultatet kan även hjälpa en att få ta del av skrivkurser, textutlåtande och liknande. Om jag vill vinna ett lektörsutlåtande, oh ja! men som det ser ut nu finns det ingen möjlighet för mig att vara delaktig i denna härliga adventskalender. Oh så jag vill men oh så jag inte hinner.

Någon kanske säger att om viljan finns kan jag alltid prioritera och nog är det så. Men då blir ändå prioriteten boken för även om jag kan vinna ett lektörsutlåtande ser jag vikten i att alls få boken skriven som den största, för varför vinna ett lektörsutlåtande till en ofärdig bok? Och över allt kommer min egen hälsa och min familj. Till och med bloggen har hamnat i skymundan i all stress.

Vi ses (förhoppningsvis) på andra sidan.

torsdag 1 december 2011

Dom får skylla sig själva

Jag pendlar ju, varje dag. Tåg tåg tåg. Byte och allt.

När man åker tåg möter man så mycket olika personligheter. Det var inte så länge sedan jag berättade om han som helt ur kontext berättade att UD var arg på honom för att han inte gått på någon presidentmiddag.

Idag träffade jag på några original till, fast av den mer negativa sorten.

Vi kom på en ganska full vagn. Det var ett helt bord ledigt (jag vill sitta vid bord för det är lättare att skriva på datorn då) men dörren in i vagnen krånglade så några gubbar han ta det bordet precis före. Rakt över gången var det ännu ett bord där bara två tanter satt, alltså var det två platser lediga, en för mig en för min jobbarpolare.
Jag frågade helt sonika om det var ledigt, fick inget svar bara en sur blick och valde att ta det som ett "Sitt inte här vi vill inte det" och sket i det. Dom äger inte vagnen och jag vill ha bord. Om dom inte vill ha oss där får dom vara tydliga med det och dessutom ge en jävligt bra anledning.

Jag drog upp min dator och kände hur tanten bredvid mig blängde på mig och snart vänder hon sig, rent demonstrativt, med ryggen åt mig. Så tydligt det bara går, som för att visa att jag inte var värd hennes uppmärksamhet. Det roliga är ju bara att på det sättet ger hon mig jättemycket uppmärksamhet. Tanten mitt emot henne satt och sov räv med mungiporna nere vid knäna. Hennes rynkor skvallrade om att det var där dom brukade sitta.

Jag hade här två val:
  1. ta åt mig, bli ledsen, kanske flytta för jag inte kände mig välkommen.
    eller
  2. så kunde jag ta ännu mer plats, hoppas på att alla slag på tangenterna som jag gjorde verkligen hördes och verkligen vara på gott humör för att reta upp kärringarna så mycket som möjligt.
Gissa vad jag gjorde

ja inte fan grina jag, jag garvade inombords över hur mycket hennes agerande slog tillbaka på henne själv eftersom hon inte lyckades kröka ett enda själahår på mig men däremot blev hon själv på riktigt dåligt humör.

Ja se människor ...

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive