fredag 30 maj 2008

förvirring, stress och fester

Det är ett enda stressupplopp i livet just nu.

På torsdag är sista dagen på den här terminen.
På onsdag är sista dagen på praktiken.
På måndag är sista handledningsamtalet.
I onsdags var det familjekväll på sonens skola.
I går var det avslutning på dotterns dagis.
I kväll är det bartömning på kåren.
På onsdag ska jag bjuda på fika på jobbet.
På torsdag skulle det varit barnkalas men det var visst fest på skolan i stället så dit ska sonen.
På fredag kommer släkten och firar sonen.
På söndag ska han ha kalas.

När jag fick lappen om dagistiderna över sommaren så tog jag upp att jag inte visste hur det såg ut på sommaren. Jag har hela tiden sagt att jag inte kan svara på det exakt för jag vet inte hur sommaren kommer se ut och jag har aldrig sagt att hon inte ska vara där. Nu är jag arbetslös och tänkte att det får bli femtontimmarstider, och så tar jag mammaledigt under sammanslagningen om jag inte får något jobb. Jag pratar med en av personalen om det i telefon. Jag pratar med en annan av personalen om det i går på festen.
I dag säger en annan personal att det är ju inte många dagar kvar nu innan hon skulle sluta.
När jag säger att hon ska gå femtontimmars säger hon att det går ju inte, jag har ju inte lämnat in lappar om det.
Ja men jag har ju pratat med folk om det.
Ja men oj oj oj, så jobbig jag är igen och uppenbarligen ett korkat ok på deras axlar.

Hur kommer det sig. Så fort det handlar om mina barns tider så blir det sååå jobbigt. Är mina barn så outhärdliga? Har dom språkproblematik som gör att dom inte kan tala om för mig direkt att jag måste skriva på lappar eller kan informera varandra om vad jag har sagt? Kan inte dom förstå att alla inte får sina semesterscheman i mars?
På sonens fritids är reaktionen: ja men herre gud, vi räknar inte med att alla kan svara hur det blir på sommaren, bara meddela när du vet så fixar vi det!
Det svaret är magvärksfritt!

Det är ju inte första gången jag blir uppstressad inför dagistider på grund av onödigt tjafs och utebliven enkel information.

Dagis är en stressbörda för mig, dom måste anse att jag är en krånglig idiot, för dom behandlar mig som en och då, automatiskt, agerar jag som en, enkel socialpsykologi!

tisdag 27 maj 2008

Citat

Min man tidigare i kväll:
-Jag kör oskyddat... äsch, jag behåller den på... Shit jag är inte van vid att den är så stor...

Gissa vad han pratade om

torsdag 22 maj 2008

Varför?

Varför kan inte jag planera mina dagar?
Varför kommer jag aldrig i säng i tid?
Varför kommer jag aldrig upp på morgonen när jag borde?
Varför ska hela mitt liv gå ut på stress?

I går kväll så kom jag inte i säng förrän efter elva. När jag vaknade på morgonen så visste jag att jag skulle till läkaren vid nio. Jag visste det för jag hade skrivit det i min mobiltelefon, men inga vidare detaljer. På dagen i går hade jag tänkt att jag skulle sätta mig och läsa igenom papprena jag fått från läkaren för att se vad jag behövde förbereda mig med men sen tänkte jag att, äsch va fasen, det gör jag när jag vaknar.
På morgonen ringde klockan.
På morgonen ringde klockan.
På morgonen ringde klockan.
På morgonen ringde klockan.
På morgonen ringde klockan.
På morgonen ringde klockan ungefär halv åtta, och jag som satt den på rigning klockan sju, fan att man aldrig kan komma upp i tid.

Det blev att studsa upp för att gör sig i ordning. Maken tog sonen som skulle vara i skolan kvart över åtta, jag tog dottern och mig själv då jag skulle vara hos läkaren nio. Jag skulle äntligen röntga foten. Jag går och läser lapparna som jag fått skickat från sjukhuset. Då läser jag att jag måste vara och göra ett blodprov minst två timmar innan röntgen. Va fan, två timmar innan, det är ju en timme sedan!!! Jag måste ringa och kolla hur jag ska göra nu men dom öppnar inte förrän om fem minuter!!! Ok, jag sätter mig några sekunder i åtta och ringer, telefonsvararmeddelande om att dom öppnar åtta
Jag ringer, telefonsvararmeddelande om att dom öppnar åtta.
Jag ringer, telefonsvararmeddelande om att dom öppnar åtta.
Jag ringer, telefonsvararmeddelande om att dom öppnar åtta.
Jag ringer, upptaget.
Jag ringer, upptaget.
Jag ringer, upptaget.
Jag ringer, upptaget.
Jag ringer och svarar samtidigt på min dotters kryptiska frågor om smörgåsar, strumpbyxor och trosor, upptaget.
Jag ringer, upptaget.
Jag ringer, ingen svarar!
Va fan!
Jag ringer, någon svarar.
Jag försöker förvirrat att få fram det jag vill säga och försöker linda in det så jag inte ska låta oansvarig och korkad, men jag tror inte jag lyckades så bra. Hon ber om mitt personnummer, hon får personnumret och så säger hon, jaha, ja du har tid klockan tio över elva.
Tio över elva?
Jag hade ju skrivit nioooo....ja ja ja! Va smart jag hade varit när jag kikade första gången.
Jag skulle ju göra provtagningen två timmar innan röntgen. Röntgen var tio över elva. Nio är två timmar innan elva. Synd att jag inte kunde komma ihåg när jag varit så smart.
När jag är klar med telefonsmatalet är jag fortfarande naken, invirad i en handduk, dottern springer omkring i bara trosor och klockan är kvart över åtta.
Nu skulle vi åka om tjugo minuter!
Jag kastar på mig kläder.
Kastar på min dotter sina kläder.
Kastar i mig min frukost.
Vi kastar oss in i bilen.
Maken kör mig till sjukhuset och kör fel i första korsningen för han är på väg till universitetet.
Han svänger kring så han kommer rätt.
Han svänger fel i fjärde korsningen för han är på väg till kontoret jag praktiserar i.
Han gör en usväng och får vänta lite extra vid ett rödljus.

Jag kommer in till provtagningen vid fem i nio, alltså två timmar och en kvart innan jag ska vara på röntgen, alltså en kvart innan den absolut senaste tid som jag ska göra min provtagning. All provtagning är flyttad från alla vårdcentraler i stan på grund av strejken så det är tjockt i väntrummet.

En halvtimme senare får jag komma in för att bli stucken. Det tog två sekunder, sjuksköterskan var lika stressad som jag var, uppenbarligen.

Så är det alltid!

Varför lär jag mig aldrig!

Varför går jag inte upp i tid?

Varför planerar jag inte mina dagar?

Varför går jag inte och lägger mig i tid?

Vad gör jag här?

Klockan är ju alldeles för mycket!

Fan...

Ska väl fastna lite vid wii tills klockan blivit elva, svära lite över det, stressar runt som en skollad boll för att komma i säng, maken kommer att hinna hem från jobbet, han kommer göra allt för att jag inte ska kunna somna fram till ungefär ett.

God natt...

Känns som om dygnet kommer återupprepa sig...

Tvångstankar del två

Här kommer lite kommentarer till det tidigare inlägget. Min make råkade säga att han upplevde att det var väldigt ångestfullt och det är ju inte riktigt så som jag tänkt att man skulle tolka det, för det är det inte. Jag har ingen ångest eller mår speciellt dåligt av det i alla fall. Saken är väl mer den att jag är lite faschinerad över sånna saker helt enkelt. Jag är en person som analyserar i stort sett allt, för det är kul. Jag analyserar filmer, musik, händelser och framförallt mitt eget beteende. Både för att lära mig av det eller bara just för att jag faschineras av det.

Jag faschineras av böcker som beskriver jobbiga saker detaljerat, det kan vara en av anledningarna till att jag älskar Stephen King och verkligen rös på ett blandat vis när jag läste om hur huvudpersonen drog sig loss ur handklovarna och fick läsa ingående om hur hennes hans skalades av av metallen, i boken Geralds lek. Jag glömmer aldrig när jag och pappa satt med stora ögon och tittade på ett program där de beskrev hur ansiktskirurgi går till och de visade bilder på hur dom hade händerna innanför huden i ansiktet på en person och hudet såg ut som gummi. När mamma kom in skrek hon och sprang ut igen, men både pappa och jag satt som fastklistrade och kommenterade till varandra om hur häftigt det var. Jag är den där personen som tittar på när dom sticker mig i armen hos läkaren och ber om en kopia på hjärnröntgenbilderna.

Jag är inte störd, jag är intresserad.

Att jag tog upp denna lilla vårthistoria var inte för att hälla ut ångest och äckel utan för att lätta mitt hjärta och sprida denna fundering jag ändå gått och haft. Denna fundering kring mitt gnagande av fingret och vart det kan komma ifrån. När jag fortsatte fundera på det idag så jämförde jag mig själv med en liten kanin som fastnat i en fälla och gnager sig loss. Vårtan = fällan, ja resten är ju lätt att räkna ut.

Jag tycker det är coolt helt enkelt, att denna lilla förhårdnad längst ut på fingret kan representera något i mitt liv som ändå tilldrog sig för så länge sedan. Men ångestfyllt? nej. Stört? kanske, men framförallt intressant!

onsdag 21 maj 2008

Tvångstankar

När jag var liten hade jag vårtor. Jag hade några på fötterna som man lätt döljde när man gick, speciellt med skor på, men jag hade även en på höger pekfinger. En stor, torr, krispig sak som var så stor att den syntes innan man kunde urskilja mina anletsdrag när jag kom gående över skolgården. Att ha vårtor anses lite äckligt, och då talar vi bara om fötterna. Att ha en överdimetionerad vårta på höger pekfinger slår allt. Inget man vill ha när man redan är utsatt i en mellanstadieklass på landet där man helt ska vara som alla andra och alla fel och brister används som en orsak till att få bli utstött.

Vi kämpade varje kväll med denna vårta, jag och mamma. Hällde på någon sörja som torkade, blev lite blekt rosa och kändes som ett gummitäcke. Detta gummitäcke tog jag bort varje morgon och jag kunde inte se någon skillnad på vårtan. Tillslut började jag ta kriget mot vårtan till en annan nivå. Jag bestämde mig för att handgripligen ta bort den, men våld och blodsförlust om så må vara. Bort skulle den.

Jag brukade sitta på lektionerna och gnaga på vårtan. Bita bort stora bitar ifrån den och blodet rann ner på bänken. Varje gång jag hade bitit en liten blodig krater i fingret trodde jag att jag hade vunnit kriget. Jag firade med att hälla ner vårtmedlet i kratern på kvällen vilket sved så jag vibrerade ända in i själen men några dagar senare var den lilla jäkeln tillbaka igen.

Det hade blivit personligt!

Jag kommer ihåg en gång när jag satt och hade bitit bort nästan hela vårtan och sedan använt linjalen för att skära ett hål, ett djupt hål i den lilla parasitdjävulen. Det gjorde inte så ont, vet inte om det var för att hjärnan kopplat bort mitt torterade stackars pekfinger för länge sedan, eller om det var för att vårtan gjorde att jag inte kände något. Längst ner i hålet dök helt plötsligt något vitt upp. Något vitt och runt fullt med nervtrådar. Hmm tänkte jag, kan det vara roten till allt ont, den ökände vårtroten! Jag försökte få tag på den för att dra loss den, för om jag fick bort den så skulle ju vårtan försvinna. Det var svårt att få något fäste i den lilla saken, full med nervtrådar, så långt in i fingret men jag lyckades tillslut och den känslan var något udda. Det gjorde inte ont på ett sätt som ont gör utan det var mer andra känslor som fyllde min kropp. Ryckningar, klåda i tänderna och ögonen liksom gick i kors och ögonlocken vibrerade. Jag försökte igen och samma upplevelse uppstod. Jag bestämde mig för att vårtan skulle få vinna den här matchen, men jag skulle försöka igen senare.

Idag funderar jag på om den lilla vita kulan möjligen kan ha varit spetsen på mitt pekfingerben, för jag har aldrig hört talas om att vårtor ska ha rötter.

I alla fall.

Vet inte om det har med detta självdestruktiva beteende att göra som fick mina föräldrar att bestämma sig för att även de skulle ge sig in i kriget med lite hårtare handskar. Jag fick i alla fall åka till läkaren för att frysa bort vårtan med flytande kväve. Med tanke på vad jag stått ut med under hela min vårttid i form av hårda dödsförsök på mitt finger, av mig själv, så var jag inte oroad för smärtan. Jag höll fram fingret och förväntade mig väl att det skulle bli lite kallt men oj så fel jag hade. Det gjorde verkligen APTONT! Jag fick samma beteende i kroppen som vid rotuppdragningsförsöket fast med smärta samtidigt.

Dom fick inte vidröra min fotvårtor, jag hade fått nog efter fingervårtsförfrysningnen.

Bara några dagar senare så var alla vårtor borta, alltså inte bara fingervårtan. Det var som om alla vårtorna hade någon slags själalänk och dog tillsammans eller blev rädda tillsammans och försvann. Jag tror själv att dom var små rymdmonster och att den på fingret var ledaren och jag tror inte att dom dog. Nej! Det är just där mina tvångstankar kommer fram.

Det är runt 24 år sedan detta krig pågick och jag har inte lagt ner vapnen. Jag har stora ärrbildningar på min högra pekfingertopp eftersom jag konstant går och gnager där min vårta en gång var. Jag har nedsatt känsel på det stället, troligen beroende på det ständiga gnagandet, men jag får på något sätt för mig att det är på grund av att det finns en vårta där, under huden, som bara väntar på sitt tillfälle att växa upp och förstöra mitt liv.

Självklart är jag helt kokosnöt, och jag själv tycker att jag är helt pippiknasboll, men...

...jag vågar fan inte utmana ödet!!!

Dålig tajming

Ja det var ju jag som var iväg och svirade och gjorde allt tvärt om emot vad jag brukar och borde göra i helgen. men det tänkte ju jag göra något åt i veckan genom att promenera, springa och riktigt köra en ordentlig energikicksvecka, men... Världen är mig emot. På måndagen var dottern så sjuk att maken fick åka in med henne till sjukhuset på kvällen när jag kom hem från jobbet (det var ingen fara med henne i slutändan, hon hade problem med andningen på grund av förkylning, hon fick ventolin och blev bättre) vilket gjorde att jag inte kunde komma ut och promenera på måndagskvällen. jag började jobba så tidigt på måndagen så det fanns inte utrymme för mig att ta promenaden på morgonen heller.

På tisdagen när jag vaknar, vad har hänt då? Jo dotterns förkylning har attackerat hela mitt eget system så jag är fullständigt matt, förkyld och har svettningar. Det håller mig inte borta från jobbet, men det håller mig borta från motionen. Uppe på det så blir min kropp krävande och mitt motstånd svagt när jag är så här sjuk. Min kropp skriker efter onyttigheter så som choklad och ris, pasta och annat. Det sluta med att jag åt kinamat och choklad på kvällen innan jag deckade i ett förkylningstöcken.

Nu har jag lite ångest och förkylningen är lika illa.

Kan dessa kräjvings ha att göra med att kroppen vill ha snabba kolhydrater för att bygga upp försvaret, för det är som om jag vore gravid, om ni förstår vad jag menar?

Ja ja, nu ska jag jobba vidare och till lunch blilr det i alla fall en god laxbit med ungsbakade rotfrukter, nån måtta får det ju vara

måndag 19 maj 2008

I väntans tider

Nu ger jag upp och går och lägger mig, mer AG kommer i morgon. Jag ska jobba i morgon och är aptrött. Den största anledningen till att jag suttit uppe så här länge har inte varit för att uppdatera bloggen utan för att vänta in halva min familj. I morse när vi vaknade var dottern riktigt illa däran. Hon andades så där ytligt och och var jättevarm. Hon la sig bredvid mig och yngkade så där ynkligt och jag klappade på henne en stund. Sen var jag tvungen att rusa till jobbet eftersom jag började halv åtta på morgonen.

När jag kom hem var hon fortfarande jättedåligt och låg bara och kippade efter andan (upplevde jag). Hon hade bara 38.4 i temp vilket är en temperatur som små barn fortfarande brukar kunna vara rätt allerta. Jag ringde till sjukvårdsrådgivaren och hon fick en tid 18:15. Maken åkte med henne och dom har inte kommit hem ännu. Dom har mjölkat hennes lilla lilla finger på blod två gånger och de har lyssnat på hennes små söta lungor och dom har gett henne ventoline. När jag talade med maken sist så väntade dom på resultat på prover som skulle ta minst 45 minuter. Om det inte är förseningar så skulle dom alltså få dessa testresultat ungefär nu.

Nu får vi se om dom kommer hem snart eller hur dom dom nu väljer att göra där borta på sjukhuset.

Jag kommer krypa ner men jag är inte helt säker på om jag kommer kunna sova förren jag får mer info från maken, förhoppningsvis ögon mot ögon, för ett telefonsamtal är inte lika lugnande som att han kommer hem med henne, lägger henne i sin säng och en ordentlig diagnos på problemet.

Vi får se!

God natt!

AG-08 Avsnitt fyra-partyt

Solen hade värmt verandan till vår lilla stuga hela dagen så det kändes som en självklarhet att börja kvällen där. Ölen skummade, humorn var låg och skratten höga.















Av någon anledning citerades de sista replikerna från YRROL med en så sprucken målbrottsstämma som möjligt. Ingen kunde slå mannen på bilden längst åt vänster:
-ÅÅÅÅÅÅÅÅHMÄÄÄÄÄÄH DUUUUUURÅÅÅÅÅ!!!
-AAAAAAAHMÄÄÄÄÄÄÄH DU LYYYYSSNAR JU INTE!!!
-AAAAAAAHMÄÄÄÄÄÄÄH DU HÖÖÖÖÖR JU INTE!!!


Dessa repliker kunde gå runt hur länge som helst.













Oerhört många citat finns som jag skulle vilja skriva ner här, men jag minns dom inte tillräckligt bra och dom är inte lika bra taget ur sin kontext. Men livets mening kom fram på många sätt och sällan på något negativt sätt. Det var alltså som det ska vara på en kvällsvarm veranda med ett gäng öl tillsammans med vänner.
















De mer konstnärliga i församlingen använde sin byggarglädje och som ni ser, lyckades dom riktigt bra. Bjarbo ser hotfull ut mot alla runt omkring och jag tror även lite mot själva tornet, i teckenspråk betyder detta "rama så dör du" eller "gör du så dom ramlar, så dör du!"










Sittning är ett måste på alla overallsevenemang. Vill inte påstå att sittningarna är det som skulle locka mig tillbaka. Maten har jag redan tagit upp, men sällskapet var absolut trevligt, men det visste jag ju att det skulle bli!















På kvällen var med mingel. Fyha, alltid fullast alltid gladast, visar hur man dricker en öl underifrån, eller försöker hon äta upp burken, svårt att avgöra. Jag och Mange tävlar i alla fall i fånigaste flintävling verkar det. Trevligt var det i alla fall!

