Tvångstankar del två

Här kommer lite kommentarer till det tidigare inlägget. Min make råkade säga att han upplevde att det var väldigt ångestfullt och det är ju inte riktigt så som jag tänkt att man skulle tolka det, för det är det inte. Jag har ingen ångest eller mår speciellt dåligt av det i alla fall. Saken är väl mer den att jag är lite faschinerad över sånna saker helt enkelt. Jag är en person som analyserar i stort sett allt, för det är kul. Jag analyserar filmer, musik, händelser och framförallt mitt eget beteende. Både för att lära mig av det eller bara just för att jag faschineras av det.

Jag faschineras av böcker som beskriver jobbiga saker detaljerat, det kan vara en av anledningarna till att jag älskar Stephen King och verkligen rös på ett blandat vis när jag läste om hur huvudpersonen drog sig loss ur handklovarna och fick läsa ingående om hur hennes hans skalades av av metallen, i boken Geralds lek. Jag glömmer aldrig när jag och pappa satt med stora ögon och tittade på ett program där de beskrev hur ansiktskirurgi går till och de visade bilder på hur dom hade händerna innanför huden i ansiktet på en person och hudet såg ut som gummi. När mamma kom in skrek hon och sprang ut igen, men både pappa och jag satt som fastklistrade och kommenterade till varandra om hur häftigt det var. Jag är den där personen som tittar på när dom sticker mig i armen hos läkaren och ber om en kopia på hjärnröntgenbilderna.

Jag är inte störd, jag är intresserad.

Att jag tog upp denna lilla vårthistoria var inte för att hälla ut ångest och äckel utan för att lätta mitt hjärta och sprida denna fundering jag ändå gått och haft. Denna fundering kring mitt gnagande av fingret och vart det kan komma ifrån. När jag fortsatte fundera på det idag så jämförde jag mig själv med en liten kanin som fastnat i en fälla och gnager sig loss. Vårtan = fällan, ja resten är ju lätt att räkna ut.

Jag tycker det är coolt helt enkelt, att denna lilla förhårdnad längst ut på fingret kan representera något i mitt liv som ändå tilldrog sig för så länge sedan. Men ångestfyllt? nej. Stört? kanske, men framförallt intressant!