AG-08 Avsnitt tre-solsemestern

"Vi hade i alla fall tur med vädret..."















Medan våra medmänniskor i Örebro satt inne och huttrade medan regnet öste ner och termometrarna stannade någonstans på fem grader så lekte vi mer eller mindre charter. Här är till och med några tokar som badade i det underbara gotländska vattnet.











De flesta bättrade på sin bränna på dagen och slappade efter en lång resa dagen innan och för många även en väldigt sen kväll.














Få deltog i de tävlingar som vi förlorade, men att titta på i den härliga värmen, det orkar man... nästan.

Efter att jag fått uppdatering om vädret hemma i Örebro uppdaterade jag även mina medresenärer, de är snälla människor men de, liksom jag, JUBLADE!!! Inte för er andras olycka utan för vår egen lycka!

AG-08 avsnitt 2-Turisten

På lördagen var jag "Pjärni" "Bjarbo" "Mjorten" och "Mjikel" inne i visby och tittade på Mjuren, rjuiner och letade efter raukar. Humorn var låg och jag och Bjarbo sjöng amerikanska nationalsången med texten utbytt till mjur mjur mjur mjur mjur rauk rauk rauk rauk rauk rauk rauk mjur mjur mjur mjur mjur rauk... osv. Mjikel blev irriterad och visade detta tydligt för oss.




På den vänstra bilden kan ni se en trevlig guide som körde ut oss ur en rjuinkyrka och på högra bilden kan ni se utsikten vi såg efter att vi gått raukt upp för en lång otäck trappa. Det fanns dock en parkbänk mitt i trappen som jag och Bjarbo utnyttjade, man måste ju använda sig av det som våra kära skattepengar går till, eller hur?













På den vänstra sidan kan ni se den trasiga kyrka som guiden körde ut oss ur, på den högra ser ni en bit av den trasiga mjuren. Dom har mycket trasiga saker i visby, men det är ju charmigt.




Här kan ni se hur glada vi är när vi funnit mjuren. De här bilden borde väl varit först eftersom detta är när vi entrar själva ringmuren, men jag orkar inte pussla nu när bilderna äntligen ordnat till sig.
















Vi passade på att rida på fjåren också. På vänstra sidan kan ni se mig glatt ridande med Mjorten som passagerare och på den högra ser ni Bjarbo som lite coolt intagit sitt eget lilla fjår som hon uttryckte... "Jag har mjurat detta fjår själv"

Vi funderade lite över om vi var lika mycket sevärdhet som själva visby för alla andra turister då dom gärna stannade oss och ville ta kort samt att de tittade efter oss när vi gick förbi. Det var även mycket unga tonåringar som knackade från insidan av ett fönster och vinkade till oss när vi gick förbi. Vi är självklart lika väluppfostrade som trottningen och vinkade tillbaka. Inga autografer utbyttes dock.



Och på kvällen fick vi njuta av gotlands underbara solnedgång!

AG-08 avsnitt 1 - Maten

Jag har ju gått på diet ett tag vilket innebär att min kost har varit kalori- och fettsnål. I helgen kan man säga att jag... frångick det en aning. Jag skulle ju till Gotland och ha lite fest, kan ju inte tänka diet då heller. Jag har ju fått en liten uppmaning från viktsnack som går ut på att jag ska rapportera mitt matintag för att få lite feedback då den. Det är väl ingen ide att vänta på sig utan jag kör väl igång hårt från helgen då :)

Ok, here goes.

Fredag
05:30 fil, nötter, hallon och psylliumfrön.
08:00 (Ett första steg ut i det förbjudna) En GI-macka med ost och skinka samt en jouce
08:00-09:00 en liten påse godis
09:00 en öl
11:30 en glass
13:00 en lite småtråkig hamburgare och en öl
16:00 någon äcklig kycklinggryta med lite för mycket kryddor, lite för mycket tomat, uppsvälda torra myrägg och en öl.
17:00-22:00 tre cider, en näve chips, två nävar jornötsringar en halv powerbar.
Efter en skakig dusch vid 22:00 gick jag och lade mig med fruktansvärda kramper i magen... kan inte förstå varför.

Lördag (började dagen med att svära på att jag inte skulle dricka något mer under hela helgen)
9:00 två frallor med smör, marmelad och ost. En yoggi, en jouce, tre koppar te.



13:00 vi gick och käkade en bit inne i visby och de andra käkade pizza. Jag tänkte att jag skulle vara lite försiktigare och hålla mig lite snällare mot magen så jag beställde fisk, rödspätta för att vara exakt, detta straffades jag för. Kompisarna betalade femtio spänn för rätt enkla och normala pizzor, jag betalade 99 kronor för min mat som bestod av en rödspätta som var så hårt stekt på undersidan att jag var tvungen att skrapa av fisken från den. När jag tömt underdelen så slog jag den mot tallriken och fick fram en klang. Potatisen hade ett mörkgult gummiaktigt lager på utsidan, kort sagt, den äckligaste potatisen jag någonsin ätit, i klass med riset dagen innan. Lite lustigt ändå. Här har jag hållt mig ifrån potatis, ris, pasta och bröd skitlänge och så när jag äter det så är både riset och potatisen vidriga. Det blev två slicar pizza från grannens tallrik för att jag skulle bli lite mätt. Jag drack vatten till.
15:00 en pepsi
16:00 cole slaw och senigt lamm. Valde bort potatissalladen, lite duktighetsskäl men mest för att den så majonäsig ut. Pepsi till.
19:00 en öl min svordom höll inte längre än så
21:00 en öl
22:00 två varmkorv med bröd
23:00 en öl

Söndag
9:00 amerikans blåbärspannkaka
10:00 två frallor med smör, marmelad och ost, en halv yoggi, en jouce och en kopp te.
14:00 en tråkig hamburgare, pommes frittes och en cola
17:00-22:00 två nävar kinapuffar, en cola och en flaska vatten.
23:00 en omelette.

Ja, vad säger ni alla kostrådgivare, är det en idealisk måltidshelg eller vad säger ni?




VI HAR GÅTT NER SEXTIO KILO TILLSAMMANS!!!

torsdag 15 maj 2008

Sista kvällen med gänget

Just nu sitter jag med mina barn och mysar med lite extra gott eftersom jag kommer försvinna till Gotland hela helgen. Jag kommer få gå upp klockan fem i morgon och ska packa allt i kväll efter att barnen har gått och lagt sig, som kommer ske rätt snart.

Jag ska:
Packa sonens väska tills i morgon
fixa flaskorna med bäjlis
packa i ordning väskan med kläder och sovmaterial
packa ölen
packa ovven med de viktigaste sakerna som plånbok mm
packa en bussväska
packa hygienartiklar så som linser och tandborste samt handduk

Ja, allt ska vara klart innan nio för då ska jag gå till sängs.

Nu gäller det bara att ungarna inte bråkar för mycket med mig när jag berättar den stora nyheten, att sängen väntar. Man vill ju inte ha ett bråk som sista åtgärd innan man åker ifrån dom små sötnosarna några dagar.

Nä jag börjar nog innan pippi tagit slut för annars blir jag nog stressad. Nästa uppdatering blir av en trött Perny med blandade minnen som förvirrar hjärnan. Men en liten käck utvärdering av helgen ska ni nog kunna få.

Tji tjong och skål på er alla glada.














Och ja just det

Jag kommer inte hålla så hårt på dieten i helgen...

onsdag 14 maj 2008

Vårruset

Ja nu har jag gjort min bedrift för året.

Det var jag och Pucko samt föräldranätettjejer som jag träffat via viktsnacket. Två skulle springa och fyra skulle gå. Jag var en av de som skulle gå, tänkte jag. Vi ställde oss i startavdelningen för de som ska jogga för några av de vårrusveteranderna som var med berättade att de som står i gåavdelningen går så illa långsamt så man blir vansinnig om man börjar där. Vi tog några nätta danssteg till musiken blandat med några toner från en bil vars larm gick igång med jämna mellanrum. Klungan började röra på sig och det gick riktigt trögt. Peter Sipen stod och hejjade på precis vid start och jag fick nästan en av tjejernas dotter att skrika "Sipen vi älskar dig" men så långt gick det inte.

Plötsligt dyker min dotters dagisfröknar upp framför mig och jag är ju bara tvungen att hoppa fram och snacka lite skit med dom. Under tiden jag pratar med dom hör jag att någon ropar "Naaaaw va gulligt, hon har en skylt som det står hejja mamma på" Vadå säger jag och vänder mig om och fick höra att en rosaklädd liten flicka hade haft en skylt som det stod hejja mamma på. Jag fick kolla ordentligt så det inte var min egen lilla rosa prinsessa som stått där, men det var det inte. plötsligt märker jag att min grupp är borta, det hade bara sagt *poff* så hade dom försvunnit i havet av människor. Dom var totalväck. Jag letade och kikade både framför och bakom mig. Jag sprang upp på en kulle och ropade efter Paulina men fick inget svar. Jag fick låna en av dagisfröknarnas mobiltelefon och ringde till karln min men han hade inte Paulinas telefonnummer så det var dead end. Efter att ha gått lite med dagisfröknarna så tänkte jag "what the fuck" och så började jag jogga istället.

Jag kan säga att jag har nu joggat/sprungit/powerwalkat mer än fem kilometer för det var rena slalomsträckan. Folk gick i luuuungt tempa så jag fick springa sicksack för att komma fram. I början var jag försiktig men efter ett tag tröttnade jag och körde en "ursäkte mig"-stil som gick ut på att jag sprang upp bakom folk och sa ursäkta mig och så trängde jag mig fram. Det gick där det var lite lätt glest men när det var rejäla klumpar så fick jag ta mig ut i terrängen och springa istället. Där var det bilar och lyktstolpar och annat tjofräs som man fick väja för istället.

Efter ett tag kom jag ikapp en av mina grannar som glatt joggade hon också. Hon kommenterade att hon sett min man och barn som stått precis vid Peter Sipen. Då förstod jag att jag missat dom och blev lite nedslådd men fortsatte springa ändå. Hela tiden kikade jag ifall jag skulle se dom eller om jag skulle se de som sprungit i förväg, men det gjorde jag inte. Efter ett tag började det glesa sig lite med människor och fler och fler joggade runt omkring mig. Vid ett tillfälle när jag körde min "ursäkta mig" så säger personen lite ironiskt och nästan vresigt till mig "du kanske ska starta i rätt grupp nästa gång" varpå jag replikerade med "ja jag startade i gruppen för joggande, men det verkar inte en jävel av de som startat där uppmärksammat, vart startade du?" Jag fick inget svar.

När jag kom i mål så var det tjockt med folk överallt. Jag fick en medalj, en påse med massa smågrejer och en cigarett av en vilt främmande tjej som tyckte synd om mig när jag sa att jag tappat bort alla som hade mina grejer så jag fick inte tag på mina ciggissar. Hon var snäll. Jag gick runt och letade efter min grupp i 45 minuter ungefär. Jag hade väl kommit iväg ungefär tio över sju och kommit i mål ungefär tjugo i åtta så jag tog mig runt på en halvtimme. Då ska man även tänka på att jag använde minst tio minuter till att leta efter mina kamrater innan jag kom på att jag skulle springa, samt att det var många hinder på vägen.

Efter dessa 45 minuter som jag gått runt så hittade jag dom. De hade intagit en plats vid vattnet och det var riktigt trevligt att sitta och småprata. När vi pratar om loppet så kommer det fram att jag sprungit om alla andra i gruppen och kommit i mål före även de som gått in för att springa. Gud vad jag växte.

Så det är lite stolt och trött som jag nu ska intaga det horisontella läget mellan täcke och madrass med ett stadigt tag om kudden. Mmmmmm

Archont, vår extra familjemedlem och tillika vår bästa barnvakt, påpekade att han inte kunde förstå hur man frivilligt får för sig att träffas på en punkt och tillsammans med över tusen andra vilt främmande människor ta sig fem kilometer trängandes och dessutom betala för det.

Det finns kanske något i det och man kanske istället ska träffas några stycken, ta sig fem kilometer och sedan ha en hemmagjord picknick i trädgården när man kommer hem.

tisdag 13 maj 2008

Min dåliga humor går inte hem

Inte på socialkontoret jag praktiserar i alla fall. När jag kör mina grejer så brukar kommentarer likt "Jaha, och nu kommer du igång med din humor igen" hagla, men ingen verkar dra på smilbanden det minsta. Men jag kan inte vara tyst ändå utan låter kommentarerna dyka upp så där naturligt som är naturligt för mig, fråga bara dom i klassen, men dom verkar mer roade av den i alla fall.

Exempel idag:
Vi höll på att byta plats på två skrivbord. Det ena av dessa skrivbord var höj-, och sänkbart vilket innebar att det satt fast i väggen med en sladd. Precis när vi skulle ta oss ut därifrån med bordet upptäckte någon att sladden satt i och utbrast: "OJ!" och drog ut den varpå jag replikerade:
"Vilken tur att du upptäckte det där, annars kanske vi skulle fått sladd!"
*Ingen reaktion*

Strax efteråt satt jag och min man och åt lunch varpå jag berättade historien för honom. Jag är nämligen ganska road över att ingen kopplar min humor, det känns nästan ännu roligare att dra min humor eftersom jag är ganska inne på sån där genre av ironisk humor och det känns snudd på ironiskt att INGEN och jag menar verkligen INGEN fattar min humor.
Så här löd i alla fall vårt samtal, jag och min mans alltså:
*jag berättar storyn*
maken:*garvar*man skulle kunna säga att du inte riktigt fick kontakt.
Jag: nä, dom kopplade nog inte riktigt.
sen garvade vi båda två.


Det är roligt.

MIn själs treåringstrots

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!!

Så låter det inombords på mig just nu.

Jag vill inte väga maten!
Jag vill inte hålla mig borta från choklad!
Jag vill äta potatis!
Jag vill äta godis!
Jag vill äta kakor!

Jag vill äta allt utan att känna ångest eller börja tänka på hur jag ska förbränna det!

Jag vill inte slaviskt väga mig och få panik över alla gram jag går upp!

Jag vill inte äta en glass och se att jag går upp ett kilo och springa tre kilometer och se att det inte ens märks på vågen.

Jag vill leva normalt och ändå hålla vikten!

Varför kan jag inte det?

Varför har min kropp fått för sig att jag inte ska kunna unna mig något utan att bli en michelingubbe som inte kan hitta kläder på normala avdelningar?

Jag är fysiskt skapad som en person som ska älska att motionera och hata fett och socker medan mitt psyke är skapat som en livsnjutare som vill kunna ligga i solen och smaska på en glass eller smutta en öl och högst behöva ta en promenad för att bli av med det.

Det finns folk som är skapade på det sättet.

Varför inte jag.

Nu skiter jag i det här!

I alla fall en vecka!


Fan!

måndag 12 maj 2008

Vemod

Nu är det knappt fyra veckor kvar på praktiken. Jag har inte fått något sommarjobb och jag tror inte att jag lagt ner riktigt så mycket tid på det heller. Undermedvetet tror jag att jag vill lägga så mycket tid som möjligt på litteraturen. Alltså att skriva litteraturen. Jag var tillockmed inne och sökte lite bland bokförlag alldeles nyssens och hittade en hel del godbitar. Där ska jag leta telefonnummer sen när jag väl är klar med boken och om ingen nappar så kan jag ju alltid gå till nåt annat företag som gör det.

Frågan är bara om inte skrivtiden kommer att bli överkörd av barnen, huset och Norrland. Risken är överhängande.

Vemodet då? Jo det kommer sig av att det som sagt bara är knappt fyra veckor kvar på praktiken. Det har ändå varit som ett riktigt jobb, ett jobb jag kommit in i. Jag har arbetskollegor som jag trivs med och som jag kommer sakna, jag har kännt att jag gjort skillnad i människors liv och jag tycker det är lite vemodigt att nu lämna detta. Samtidigt saknar jag universitetes trygga väggar där jag med en ganska stor säkerhet vet vad som förväntas av mig.

På praktiken kan jag vara nervös över att jag är lite osäker på om jag kommer fixa uppgifterna då det hänger lite mer än bara mitt betyg på dessa. I dag till exempel var jag lite osäker då det var ett BBiC-samtal och dessa är alltid lite mer trixiga än vuxenärenden. De vuxenärenden jag brukar ha hand om handlar om att en vuxen missbrukare ansöker om något. De vill alltså något själva. De får komma och träffa oss, berätta vad de är de vill ha och varför och vad de tror att denna insats ska kunna göra för dem. Sedan skattar vi deras behov genom en ASI-intervju och sen nekar vi eller jakar vi deras förfrågan.

I en BBiC-utredning är det lite krångligare då det är en som ansöker medan det alltid är fler inblandade och så ska man lyssna på alla och göra en bedömning som skall hjälpa i så stor utsträckning som möjligt utan att kränka eller felbedömma. Det känns mer riskfyllt på många olika sätt. Men det gick i alla fall bra, samtalet alltså, så jag växte lite och kände mig nöjd när jag gick upp med min handledare för de tröttsamma trapporna som mina träningsvärkande ben INTE tycker om just nu.

Och nu har jag fladdrat från ämnat i många olika riktningar men det jag i alla fall ville få sagt var: det känns lite vemodigt att lämna praktikplatsen och jag kommer sakna den *suck* men jag ska i alla fall dit i morgon igen :)

God natt alla tokar!

söndag 11 maj 2008

Som en kallduch kommer sanningen i kapp

I går kände jag mig osårbar, jag kände mig som en vinnare och som oövervinnerlig. Som Leonardo Di Caprio stående i fören på Titanic skrikandes "Im the king of the word". I dag skönk båten skulle man kunna säga. Jag har ju knappt sprungit mer än när jag varit sen till bussen, i alla fall sedan mellanstadiet. Det fanns ju fler anledningar än lathet som gjort att jag slutat med springfasonerna, och det var en av dessa som kom i kapp mig idag.

Jag tog mig ut i morse, innan frukost, och det tog emot från början det vill jag lova. Om mina ben skulle kunnat tala skulle dom förtvivlat ropat: "Men vad gör du, inte nu igen, vi sov ju!!!" Men bara jag kommit igång och gått genom två kvarter så kändes det redan bättre. Jag sprang massor. Drygt halva vägen var med joggingsteg eller spritersteg. Jag tog ut mig till max. Jag satta mål och delmål. "Jag ska springa fram till bron *framme vid bron* äsch va fasen, jag springer genom det här bostadsområdet också" På det sättet tog jag mig igenom min runda men det var ungefär efter halva vägen jag började känna av det. TUTTJÄVLARNA!!!

Ja, ja, helt plötsigt var det ju logiskt. Inte konstigt att min sprinterkarriär tagit slut i mellanstadiet, det var ju då jag utvecklades och fick överdimensionerade tuttar. Detta visste ju jag, men jag hade förträngt det väl nu vid vårruset och allt. Men det kom som sagt tillbaka till mig idag. Varje sprinter- eller joggingsteg jag tog fick det att kännas som om jag gjorde slam dunk med juvren på framsidan och detta även fast jag har en riktigt bra sportbehå, eller ja, den har sina nackdelar det vill jag lova. Ryggen kände också av mitt lilla äventyr. Och en fråga kom till min hjärna. Varför får dessa behåtillverkare för sig att sätta små hårda plastspännen på en behå, på helt fel ställen. Finns det en speciell tortyrsnubbe som sitter och kommer på vart man ska sätta dom för bästa och hårdaste skada, eller är det bara det att även behåbranchen, som så mycket annat, styrs av män som inte har någon aning om vad som är bäst för den kvinnliga anatomin och som, varje gång någon försöker komma med smarta ändringar, säger att nej nej nej, vi gör som vi alltid brukar, det funkar bra för oss. (shit vilken lång mening)



Tja ni kanske själva kan se vad jag menar, det lilla plastspännet har gnuggat min svettiga hud upprepade gånger vilket har resulterat i ett litet skavsår som svider hela tiden och framförallt när jag duschar. Jag vågar inte tänke på hur det kommer kännas när jag ska kränga på mig den där tuttekassen i morgon, för min gång/springtur.

Tjing och tjo!

lördag 10 maj 2008

Dags att vända trenden

Veckan som har varit har inte varit speciellt bra. Jag har varit ensam med barnen en stor del av veckan vilket resulterat i dålig aktivitet i träningsområdet. Jag har dessutom fallit dit alldeles för många gånger i fråga om socker. Det har varit bullar, det har varit glass, det har varit choklad. Men nu i helgen ska jag jäklaremej vända på trenden. När jag vägde mig i går morse stod vågen på 79.9 och då blev jag rädd. Att gå över 80 igen är inget jag vill. Även om det bara handlar om ett hekto så är det skrämmande. Just åttio. Åtta istället för en sjua. Nej! Jag vill inte dit igen! Och nu på onsdag så är det vårruset!

Jag klev upp i morse, drog på mig träningskläderna och sprang en bra bit. Jag vet faktiskt inte hur långt. Men mör blev jag, som en oxfilé som smälter i munnen på dig! Och skönt var det också, tro't eller ej! Jag var ju en löpare i mina unga år *harkel* väldigt unga år, typ mellanstadiet. Kanske ska ta upp det igen, för det var ju kul. Jag får se hur jag mår efter vårruset.

I alla fall så åt jag frukost först när jag kom hem igen och sen körde jag en halvtimme med yoga i vardagsrummet. Det borde väl sätta en vändning i trenden får jag hoppas. Nu är det massor av vatten som gäller och efter att ha städat hela huset, grundligt, så borde jag nog komma lite i fas. Kanske tillockmed kan väga under 79 vid vägning på måndag *håller tummarna*

Nä, back to it!

torsdag 8 maj 2008

Nu går det utför, eller uppför

eller hur man nu ska säga.

Jag plussar bara hela tiden, troligtvis för att sockerdjävulen satt sig på axeln på mig. I går var jag på planeringsdag och då bjöd dom på bullar som jag tog en *fy på mig* och sen på kvällen så tog jag lite mörk choklad. I dag var jag på en annan praktikplats och på fikat satt vi i solen och gotta oss och då bjöd dom på rabarberpaj och glass, och det var så frestande att ta en bit när vi hade det så mysigt. Jag har dessutom rört mig dåligt på sistone eftersom det varit långa dagar och jag varit själv med barnen.

Jag har kört nästan två timmars träning här hemma i kväll och jag planerar att ta powerwalks varje morgon hela helgen och vara helt avhållsam. jag är alldeles för nära åttiostrecket igen

Och på toppen av allt så verkar jag inte ha fått mitt brev från vårruset så jag kan inte hämta ut min nummerlapp får väl ringa dom i morgon och se om det går att lösa.

måndag 5 maj 2008

kinesisk tortyr

ungarna har tränat sig till proffs i tortyr verkar det som. först har dottern hållt mig från att få sova en ordentlig natt under hela helgen och natten till idag körde hon en sån där en gång i timmen rejs. hon var törstig och så skulle hon kissa fast inte på toaletten utan på pottan som var kvar i bilen men sen när pappa tvingade henne att ta toaletten så var något annat fel och efter nån timme igen så satt hon och skrek på vardagsrumsgolvet över något annat. I kväll är jag ensam med dom små liven och jag var så trött när jag kom hem att jag bara ville kräkas. När dom fått middag och sett bollibompa så var det sängen som gällde, trodde jag. Dom började skrika och tjafsa om att dom ville se film och för att jag skulle få sova så gjorde jag en kompromiss. Jag gjorde i ordning dom för natten och så fick dom ligga i dotterns rum och titta på teve för attsedan somna där.

HA

Nu flera timmar senare så är jag klokare. Jag satte på filmen och somnade nästan direkt när jag lagt huvudet på kudden. Nu har dom jagat upp mig tio gånger ungefär för massa skit hit och dit och jag börjar förstå hur avbruten sömn verkligen är ett bra tortyrredskap. Jag erkänner vad som helst just nu, bara jag får sova! Min kropp värker, jag mår illa, huvudet känns som en degklump som gör bultande ont och jag kryper nästan ihop till en gråtande dallerhög. Jag har skällt på barnen, jag har vädjat till barnen ja, det är nästan så jag letat efter en flaska kloroform för att söva dom. Nu verkar det som om dom faktiskt ska sova, förutom det att dottern ligger och sjunger och pratar för sig själv inne i sitt rum, så är det faktiskt lungt här nu. Nu ska jag sooooova!

Så infernalist trött

Man kan ju tro att man ska vara utvilad efter fyra lediga dagar men så är icke fallet när man har en liten treåring som haft ett enda mål med hela helgen, att hålla alla vuxna vakna så mycket som möjligt. Mitt enda mål för kvällen är att söva de små och sedan själv krypa ner i sängen och kika på CSI på burken.

Huvudvärken ligger som en tät dimma och tålamodet har åkt iväg på semester, utan mig. Just nu står min son och argt, uppnosigt och lite så där trotsgnälligt och säger att han inte tänker gå och lägga sig. Tänk så fel han har!

God natt!

söndag 4 maj 2008

Vill aldrig flytta till Österrike

Vi satt och pratade för ett tag sedan, angående de senaste makabra händelserna i Österrike. Till att börja med fick jag känna mig lite dum då jag jobbat så mycket att jag missade de första dagarna av nyhetsflödet därifrån och såg ut som en fågelholk när dom pratade om den inspärrade familjen. Helt ärligt så trodde jag inte på dom först. Men när det uppdagades att händelserna var äkta och jag fick lite uppdatering på vad som stått i tidningarna och vad man kunnat se på teven så började jag fundera lite. Jag började dra mig till minnes en annan händelse för några år sedan, men en flicka som blivit kidnappad och som legat i en låda under golvet i en källare hos någon man, i flera flera år. Vi snackar dryga tio år i alla fall. Hon hade väl varit sex år när hon kidnappades och hittades när hon var en ung kvinna, arton kanske tjugo år. Kan inte minnas om det fanns något sexuellt med i den bilden, hon hade i alla fall inte fött några barn vad jag vet. Jag tror att det mest gick ut på att hon drack föda genom ett sugrör genom ett hål i golvet eller så.

I alla fall så tog jag upp detta och frågade om inte denna händelse också var därifrån. Det var det! Detta land, detta sound of music-förlovade landet, där vackra kvinnor med glada barn springer upp och ner för alptopparna och sjunger för glatta livet. Där! Det är ju helt stört! En sådan kontrast! När jag satt där och försökte smälta denna information, att detta lilla vackra land med en bild av att vara idyll, har haft två så sjuka händelser. Jag menar, båda dessa händelserna är ju sjukare än mycket man ser på teve, även när Stephen King är i farten.

Då säger min man:
"Och så kommer Hitler därifrån också."

"Jaha," sa jag, reste på mig och suckade, "jag vill aldrig åka dit!"

Och så gick jag ut.

Sommaren ser oviss ut

Jag har ju inte fått något jobb på de ansökningar jag skickat så jag tänkte söka på manpower och bli en sån där Nisse. Sista ansökningsdatumet var 12 maj. Jag tryckte på länken och fick upp texten: "ansökningstiden har gått ut".

Känns som om det kommer bli hemarbete även denna sommar då. Kanske kan fjäska till mig min mor så hon kan vara här så jag får något gjort på huset i alla fall. Annars kan jag kanske mest gå runt och visa upp min läckra kropp på stan och liksom leka lyxhustru. Det är ju jag ganska bra på.

diket eller bergväggen

När jag var liten så åkte vi ofta bil hela familjen. Antingen var det till fjällen för att åka slalom eller så var det mellan Göteborg och Stockholm för att hälsa på nån släkting eller så. Det var ju på den tiden då det inte fanns såna där fancy grejer som dvd-spelare till bilen så ungarna kunde hålla sig sysselsatta. Äsch va fasen, det fanns inte dvd-spelare över huvud taget. Det enda som fanns då var såna där vhs med dålig bild, om man ens hade det. Vi skaffade en när jag närmade mig tonåren och sicken lyx det var.

Jag har en äldre bror som jag brukade få dela baksätet med på våra färder härs och tvärs över vårt avlånga land. Vi brukade sysselsätta oss med att räkna julgranar, när det var vinter, kossor och hästar, på sommaren och ibland tävlade vi i att räkna bilar. Under dom dryga femtio milen (dryga säger jag i två av två anledningar, det är lite drygt femtio mil mellan min barndomshåla och Stockholm samt att dom milen är bra dryga i baksätet när man är ett barn) tröttnade man snabbt på dessa sysselsättningar och började istället kivas med varandra, vi barn alltså. Det slutade oftast med att min far i vredesmod skrek "lugna ner er där bak annars kör jag in i närmsta bergvägg!" Vi trodde honom väl inte direkt men vi lugnade i alla fall ner oss.

I dag har jag fått känna det vredesmod min far upplevde och förstått hur nära till hands denna bergvägg ändå är. Jag åkte med barnen i bilen från mina föräldrar, ungefär 25 mil, först på småvägar och sedan på stora snabba vägar. På de första småvägarna sov lilltjejen så det enda jag fick stå ut med då var att sonen ungefär var tionde minut frågade "är det långt kvar?" När vi kom ut på de större vägarna hade lilltjejen vaknat och det satte igång där bak. Dom bråkade om pokémonleksakerna, slogs med dotterns docka och kastade saker fram och tillbaka under höga och jobbiga tillrop. Jag sa till dom om och om igen att lugna ner sig men det är svårt att ta tag i något av barnen och liksom köra någon pedagogisk tillsägelse när man kör i 120 på ömsom enfiligt och ömsom tvåfiligt och hålla reda på husvagnar och annan lös fordonstrafik på vägen samtidigt.

Efter ett tag kom leksakerna framsusande på mig och ner mellan sätena och jag blev riktigt arg. Jag sa till dom att om dom kastade saker fram på mig fanns risken att vi skulle åka i diket. Sonen påpekade att vi faktiskt kört i diket en gång tidigare, och det hade ju gått bra då. Jag försökte förklara för honom att det är lite skillnad att susa ner i diket i femtio kilometer i timmen och 120 kilometer i timmen. När man susar ner i diket i 120 ska man vara glad om man hamnar på sjukhuset med bestående men för restan av sina liv, det är större risk att man dör helt och hållet. Dom fattade inte allvaret utan fortsatte att bråka där bak och det var då jag nästan kände för att susa ner i diket bara för att lära dom en läxa, eller få slut på eländet för jag var bra mentalt trött på dom just då. Dottern hade dessutom hållit mig vaken två nätter på raken med hysteriska skrik om saker hon inte själv visste vad.

Det var då det hände. En docka kom framsusande och jag var så arg att jag tog den och suttade tillbaka den bak i baksätet så hårt jag bara kunde (det låg mycket aggressioner bakom det dockkastet kan jag lova) och det blev först helt tyst. Sen kom ett vrål från sonen. Han hade fått den rätt i huvudet. Ja jag var en hemsk mamma just då, jag kände mig först hemsk men sen sa jag till honom att det var ju tur att det var i hans huvud och inte i mitt huvud, för då hade vi kört i diket. Jag sa till honom att det var inte meningen att han skulle få den i huvudet, men det skulle ju inte vara meningen att jag skulle få det heller, men det händer så lätt olyckor.

Efter det kom inga fler dockor, kepsar, pokémon eller annat löst skräp framkastandes på mig och vi överlevde hela vägen hem , mitt tålamod fick repa sig och smärtan i huvudet på sonen gick över på någon minut.

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive