tisdag 25 december 2007

Dan efter dopparedagen

Ingen kräktes något mer efter sonens stora magtömmarsession, men vi var lite oroliga för dotterna i natt, natten efter julafton då hon vaknade och var fullständigt otrösterlig. Jag kan tänka mig att denna gråtattack var av samma anledning som jag bröt ihop under kvällen.

Nu när jag går på minimalt intag av energi så har jag ingen stubin, jag har ingen ork när det kommer till koncentration samt att jag har lite svårt att orka med för mycket på en gång. Julafton kräver alla dessa ting från mig vilket gör att jag exploderade. Barnen skötte sig jättefint, för att vara barn. Sonen blev så förtjust i legogubbssatsen som han fick av kusinen, morbror och moster så han satte igång med den direkt och spred sig ut över en stor del av rummet. Dottern sprang fram och tillbaka mellan granen och de som skulle ha julklappar och for med jämna mellanrum mitt bland alla smådelar som sonen spridit. Varje gång detta inträffade blev det ett himla liv från sonen som tyckte att hans syster skulle flytta på sig och jag fick försöka hålla honom lung och dotterna därifrån. Jag fick vara med när barnen fick klappar och hjälpa till med att hålla iordning var dom var samtidigt som jag skulle hålla reda på mina egna klappar.
Plötsligt frågar maken om jag vet vem alla klappar som ungarna fått kom ifrån. Jag såg nog ut som en fågelholk. Tempot var högt, julklapparna spreds ut bland de medsittande i en rasande fart och jag hade knappt hunnit vara med och öppna den som dottern fått förrän jag fått en själv samtidigt som sonen kom och tjatade om saxar till sin paket. NÄ jag hade noll koll, ingen aning alls var saker kommit ifrån, men vi kunde efteråt sitta och göra små uträkningar på var sakerna kan ha kommit ifrån i alla fall.

Jag satt hela tiden och försökte koncentrera mig på en sak i taget för annars skulle jag bli fullständigt vansinnig, men det var riktigt jobbigt att göra med alla intryck och saker som sades på samma gång.

Efteråt tänkte jag att jag skulle gå upp med sakerna till övervåningen, lite som ett sätt att försöka avskärma mig några minuter, försöka lägga hela mig själv på plats igen och varva ner. Sonen sprang efter mig hela tiden och drog mig i byxorna och försökte visa något, jag måste erkänna, jag lyssnade inte, jag såg inte, jag bara svarade "ja, mm, va fint, ok" för att hålla honom glad, för jag orkade bara inte, det var fullt!

När vi kommer ner för trappan börjar min far (tror jag det var, jag var så förvirrade och borta just då så jag kommer inte ihåg exakt vem det var just nu, men tror det var far min) prata om något som kändes som viktigt just för tillfället. Någon fråga eller något som hade vikt i mitt förvirrade lilla liv just då. Sonen drog fortfarande i mig och höjde röste och skrek åt mig att jag skulle ge all min uppmärksamhet till honom, just då! Då sprack det, mitt försök att vara helt lugn och sansad på ytan bara sprack och jag vände mig om och skrek åt min son:
"KAN DU VARA TYST BARA EN MINUT, JAG ORKAR INTE MER NU!"

Det kändes som om hela rummet bara vände sig om och tittade på mig, det kändes som om allt bara stannade, som om jag stannat allt i hela världen, som om alla tittade på mig och dömde mig, jag är en hemsk mor!

Jag bad snabbt om ursäkt, bad om förlåtelse av min son, skyndade ut och tog en lugn och avkopplande cigarett och grät lite över hur ynklig och hemsk jag var och hur fullständigt psykiskt utpumpad jag var. Och sen gick jag in och tittade på när alla andra åt julgröt...

lördag 22 december 2007

to be or not to be sick

magsjuka har gått på barnens dagis och fritids i antal veckor nu, två månander minst. Barnen har inte blivit sjuka. Mina gruppkompisar har båda legat i magsjuka, men jag har klarat mig. Arbetskamrater på min mans jobb har blivit magsjuka, men min man har klarat sig hela tiden.

I dag skulle min mans sida av släkten komma över på lite tidigare julfirande i morgon skulle vi bege oss till stockholm i bilen. Hela veckan har jag slitit för att få ordning på huset, tvättat för att vi skulle ha kläder med oss till stockholm och väskorna är nästan färdigpackade förutom vissa saker som fortfarande hänger på sträcket.

I går kväll skulle jag ta det sista i vardagsrummet och baka en saffranskaka som vi skulle kunna mumsa på med pers släkt men så blev det inte. Nej nej, tomten har nämligen läst fel på vår julklappslista och fått för oss att vi vill ha MAGSJUKA I JULKLAPP!!!

Sonen började klaga över illamående vid åtta och vid nio fyllde han bakbunken med kräks istället för saffranssmet. Sen spenderades resten av kvällen med att byta lakan, springa och sjölja ur bakbunken, klappa, trösta, jaga vitpepperkorn och vid två somnade jag i en av barnens sänger som är för kort och för hård så jag har knappt sovit i natt alls.

Julfirandet med makens släkt blev självklart inställt och vi vågar inte åka till stockholm förrän på julafton så vi inte åker dit och insjuknar där och smittar ner alla samt ställer in hela julfirandet. Så det blev ingen granklädnad för barnen i år, jag tycker synd om dom för det.

Jag själv ligger just nu i sängen och mår... inte så bra. Jag har haft migränliknande huvudvärk hela dagen, från början såg jag det som ett naturligt steg efter en dåligt sömnnatt med uppvaknade vid åtta då dottern ville upp leka med mamma. Men jag har druckit, jag har sovit jag har verkligen kämpat för att ta bort det, men vet inte vad jag ska göra. Illamående har infunnit sig också och självklart är jag orolig att jag nu ska vandra sonens stig i kväll. Det finns tre naturliga anledingar till att jag skulle må som jag gör:
  1. jag har blivit smittad och kommer att ligga och kräkas i natt
  2. jag är så himla rädd för att ha blivit smittad att jag nu utvecklat symtomen psykiskt
  3. jag har stressat så himla mycket inför den här helgen och när ingenting blir av så ger min kropp upp i stressymtom som yttrar sig genom slöhet, huvudvärk och illamående.
Alla dessa är lika trovärdiga, så det är väl bara att ta det lungt och se vart det barkar, jag hoppas på tvåan eller trean, för iså fall är ju inte julen helt förstördi i alla fall.

torsdag 20 december 2007

tvångsfrälst

Nu har jag varit på min sons skolavslutning, i kyrkan.
Visst jättefint, fin akustik men väldigt dålig sikt på grund av alla pelare så jag fick inte se min son sjunga, jag fick däremot höra hans röst blandad med alla andra barns röster så jag kunde egentligen inte höra honom så sett, jag bara utgår ifrån att hans röst faktiskt var med i kören.

Det var en hel bunt med julpsalmer och en mysko julspel eller julberättelser om flugor, och det var fint och pedagogiskt och barnen var så duktiga och satt tysta hela dom fyrtiofem minuter det höll på, och det vet jag att det är en riktig bravad för ett sexårigt barn, så fröknarna har verkligen drillat dom små.

Det enda som jag reagerade på var att prästen var tvungen att frälsa alla där inne, jag ville inte bli frälst, jag är inte troende och känner inte att jag ska bli tvungen att bli frälst bara för jag vill vara med på mitt barns avslutning och höra dom sjunga och få dela det med dom. Jag kan tänka mig att det känns ännu jobbigare för andra som har en annan tro och då kanske till och med håller sig borta från avslutningen.

Det är ju en gammal fin tradition att ha avslutningar i kyrkor och därför helt omöjligt att tänka om där, även om skolan av i dag ska vara religiöst obunden (vilket på något sätt krockar med kyrkoavslutningar).
Även att ge sina barn en omgång stryk varje jul, de så kallade julklapparna, var också en gammal "fin" tradition som vi hade i sverige förr i tiden, men det har vi som tur är kunnat gå ifrån som så många andra gamla fina traditioner som fallit i glömska idag.

Ja ja, få se hur lång tid det tar innen den här frälsningen ramlar av mig och jag kan gå tillbaka till mig okristerliga leverne och känna mig ofrälst igen.

onsdag 19 december 2007

småungar / små ungar

Jag sitter ju i denna fina lilla föräldrakommittén med alla sina underbara sju aktiva medlemmar som arbetar för typ tusen studenter som inte ens vet att vi finns. Vi har fått mail från studenter som inte är föräldrar som dock har förstått att vi finns, samt att vi har fått in lite kufiska svar på enkäterna som promtar på att det inte ska vara några småbarn på universitetet.

Visst, jag är inte för att vi ska ha med små barn på föreläsningar utan det är det vi arbetar för att vi ska slippa, för jag lovar alla barnfria människor som går på föreläsningar och irriterar sig på nån klasskamrats barn som är med att föräldern själv är mycket mer stressad över den situationen än vad du är, föräldern själv är mer okoncentrerad på föreläsningen på grund av situationen än vad du är samt att det inte är bra för barnen heller. Därför bör föreläsningar ligga så man kan ha barnen på annat ställe under tiden, t.ex. förskolan.

Föräldrakommittén hade julpyssel en lördagseftermiddag och vi höll oss i pentryt. Det var endast fyra barn där, eftersom så få har fattat att vi finns.
När barnen skulle gå på toaletten och då var tvungen att gå förbi några som satt och läste så var dessa tvugna att tydligt himla med ögonen, sucka menande och titta på barnen som om dom vore ohyra.

Dessa vill inte att vi ska ha småungar på universitetet, eller små ungar, som jag skulle vilja kalla barnen, men vad dom inte tänker på är att hela universitetet redan är helt nerlusat med småungar och då i bemärkelsen, ungdomar som anser sig vuxna men beter sig som barnrumpor.

Jag tycker ju redan från början att det är bra omoget att inte kunna ha förståelse för andras livsöden eller behov och bara köra över dessa för man själv vägrar gå upp klockan åtta för att alkoholen är viktigare än studierna. Men det riktigt löjligt barnsliga som jag ser varje dag det är:
Klotter! Ärligt, vilken vuxen människa ställer sig med en penna och klottar en ful tag på en vägg i en lokal? Det är en barnunge som gör det, alltså har vi redan barnungar på universitetet, så vad gör nån till när en stackars student inte kan ha barnen på dagis under tiden hon eller han ska gruppa, för gruppen måste få tillgodose sitt festande så de börjar gruppa först klockan tre på eftermiddagen.
När jag gick på toaletten för inte så länge sedan så hade någon stoppat toan full med papper så det blivit stopp. Hur många vuxna människor får för sig att, ja, jag ska stoppa toan full med papper så det blir stopp! på min arbetsplats, vilket universitetet faktiskt är.

Omogna uttryck och dålig medkänsla för andra människor möter jag dagligen så i mina ögon är universitetet redan fullt med skitungar, små tonåringar som bör växa upp, som kommer bli chockade den dagen de kommer ut i arbetslivet och märker att de visst händer att folk har med sig barnen till jobbet, att chefen tar hänsyn till andra än bara dem och att man faktiskt måste gå upp tidigt på morgonen och kompromissa med alla sina medarbetskamrater för att få dagen att flyta så smidigt som möjligt.

Som tur är så känner jag personligen ingen som är på detta sätt, men jag har mött dem, överallt i korridoren och uppenbarligen har jag gått på toa efter ett gäng av dom också, så jag vet vad mina medföräldrar har att göra med.

måndag 17 december 2007

En av de finare komplimangerna

förutom kommentaren Maria gav mig idag, om att man ser mindre och mindre av mig på Universitetet för var dag som går, så sa en expedit till mig när jag tittade på en klänning:
"ja den här klänningen finns i olika storlekar, du är en 42:a va?" (efter att ha slängt ett öga på mig)
"tja inte än men snart hoppas jag" och så ler jag lite så där fåndumt
"ja vi har den i 44:a också"

Sist jag handlade kläder hade jag 54 så jag blev riktigt varm när jag fick höra att han tog för givet att jag hade 42 :)

söndag 16 december 2007

Vår grupp är förföljd av kräksjukan

vi har haft otur i form av sjukdom hela tiden, och det är framför allt en tjej som haft riktig otur som inte bara har drabbat gruppen, men hon själv har fått jobba i riktig motvind. När vi skulle redovisa artikelundersökningen så blev en i gruppen kräksjuk så hon kunde inte komma till universitetet, hon kunde inte ens komma till Sverige. Nu när vi stressar ihop det sista av arbetet så skulle vi ses i morgon för att göra det sista på tolkningsramen, tror ni inte den andra i gruppen ligger i magsjuka. Hon sa att hon nog skulle orka komma i morgon, men hon fick inte för oss. Inga fler magsjukeincidenter nu tack!

Jag själv led idag, resten av familjen åt pizza, fy satan va gott det såg ut och doftade!

Jag längtar efter mat :(

torsdag 13 december 2007

Jag vann!

Vi skulle göra ett kollage tills förra mötet, i tisdags. Jag vann en porrtidning! I mina ögon i alla fall. Det var en kokbok med otroligt fina bilder som satte igång salivutsöndringen på mig så de andra sa att den skulle bli fuktskadad innan jag skulle få börja använda den på riktigt :)

Min man är nu testpilot. Jag lagar mat åt honom ur kokboken så han får äta det goda jag inte får, så får han säga om det är gott, och så kanske han kan bli av med lite övervikt på samma gång. Det är ju smalmat och han är inte smal :)

Idag har han med sig regnbågsfisk med rostade rotfrukter och en lätt tzaziki. Han hoppades på att en arbetskamrat som brukar fnysa åt hans husmanskost skulle vara där så han skulle få glänsa lite.

Annars är jag trött idag. Var på dotterns luciafirande i morse klockan kvart över sju där dom bjöd på gröt för tjugo kronor. Dom tog inte betalt för mitt te :) En av fröknarna sa dessutom högt till alla föräldrar "nu är det frukost för alla utom Pernilla" jag satt med min artificiella choklad istället och tittade på alla som frossade gröt.

Men det är det värt!

söndag 9 december 2007

Just nu...

är jag riktigt sugen på att sätta tänderna i en BIG KING XXL och riktigt känna fettet och osten tillsammans med dressingen, gotta till sig inne i munnen innan allt åker ner och tillfredställer den tomma magen jag har under halsen.

Men jag blandar väl till en lågkaloridrink och sätter mig och försöker känna mig tillfredställd av den i stället...

do they know its christmas

Den gamla band aid låten har ett fint budskap. Vi ska tänka på dom som har det sämre än oss, men texten är lite underlig ändå. Man känner att västvärlden är lite väl självcentrerad och att vårt synsett och vår religion är förbild för det normala och så som världen ska vara.

Två citat ur texten är det jag är mest förundrad över:

"And there won't be snow in Africa this Christmastime"
Nä, tur är väl det med tanke på att om det skulle snöa så skulle katastrofen vara ännu större. De är inte utrustade att klara av minusgrader så fler skulle dö. Husen och kläderna är gjorda för värme, om de ens har hus, nu när vi talar om de svältande och de som har det absolut värst. Så sett vet vi ju inte hur detkommer se ut om några år, USA är riktigt duktiga på att förändra våra väder genom att inte bry sig om kyotoavtalet även om de är en av de kontinenter som sprider mest skit i atmosfären. Vem vet, om ett gäng år kanske låten kan sjungas för USA själva, om dom nu inte använder sin världsmakt och intar något stackars land som fortfarande har bra vatten och inte är lika utsatt för vädrets makter, för som det ser ut som får dom ju inte mycket motstånd när de väl bestämmer sig för att göra världspolisingrepp.


"Do they know it's Christmastime at all?"
Nej troligtvis inte, de flesta är muslimer eller har annan religion och de skulle nog inte bry sig om vår jul eftersom de inte tror på jesus födelse på samma sätt som vi i västvärlden. De har andra högtider som de försöker ta sig igenom utan mat eller vatten.


" Well tonight thank God it's them instead of you"

Speaks for it self

engagemang

Jag läste för inte så länge sedan om olika personlighetstyper. Jag har googlat lite för att kunna lägga upp här men jag är för trött och oengagerad just nu för att orka hitta. I alla fall så handlade det om vilka som gör det som krävs, och vilka som inte gör det som krävs.

Om det är så att man är i en förening och det är inte sagt vem som ska ha ansvar för en viss sak, alltså det är inte bestämt roller inom föreningen. Om det då är något som behövs göras så känner den största delen av mänskligheten att "tja, nån annan kan ju göra det, det ligger ju inte på mitt bord så... jag behöver ju inte..." vilket är den enklaste vägen eftersom det oftast finns någon som i stället har den här inställningen "oj, om inte jag gör det här så kommer det inte bli gjort".

Jag tror att dessa få stackare som känner detta krav på aktion lätt blir utbrända eftersom, enligt det jag hörde som jag inte kan refererat till, de flesta i denna värld är den andra personlighetstypen, som inte känner att det hänger på den personen och därför skall det inte göras.

Feministgruppen på universitetet är en platt förening och jag funderar på hur det fungarar där. Jag menar, majoriteten tycker säkert att det fungerar prima, men en eller två personer kanske tycker att det är lite väl jobbigt. I Föräldrakommittén har vi inte kommit så långt att vi har valt in en styrelse och jag kan känna att det skulle vara skönt om det blev en invald snart. Vi är inte så många men det är ändå en väldigt duktig uppdelning på vilka som gör någon och vilka som inte gör något.

Som det ser ut nu så är jag spindeln i nätet, den som har fingret med i spelet överallt och håller reda på allt och potionerar ut det som ska göras, eller oftast gör det själv för annars blir det inte gjort. Sen har vi min högra hand, Pucko, som är med överallt där jag är och pillar hon också, jag är väl den som springer och gör det mesta spontant och hon gör det som behövs när hon får veta att det behövs. Vi har en hemsideansvarig som, inte gör det han måste om inte jag eller pucko sitter över honom och talar om vilka knappar som ska tryckas. Och sen har vi två som är med, som jag inte riktigt vet vad dom gör.

Nu har vi två nya, dom tror och hoppas jag på kommer vara lika aktiva som jag och pucko, för jag orkar inte dra lasset längre.
Vid terminskiftet funderar jag starkt på att sätta mig ner med så många i gruppen som möjligt, och då måste de två nya och pucko vara med, och så röstar vi igenom olika positioner óch då kommer jag lämna över så mycket ansvar som möjligt så jag slipper gå iväggen för jag orkar inte dra detta lass länge till.

Jag börjar start få krupp på dieten också, inte så att jag har varit nära att äta något som inte borde eller kännt ett överhängande sug när andra äter för det klarar jag rätt bra. När jag väl bestämt mig så är det en sådan stark spärr som gör att jag verkligen inte KAN gå emot dieten. Men jag känner mig sur och grinig, har kort stubin, är trött och min pedagogik är lika med noll.

Fy fan va livet suger just nu!

onsdag 5 december 2007

vart tog armen vägen

När man är så där överviktig som jag är/var så får man ett slags häng på överarmarna. Lite som en långpåse med fett som hänger ner från utsidan av armen när man lyfter den.Väldigt osexigt(tycker jag). När den minskade märkte jag att det såg lite stört ut med min hårväxt (som vi kvinnor faktiskt har under armarna, även om de flesta nitiskt döljer det väldigt bra). Stubben såg liksom ut somom det växte ut på själva armen, bakåt. Svårt att förklara vad jag menar, men det är inte det viktigaste utan det viktigaste är den upptäckt som jag gjorde idag.

Idag när jag duchade tänkte jag kolla om det såg lika knepigt ut med årväxten igen, så jag lyfte armen och sänkte blicken för att kika, lite så där snabbt.
Jag såg ingen hårväxt på armen för JAG SÅG INTE ARMEN!!! Alltså, jag såg juarmen, jag hade ju inte blivit blind eller tappat hela armen, men den där påsen som så tydligt brukar hänga där på armen, DEN VAR BORTA! Jag fortfarande häng kvar, men i jämförelse med hur mycket häng jag hade förut så är det som om den vore helt borta!

Jag kanske kommer bli lite snygg i baddräkt i sommar.
Jag har ju en bild som jag vill uppnå, kommer nog aldrig lyckas med tanke på att jag fött barn sedan dess, men man kan ju alltid önska :)

söndag 2 december 2007

viktras

Folk frågar många gånger hurdet går med mitt xtravaganza och jag brukar svara att det går väl bra. Jag är lite lättirriterad och ständigt hungrig samt att min muntorrhet är lite illamåendeframkallande, men som sagt, annars gårdet bra.

Jag tror att jag kanske är lite för blygsam, det går skitbra! rent ut sagt.

Jag har snart gått ner sju kilo, alltså sju kilo på två veckor!
Jag får kommentarer om att det inte är bra, att jag ska vara försiktig, att sju kilo är mycket på två veckor, men jag undrar om inte det är beroende på sin egen förbränning och hur överviktig man faktiskt är. Jag är mer överviktig än de flesta jag känner och de första tjugo kilona jag har är de som jag ska ta bort för att komma ifatt alla dom jag känner som är överviktiga och som vill få bort så dom ser snygga ut i sin baddräkt. Jag kan gissa mig till att anledningen till att jag rasar så är för att jag har hållt mig i den vikt jag haft beroende på fel mat. Fet mat, småätning och för stora portioner. Nu är det borta och jag lever på jättelite, inte konstigt att min kropp försöker komma i fas.

Jag kan tänka mig att de tjugo kilona kommer gå fort, sen blir det segt och knaggligt. Efter trettio kilo så kan jag jobba långsammare och inte jäkta så.

Här är lite siffror som jag inte börjat insamla förrän två veckor in i dieten, vilket är synd eftersom det hänt så himla mycket, men förhoppningsvis kan man se skillnad till nästa vecka.

41 (kan ha minskat från 46)
121 (kan ha minskat från 130)
105 (kan ha minskat från 120)
124 (kan ha minskat från 134)
62 (kan ha minskat från 70)

Vissa kan nog räkna ut vad alla dessa står för, men jag ger inga vidare förklaringar utan kommer bara uppdatera nästa vecka igen.

lördag 1 december 2007

Tentan klar

I alla fall har jag svarat på alla frågor, men nöjd är jag inte. Om jag får omtenta så är jag inte förvånad men en aning bedrövad med tanke på att jag inte kommer kunna göra bättre ifrån min nästa gång. Andra avdelningen av tentan höll på att göra mig vansinnig. Förutom det att föreläsaren själv inte visat sitt proffsigaste intryck under själva inlärningstiden så visade hon inte mer proffesionalitet vid tentafrågorna heller.

Vid seminariumena lämnade hon bara ut en uppgift åt oss i klassen som vi skulle lösa medan hon själv gick och fika. Ingen förstod riktigt vad vi skulle göra och eftersom det inte fanns någon att fråga om hjälp blev det inte att någon löste uppgiften. När hon kom tillbaka och fråga hur det hade gått svarade en person just det, att det inte hade gått för vi inte visste hur vi skulle lösa det så frågade hon om någon av oss hade gjort annat än att fika.

till tentafrågorna då. En av frågorna bygger på något hon inte gått igenom och som inte finns i litteraturen. När en person påpekade detta fick personen till svar att hon skulle chansa. De andra frågorna hittar man inte svar på i litteraturen heller så som sagt, den avdelningen är jag lite skeptisk till om jag klarat. Funderar på att lämna in ett brev om att den delen borde räknas bort helt eftersom det är omöjligt att examineras på det.

De andra delarna är bra, förutom att en av dem är matte och jag är inget mattegeni så där är jag också osäker på om jag klarat det. Så man kan lungt säga att en omtenta på det här inte förvånar mig alls. Men jag vill inte ha nån, tror inte jag fixar den heller i så fall.

Men nu kan jag i alla fall lämna den bakom mig i tre veckor, så jag kan ägna mig åt det andra arbetet som vi ska göra. Ta reda på hur föräldrarna faktiskt har det på vårt lilla campus.

God natt, nu går jag och lägger mig, hungrig och drygt fem kilo lättare än tidigare.

fredag 30 november 2007

ett kragtag?

Jag brukar kika runt på olika bloggar och i går var jag inne på Unni Drougges blogg och läste. Hon hade skrivit om sitt skrivande och jag kunde inte låta bli så jag skrev ett litet inlägg där jag bad om tips på hur man ska bryta den här skrivblocken jag har på just det skrivande jag vill skriva men bara inte kan komma mig för:

Postat av: Perny

"Hej.
Jag har en sån där fråga som du säkert får jätteofta, men jag har tre romaner som jag ska skriva. Jag måste skriva dom för jag har haft dom i huvudet i 2-5 år och jag har detaljer och allt fixat och jag tror jag blir tokig om jag inte får dom ur mig. Jag får bara inte ro att sätta mig och skriva. Jag tycker om att skriva och skriver mycket annat, men just romanerna får jag inte ro till. Har du tips eller ideer på hur du brukar göra för att komma igång?"

Jag fick ett svar, inte av Unni men av någon annan:

"Om Perny skrev mindre på bloggen och tog romanskrivandet på större allvar, eller på lika stort allvar som bloggen, så kommer nog Perny längre än vad hon kommit hittills. Att skriva en roman är inget trams! Det är hårt jobb, många författare går upp tidigt på morgonen och skriver till lunch och fortsätter därefter att skriva.

Perny, inga genvägar! Gör jobbet! Skriv!
Du vet att du kan!"


Igentligen vet jag inte vad jag bad om eller vad jag hoppades på at jag skulle få för svar. Det svaret är väl det jag kanske är mest värd, problemet är ju att jag inte har den tiden som denne person vill påvisa att jag har. Jag pluggar ju redan heltid, har barn och föräldrakommitté. Jag kanske ber för mycket av mig själv, men jag skulle vara mäkta besviken på mig själv om jag sitter på hemmet på ålderns höst och då inte skrivit mina böcker. Jag vet också att böckerna är färskvara. Jag brukar få en bok i huvudet som utvecklas mer och mer och den blir helt perfekt, bara för mig att kräkas ut på ett papper men gör jag inte det då så börjar den sakta men säkert att tvina bort tills jag inte kommer ihåg den alls och en ny bok börjar ta form.

Jag har haft boken "Ett falskt minne" i huvudet längst, en annan bok började ta form när jag tentapluggade i tysta läsesalen för två år sedan, men jag höll krampaktigt fast i "ett falskt minne" för den ville jag verkligen skriva. Jag har läst socialpsykologi sedan dess som gjorde att jag fick mer bakgrund till att skriva boken också.

Jag vet allt det som jag fick till svar, men vetskapen får mig inte att sätta mig, jag måste nog få en press på mig. Undrar vilken.

torsdag 29 november 2007

Dömd dotter?

Jag var verkligen i valet och kvalet i morse. Dottern har varit ledig i tre dagar från dagis, alltså inte varit där p hela veckan. I morse så ringde jag angående tider som hon skulle vara där idag och får då vet att halva personalstyrkan och halva barngruppen låg hemma i kräkinferno. Vinterkräksjukan håller alltså ett hårt grepp om dagiset, det är lite dömt så att säga. Jag blev lite fundersam på vad jag faktiskt skulle göra. Jag har ju tenta så jag måste verkligen plugga, maken har ju jobbet och det går ju inte att vabba för sjukdomsRISK! Samtidigt så kanske vi nu blir hemma i omgångar på grund av att hon gick dit. Hade hon varit hemma nu torsdag fredag så kanske vi kan klara oss men nu är risken stor att vi kommer att få ligga i omgångar hela gänget.

Det tog verkligen emot att lämna henne idag, det kändes som om jag personligen dömde henne till våldsamma kräkningar och diarré och lidande. Det kändes som om jag dömde min son, min man och mig själv till detta, bara för att jag måste bli klar med min tenta.

Fy fan vad jag hatar att kräkas!

onsdag 28 november 2007

Prestationsångest

Jag hade tänkt hinna under min tid på campus att:
  • få barn under studierna och klara tentan tre veckor efter förlossningen
  • sitta i sektionsstyrelsen
  • starta upp en föräldrakommitté
  • vara med i nollningskommittén
  • gå ner mina trettio kilo
  • skriva färdigt mina romaner (och förhoppningsvis få dom publicerade)
  • bli färdig socionom
Med tanke på att jag redan klarat av att få mitt barn mitt under studierna och klara av tentan tre veckor efter förlossningen, jag har suttit i sektionsstyrelsen, jag har startat upp en föräldrakommitté som börjar gå ganska skapligt, jag har suttit i nollningskommittén och det är inte långt kvar tills jag faktiskt är klar socionom och mina kilon börjar rasa så jag ser änden i tunneln på min tjockisperiod så börjar jag få lite ångest över mina böcker. Jag har bara ett år kvar på det där bygget nu så det är väl dags att jag tar tag i den sista tjurens horn och gör något av det. Så synd att jag har skrivkramp.

Med tanke på att jag kan se att jag faktiskt klarat av alla de andra projekten (vissa snart) så är det väl inte mer än rätt att jag gör något åt det sista så inte det känner sig försummat och bortglömt. Böckerna är ju redan klara i huvudet, så när på formuleringar som dyker upp medan man skriver, så borde det inte vara svårare än att jag faktiskt sätter mig ner och gör något åt saken. Det skulle ju vara riktigt coolt att kunna skryta med att jag fixat allt detta på bara 4½ år.

Jag ska ta tag i böckerna direkt efter tentan som jag har denna veckan, men då har jag förståss uppsatsen som ska bli klar och sen ska jag ut på praktik som är heltid plus en massa extra arbete uppepå det och sen är det ju sommarlov då jag antingen ska jobba eller också har jag barnen heltid och sen är det bara en termin kvar och den är körig. Va fasen, när ska jag planera in mina böcker.

När det gäller viktnedgången så är det nog ingen i min direkta närvaro som missat vad jag håller på med. Jag snackar nog inte om något annat, förlåt alla som är trötta i hörselgången på min tjat om min kropp. Tröjjor och byxor sitter redan mycket slappare än tidigare och jackan sitter inte åt någonstans, fast jag har en tjock tröjja under. Jag hade tillockmed träningskläderna på mig under byxorna idag och det satt inte tajt ändå.

tisdag 27 november 2007

Intressant samtal

Nu på morgonen hade jag ett samtal med min snart treåriga dotter. Samtidigt stod hon och tuggade på en babybellost som hon så stolt lyckts få in helt och hållet i munnen.
-mamma, var är hjärnan?
-*jag klappar på hennes huvud* Här.
-Men hjärtat då?
-*klappade henne bröstkorgen* Här.
Eftersom hon var lite frågande över det hela så höll jag hennes hand på bröstkorgen så hon kunde känna dunket. Jag förklarade för henne vad dunket var och att hjärtat pumpade runt blod i kroppen.
Hon tittade på mig och sa sedan:
-då kommer min ost ut i blodet.
Jag fick förklara för henne att inte själva osten kom ut i blodet utan olika ämnen från osten, hon ville veta vilka så nu vet vi vad hennes morfar har att göra på julafton, biolog som han är.

Men jag är i alla fall stolt över hennes intresse, slutledningsförmåga och frågvishet. Hennes bror är likadan så vi måste bli riktigt pålästa om vi ska kunna svara upp till deras nyfikenhet.

måndag 26 november 2007

Frossa

Jag blev bjuden på te och choklad i natt och jag satte i mig mängder. Det var så gott. Jag åt och jag åt, men så plötsligt så insåg jag vad jag höll på att göra. Chokladen skulle ju förstöra min viktminskning och jag skulle gå ur ketonfasen och få lida. Åh nej tänkte jag och fick ångest och visste inte vad jag skulle göra. Det var fruktansvärt.

Och plötsligt så var jag på ett annat ställe och blev bjuden på något annat jättegott och jag frossa i mig mig. Det var så gott, jag vräkte i mig tills jag plötsligt kom på att det inte var bra, oj oj, nu förstör jag ju för mig själv igen, ångesten kom tillbaka och jag led över allt jag stoppat i mig.

När jag vaknade på morgonen var jag väldigt lättad över att det bara var drömmar och jag kunde ta min chokladdrink och se fram emot mitt träningspass.
Jag har gått ner tre kilo, kläderna sitter jätteslappt på mig och jag har skrutit om detta hela dagen. Känns som om jag fått mig en sporre.

lördag 24 november 2007

Jag är så irriterad

Fråga mig inte om vad jag specifikt är irriterad på, för det kan jag inte svara. Anledningen till irritation kan ha att göra med min ständiga hunger och alla mat som finns omkring mig. Jag har just hällt i mig en blåbärsshake men skulle helst vilja ha av de pannkakor som resten av familjen ska äta snart. Det blir till att bälja i mig några kannor te i kväll och försöka ignorera allt som kan irritera mig runt omkring. Som det faktum att sonen just kom grinande för att hans lillasyster hällt ut alla bilarna på golvet och sedan slagit honom i huvudet med plastbyttan bilarna tidigare låg i.

Som mamma är det nog helt omöjligt att kunna stänga av saker som kan irritera. Jag blev i alla fall inte på bättre humör av denna incident.

Jag har fått olika förslag. Jag ska göra en veckokarta så jag kan strycka alla veckor när jag klarat av dom, jag skulle nog vilja ha en liten trevlig specialare för varje vecka jag klarar av.

Nu vill barnen att jag kommer och leker med dom. Får se om jag fixar att gå in i ett rum som är gjort av kaos och i lugn och ro vara kärleksfull och gullig utan att få spel på alla saker och börja städa i vild panik.

fredag 23 november 2007

När man tittar på verandan känns det som julen är på väg

Den stackars vissna tomatplantan som sonen sörjer känns ännu dödare, ett vitt puderlager har lagt sig över bordet och den oranga muggen som ingen vill kännas vid för den håller värmen så dåligt och läcker dessutom. Det känns som om det var i går jag satt på bänken och drack en kopp te och kände solen värma ansiktet. Nu huttrar jag mest där ute och mörkret håller ett hårt grepp om tillvaron.

lite glatt konstaterar jag...

att jag håller på att tappa byxorna...

Första gången i mataffären

I dag var vi och handlade. Det var rena rama tortyren!
Dom hade nybakade bullar och bröd som doftade ljuvligt, det var mat överallt, godis och frukt och vid ett ställe bjöd dom på sånt där gratistest till mat som man fick prova. Jag gick runt, sammanbiten som en mussla. Maken råkade påpeka matutdelningen med ett "Mmm, va gott, dom bjuder på mat" men så råkade han se min blick och saett snabbt "förlåt".

Maken började samla på lördagsgodis som uppenbarligen var väldigt billigt så han köpte väl en två kilo så där. Jag stod och led, inte för att jag var just sugen på godis, jag var sugen på ALLT man kunde stoppa in i munnen och tugga och svälja. Tillslut tog jag barnen och gick till klädesavdelningen istället, finns inte lika mycket som man blir sugen att tugga på där, även om barnkläderna är bra söta.

Jag hade hoppats på att hitta lite snygga kläder som kan skulle kunna tänka att: "hmmm, ja en sådan skulle jag vilja ha, åh det kommer jag kunna om några månader" men dom hade inget som jag ville ha där. Tillslut kom vi iväg från mataffären och hem igen. Maken spelar spel, sonen äter godis och tittar på och dottern har däckat i soffen samtidigt som jag sitter vid datorn inne i köket. Så ser våran mysiga fredagskväll ut. Hurra!

torsdag 22 november 2007

En snabb uppdatering på mitt tillstånd

jag är rätt hungrig, men det är ändå inte så vanligt. Jag fyller mig med vatten hela tiden så hungerkänslorna blir väl lite lurade. Däremot blir jag kissenödig hela tiden, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag dricker så mycket. Men jag är säker på att det är mer vätska på utkorgen än på inkorgen.

I går när jag hämtade barnen så kissade jag innan jag gick hemmifrån, hämtade dotternn, gick till fritids och var tvungen att kissa igen, alltså påträngade tvungen, sen gick vi och hämtade dotterns kompis som jag skulle barnvakta, och när vi kom hem så var det akut igen. Tre gånger på en timme alltså. Jag tänker inte planera in några för långa bilresor under den här perioden. Klart vi ska ju till stockholm under julen, men det blir väl några stopp på vägen för säkerhetsskull, eller jag kanske ska ha många tomflaskor i bilen.

Jag har fått höra att detta med kisseriet är en reningsprocess som bara är jättebra. Och byxorna känns redan lite sladdriga runt magen, kan vara inbillning, men ändå en trevlig sådan.

onsdag 21 november 2007

Hajksnytning

Jag har problem med hajksnytningar. En hajksnytning är när en person inte använder papper utan istället sätter ena fingret och täpper till ena näsborren och sedan tar i och fullständigt tömmer näshåla och bihålor rakt ut i det fria som en kvast av snor, klet, gegg och bakterier som sprider sig över hela terrängen och sätter sig där man minst anar det. Jag tycker det är rent vidrig och får kväljningar när jag ser det.

Jag kan dock ha förståelse för att folk gör det när dom är ute i skog och mark, långt ifrån civilisation och dessutom ställer sig med ryggen vänd mot övriga möjliga medmänniskor, jag mår illa, men jag förstår. Men i stan känns det inte lika förståligt, då är det väl bättre om man kan gå in på ett fik eller offentlig toalett och hitta något som vi i den civiliserade världen kallar för papper eller servett.

Jag har märkt att folk kan ställa sig och sprida sitt innanmäte på detta helt hänsynslösa sätt lite var stans, bara dom är ute. Busshållplatser där det står massa folk, i köer, på uteserveringar.

Idag såg jag dock något som var lite ovanligt, men än dock lika vidrigt. Jag var på väg hem från dagis, där jag lämnat dottern, och då ser jag en man, öppna sin egen ytterdörr, ställa sig på trappen och hajksnyta sig rakt ut över sin egen trapp, inklusive trappräcket. Han kan väl inte påstå att han inte har någon uns av papper inne i sitt hem? Varför var han tvungen att dela med sig av sina bihålors innehåll för hela världen, och dessutom, JUST när jag gick förbi?

Jag blev riktigt illa berörd, inte bara av att jag var tvungen att se denna nästömning, men för att jag nu känner med alla som går och hälsar på i detta hus. De kommer kliva i denna mans gegg och om de använder trappräcket, vilket är helt normalt att göra, mer normalt än att hajksnyta sig ut genom ytterdörren, så kommer dom att täcka sina händer med denna mannens förkylningsbakterier.

Snacka om att dela med sig av sig själv i liiite för hög utsträckning. Nä för fan, papper åt folket!

tisdag 20 november 2007

Dag två

När jag gick och lade mig igår, kände jag bara en känsla av att jag hoppades på att livet skulle vara nådigt och låta mig somna snabbt. Jag hade en tryckande huvudvärk, denna huvudvärk var värre än vad jag är van vid att huvudvärk är. Den var liksom överallt, tung och illamående och stickig på samma gång. Det kändes ungefär som om ögonen skulle poppa ut.

När jag vaknade på morgonen så hade det inte gått över. Det var som om jag hade en av de värsta baksmällerna jag någonsin varit med om. Jag var sur och grinig, trött och ont i huvudet och i resten av kroppen också för den delen.

Om nu inte det skulle vara nog, drinken jag tog smakade värre än den av choklad som jag tog morgonen innan. Det var nära att jag inte fick imig den alls. Men jag tvang mig själv och sen bar det av till skolan.
Jag satt och hängde vid bordet, alla som såg mig frågade hur jag mådde. De andra i gruppen var så kreativa och duktiga medan de bara fick "va?" ifrån mig när dom sa något åt mitt håll. Jag var i alla fall ganska duktig på att översätta.

När vi blivit klara, förlåt, när DOM blivit klara, så gick vi och kollade hur stor svarsfrekvensen varit under dagen på våra enkäter. Jag skickade iväg dom i går kväll efter nio, idag när vi kollade vid lunch var det nittio och nu på kvällen är det över 150 stycken. Shit!
Vi åt sedan lunch, eller rättare sagt, drack lunch. För första gången var det RIKTIGT GOTT! sparrissoppa, mmm, ska jag äta många gånger till.

Strax efter lunchen piggnade jag till, huvudvärken försvann, jag blev glad, uppåt, som om jag hade fått i mig några lustiga piller eller så. Jag pratade vitt och brett, skämtade, stojjade. Shit,kommer jag må så här fler dagar då kan jag lova att den här bantningen kommer gå som en dans, men om det blir fler dagar som i morse, ja då blirdet allt värre.

Nä nu ska jag njuta av en god kopp te framför star trek och sen ska jag sova massa!

måndag 19 november 2007

Maken kom precis hem

och han har varit förbi tebutiken.

Han sa att eftersom te är det enda goda som jag verkar kunna unna mig så vill han att jag ska kunna unna ordentligt så han har köpt:
söders höjder
munk
gute
chai special
orientel evening
kanel
adventste
glöggte
höstglöd
moder svea
fläder
blåkulla
carribien island
masala
assam


Så nu kan jag trösta mig med en kopp efter varje otäck soppa...

Dag ett

Detta är min första dag på dieten och här kommer lite betyg på drinkarna.
Jag började dagen med choklad, varm choklad. Den smakade riktigt gott. Chokladig och söt och god, mmmm. Men sen, en halvtimme efter att jag druckit denna drink så kom eftersmaken. Sötningsmedelseftersmaken.

Sötningsmedel är det vidrigaste som finns och när en eftersmak av detta ligger som en hinna i munnen så mår jag rätt dåligt. Jag mådde groteskt illa. Första lektionen var till ända och min mage knorrade så min bordsgranne skrattade åt mig. Eftersom jag bara hade rört i hop en halv portion i morse så blandade jag snabbt ihop en ny kopp varm choklad. Nu är det ju bara så att mian smaklökar har hittat sötningsmedlet och eftersom dom redan upptäckt det så var lät sig inte smaken vänta på sig denna gång. Nu var choklade inte god.

Jag var i alla fall inte hungrig längre.

(Jag fick min tenta, den var godkänd)

Sen bar det var till träningen. Jag var förberedd på gympa, men så fick jag veta att det var ju step up idag, jaha, något nytt, kul. Men sen när tränaren kom så sa hon att det var ändrat till earobics (eller hur det nu stavas) så min förvirring var total. Jag är lite som en full anka när det kommer till att ha kordination samtidigt som jag försöker träna.

Efter det blev det kycklingsoppa. När den var varm så gick det riktigt bra,men så fort den svalnat lite så växte den i munnen på mig.
Nu på kvällen, när jag kommer hem och är vrålhungrig, så har jag sett fram emot att ta en drink med jordgubbssmak och mixa tillsammans med is, skulle visst bli som en god milkshake. Men då hittar jag inte mixet först, och sen har vi inte is, jag kände mig som ett åskmoln och valde att ta en vaniljdrink istället och spara jordgubben tills imorgon då jag har is.

Vaniljen hade en vidrig smak, men eftersmaken jag jag i alla fall leva med, än så länge...

Ja ja, det är ju bara tio veckor, och vad jag hört så vänjer man sig.

söndag 18 november 2007

Tack gode gud för tvätthögen

I vår familj är vi lite lata så vi brukar bara öppna källardörren och kasta ner smutskläderna där och sen sorterar vi högen när den blivit tillräckligt stor.
Trappen i sig är väldigt brant och lite otäck. Nu, alldeles nyss så gick resten av familjen ner i källaren för att bada och maken kikar in och säger några ord till mig när vi hör det där otäcka ljudet som man bara inte vill höra. Ljudet av ett litet barn som dråsar ner för trappan. Både jag och maken rusar fram till trappen och där längst nere ligger vår dotter som är snart tre år, och gråter. Gråten vid detta ögonblick var ett av det mest lugnande ljuden, i alla fall för mig. Gråten säger till mig: hon lever, hon kan andas, hon är så pass hel att hon orkar gråta. Vad just hennes gråt talade om för mig var också att det inte var något direkt brutet, för ett barn som verkligen verkligen verkligen har ont, brutit ett ben eller liknande, deras gråt är mycket mycket värre än detta. Denna gråt sa mer att hon var rädd, chockad och hade lite ont, men inte mer än några blåmärken. Tack gode gud att hon landade mjukt, i smutsklädeshögen!

terapiarbete

Vi hade ju sån tur att vi fick alla adresserna så vi skulle slippa springa runt och be snällt på alla institutioner, men det var ju inte helt klart för det.
Jag har nu suttit i några timmar och plitat in åttahundra adresser som består av lite sporadiska siffror och bokstäver samt snabel-a och örebros adress. Jag kan lova att jag var lite små nervös när jag höll på, en enda siffra fel och det skulle inte komma fram. Men jag klarade det, och i kväll ska jag äta köttbullar och rödbetssallad har jag tänkt. Jag ska åka iväg till affären när barnen gått och nanat, och så ska vi sänka bardisken i kväll. Och jag som skulle kunna sova nu... att skriva dom där adresserna var som att räkna får.

lördag 17 november 2007

the last supper

I kväll tänkte jag att jag skulle njuta av något riktigt riktigt gott, innan dieten sätter igång. Jag har hållt på så gånska mycket på sistone, passat på alltså. De där sakerna som man verkligen kommer sakna, har jag passat på att njuta av. Vi fick barnvakt och åkte iväg till ett ställe som vi vet har riktigt bra mat, och så skulle vi avsluta kvällen med en trevlig bio.

Ett litet problem var att vi ville bjuda barnvakten på något gott, så maken hade fixat lax med god sås och det var lite svårt att motstå, så jag åt liiite för mycket under dagen för att få ordentligt med rum till kvällen.
Jag beställde först in en cosmopolitan som är något som jag verkligen kommer sakna. In kom glaset och jag suktade efter den där första fräscha sippen från glaset. Jag lyfte glaset, tog det till mina läpper, lät några dropper rinna in i munnen och det smakade... billig stark sprit och ingenting annat.
Jag blev så besviken. Servetrisen kom förbi och jag berättade att jag inte tyckte att drinken smakade riktigt som den skulle. Hon gick och ordnade det, bättrade på tranbärsjoucehalten.
Den kom tillbaka igen och det var väl lite bättre smak, men det var ändå inte en cosmopolitan.

Besvikelsen var tung och tjock.

Sedan kom maten in, grillspett och potatisgratäng. Denna potatiskgratäng är underbar, man kan äta hur mycketsom helst. Jag fyllde gaffeln rejält, jag öppnade munnen, jag förde gaffeln mot munnen och förväntade mig fullständig lycka och tillfredställelse men munnen fylldes av en smak av ljummen nylagd spya.

Ok, detta är lite av en personlig grej för mig. När jag var liten så var jag i Italien och åt pasta med överlagrad parmesan på, detta var vidrigt och jag höll på att kräkas eftersom maten smakade just, begagnad mat. Sedan denna dag smakar all mat jag stoppar i munnen som har parmesan på sig, spya, och all varm mat med parmesan på sig osar av denna vidriga lukt. Det är därför jag lider när jag sitter bredvid någon som glatt öser parmesan över sin mat, för mig är det oförståligt att någon kan äta denna vidriga ost!

I alla fall är det ju självklart att det inte var spya i maten, men troligen parmesan. Jag frågade servetrisen, hon frågade kocken och han sa att det inte var parmesan. Mysko, jag utgick från att det måste varit någon annan lite lätt överlagrad ost som blivit ilagd, som påminde om parmesanen. Jag tog stora mängder tzaziki med potatisen så gick det ner, men det var ju inte det där drömscenariot som jag hade fått framför mig när det gällde min sista måltid innan jag skulle sluta äta på ett bra tag. Efterrätten var däremot väldigt smarrig.

Efter middagen gick vi på bion och såg 1408, ryyyyyyyysligt bra film, helt i min smak. Jag har sett många skräckfilmer i mina dagar och jag tycker de flesta är förutsägbara, det var inte den här. Jag såg the ring för ett tag sedan och den gäspade jag i stort sett åt, maken däremot han var rädd i flera veckor efter filmen. Den här gången så klättrade jag nästan på maken, jag hoppade till, jag grät, jag skrattade åt mig själv och filmen och när filmen var över så var jag fortfarande lite spänd.

För att ge kvällen poäng så kan jag säga att restaurangen hade trevlig personal, bra service, inte så god drink, maten var säkert jättebra det var mest jag som hade otur. Därför var det ju dåligt för mig eftersom detta skulle vara ett minne att bära med sig under hela dieten, så sett kanske jag inte saknar maten på samma sätt. Bion, tio av tio möjliga, satan!

I morgon ska jag äta köttbullar med rödbetssallad och titta på någon fånig filme, eller brottskod försvunnen eller liknande.

fredag 16 november 2007

nu är det jul igen

jag tar igen allt på ett bräde den här helgen.
Jag tog mig en mycket trevlig och gemytlig öl på kåren i eftermiddags, den sista på länge och just nu mumsar jag på chips. Kvällen kommer fortsätta med glögg, pepparkakor, baileys och lite godis. Helgen kommer gå vidare i samma tecken. Kan jag få tag på en riktig lussebulle så vill jag ha det, sen ska vi äta en god middag i morgon, jag och maken, ute på krogen, kanske på bowlingstället så vi kan bowla lite också.

Jag har börjat träna, i onsdags körde jag core med väldigt otränade magmuskler. I dag körde jag gympa och när vi kom in på magmusklerna så kändes det INTE bra. Dom var, så att säga, inte medarbetsvilliga utan satte sig på tvären och bet mig, så jag tog det väldigt lungt. Men huvudsaken är ju att jag kommer i gång, tar jag ut mig så går det säkert käpprätt åt häll vete på golvet.

Nä nu ska jag hälla upp en god kopp te och svulla pellarkakor och choklad till det, det kommer jag sakna över allt annat tror jag *suck*

torsdag 15 november 2007

Och plötsligt kändes det inte så dyrt

Jag satt och räknade på vad det kommer kosta för mig att vara med i xtravaganza. Jag satt och räknade på matkostnader och månadskostnader vilket ligger på:
mat - 495 kronor i veckan
Medlemsavgift - första månaden 399 kronor, första halvåret 866/månaden och sedan 599/månaden andra halvåret.

Jag satt och gångrade och plussade och minusade och kom fram till summan 41800 kronor!!!!

Iiiiiiiiiiih! tänkte jag och kände att det gjorde lite ont i magen. Maken tyckte det var bra mycket och jag började fundera kring hur vi skulle ha råd. När jag sedan duschade (förstår inte detta men vatten verkar ha samma effekt på min hjärnkapacitet som den har på blommors växlighet för jäklar vilken Einstein jag är där inne) stod jag och tänkte och laborerade i huvudet hur jag skulle räkna för att se att jag faktiskt tjänar in lika mycket pengar på andra grejer i min vardag så som mat, öl, godis, allt som jag skulle avstå från under perioden.

Medan jag som bäst stod och matematikade om den delen, så slog det mig, att det blivit fel i en annan matematikdel!!!

Jag hade ju gångrat månadsavgiften i veckor i stället för månader, inte konstigt om det blev helt fel då!!!

Istället kommer det kosta lite drygt 18223 på ett år, och genom min lilla första uträkning så blev det helt plötsligt väldigt billigt att vara med i xtravaganza... snacka om att få perspektiv på tillvaron.

tisdag 13 november 2007

Så långt gick det samarbetet

Vi håller på med femtonspel här hemma.
Sonen behöver ett eget rum därför ska han få flytta in i vår matplats och matplatsen ska flytta in i vårt underdimentionerade kök. Därför måste frysen och micron flyttas in i skafferiet så vi kan sänka bardisken så vi kan sitta där och äta. Dessutom ska vi göra plats för allt porslin som i dag är inne i matplatsen. Den stora skänken som nu står inne i matplatsen ska flyttas ut i vardagsrummet och stå där barskåpet nu står. Barskåpet ska flyttas över till andra sidan rummet där vår garderob för tillfället står medan vi renoverar verandan som inte hann bli klar i tid. Därför kommer garderoben få stå mitt i rummet, tillsammans med en av de hyllor som blivit tillfälligt ställda inne matplatsen i vänta på att verandan blir klar. Eftersom verandan inte har hunnit bli klar får alltså hyllan också bo i vardagsrummet. Som tur är så förväntar vi oss inget finare besök den närmsta tiden.

Jag gick in i köket för att hjälpa maken som står där och pular med att få elektriciteten dragen från kylen in i skafferiet till micro och frys. Han har till sitt förfogande en sån där dosa med tre eluttag och en sån där väggdosa med två uttag. Han vill alltså sätta dosan med tre i det ensama uttagen vid kylen för att kylen ska kunna sitta där i. Sen vill han ta en sladd, med kontakt på, sätt in den genom ett litet hål i skafferiet och fästa i väggdosan. Sedan ska då denna egenhändiga anordning sitta i tredosan.

Jag tittar på hans plan och gör en snabb uträkning.
"Kan du inte bara sätta tredelaren i det ensamma kontaktuttaget, koppla in kyl, frys och micro i den?"
"Jasså, men hur ska vi dra sladden då? då måste vi ju göra ett jättehål i skafferiet, ett som är tillräckligt stort för att få igenom hela kontaktlimpan"
"Ja"
"Men det kommer ju inte se riktigt klokt ut!"
"Men vi sätter det ju under den understa hyllan, då syns det ju inte!"

Nej nej nej, det var för taffligt! Men då är jag lite så där fundersam. Ok, det är taffligt, men att vi gör en hysterisk nödlösning nu till den dagen då vi har råd att bygga ut huset och göra mitt drömkök ser jag som något icke permanent. Den dagen vi ska renovera köket kommer vi byta ut skafferiet så vad gör väl det om det är ett litet hål. Min man är väldigt petig och noga så jag vet ju att detta jobb kommer förlänga vårt köksfemtonspel i flera dagar (brukar kunna vara så) när det skulle vara så smidigt och snabbt att bara använda dosan.

För att slippa bråk sätter jag mig i soffen och dricker te, äter pepparkakor och surfar, i ren Peggyanda! Synd bara att jag inte kan ta en cigg på köpet...

Vår isolering har släppt

Idag fick vi åter kontakt med omvärlden via internätets förlovade värld. Nu kan jag facebooka, blogga och skriva email hemmifrån. Det känns underbart!

Idag stack handledaren hål på min bubbla, undersökningen är för stor. Nu ska vi göra en pilotundersökning som jag kan utveckla på c-nivån. Det blir kul förstås, något att se fram emot, igen.

Jag har inte blivit klokare på uträkningarna i boken, men förhoppningsvis ramlar myntet ner innan tentan.

Dottern hade ju öroninflammation och luktar nu hela tiden lite sötsliskigt från medicinen som hon låter rinna ner över hakan så fort vi försöker få den i henne. Hennes haka, hals och bröstkorg, samt en hel hög av hennes tröjjor kommer inte lida av öroninflammation en lång tid fram över, tyvärr är jag inte säker på att det samma gäller hennes öron.

Ikväll ska vi röjja i köket, det blir spännande.

Oj, vad jag kände mig tom i skallen vid den här bloguppdateringen, men det får jag leva med. Nån nytta kanske det ger någon dag i framtiden, vem vet.

måndag 12 november 2007

sågspån

jag har nu i flera timmar suttit och läst om kvantitativ forskning och uträkningar mm mm mm. Jag måste säga att jag håller på att bli vansinnig. Jag känner mig som ett spån. Det blir bara mer och mer vindlingar och jag känner att mina neuroner slår knut på sig själv när de försöker reda ut det.

Fick tipset att sluta läsa, jag krånglar bara till det för mig själv så det är bättre att fråga läraren i morgon. Synd bara att jag inte har någon konkret fråga, jag kommer väl mest bara stå och säga "jag fattar inte" så samma sätt som Tom Hanks i "BIG" Men det värsta är ju att jag tror att jag förstår när han förklarar, men det är sen när jag försöker förstå själv som det går åt helvete, och jag kan ju inte använda honom när jag skriver tentan.

Dottern hade öroninflammation, precis som vi trodde, så nu har vi lyckats tvinga i henne en halv dos med medecin. En halv dos eftersom minst hälften rann ner för hakan på henne medan hon strejkade och vägrade ta medecinen. Då är det lättare med suppar, dom kan hon inte spotta ut på samma sätt. Medecinen skulle smaka kakaocitrus... hmmm, ja det var ju verkligen en bra smak som är passande till små barn. Kunde det inre räcka med att det ska vara jäkligt sött, varför krånga till det med citrus och annan vuxensmak.

Hård natt

Idag är jag trött.
Förutom det att jag inte kom i säng före tolv i går och såg fram emot en natt på endast sju timmar, så blev den ju ännu kortare.
Dottern har (troligen) fått öroninflammation och hon grät hela natten på grund av att det gjorde ont i örat. Maken, som är ledig idag, fick springa hela tiden men det var ju inte så att jag sov som en stock för det. Jag var väldigt deltagande, kanske inte så mycket i rörelser, men dock i tanke.
Tillslut fick hon flytta in i våra sängar, och då valde hon naturligtvis mig att ligga hos. Jag tog det naturligtvis som en komplimang och jag blev väldigt varm och hjärteroten, men jag fick ju inte sova för det. Hon klättrade på mig, grät mig i örat, satt upp och snyftade, snorade ner mig och snodde täcke och kudde av mig.

Tillslut kom mamma på den värsta av elakheter. Vi skulle ge henne en supp så hon kunde sova. En supp, alltså en alvedon mot öronsmärtan, rätt upp i stolgången! Alla som tagit tempen i rumpan, vet hur obehagligt detta är, men som vuxen förstår man ju varför. Min sexåring kan jag förklara det för också. Han gnäller, men han förstår. En snart treåring kan man försöka förklara för. Man kan mycket väl tro att man lyckats, men de förstår ändå inte riktigt varför vi är så grymma.

Dottern låg ner, jag höll om henne, och pappa preparerade suppen. Min dotter tittade på mig med ögon som sa "varför gör ni så här mot mig, mår jag inte redan tillräckligt dåligt?" samtidigt som en tår rann ner för kinden. Jag kände mig som en torterare! Sen fick hon en lång varm kram av mig, och efter tio minuter hade hon slutat gnälla över öronvärken och efter ytterligare fem minuter sov hon som det lilla barn hon är.

Det är jobbigt att vara vuxen och ta sånna där grymma beslut, även om jag vet att det är det bästa i slutändan, så är det inte kul att behöva beordra dom. Och nu kan vi ju se fram emot tio dagars oral plåga, då vi ska få i henne denna vidriga medecin som dom påstår ska smaka frukt eller godis, men som istället har någon kvälvningsaktiverande smak som får barn att fullständigt vägra öppna munnen.

Jag är trött... nu ska jag läsa kurslitteratur, det blir nog uppiggande...

Huvudfotingar och andra filurer







söndag 11 november 2007

Natten kallar

Jag har ännu en kväll spenderat alla timmarn åt datorn och teven. I morse var jag så trött att jag helt glömde bort att vi skulle fira gubben på fars dag. Jag blev påmind av en vän senare på dagen så jag hann ringa min egen far och sedan tvinga barnen att måla varsin teckning åt fadern sin.

Dottern gjorde sina stereotypa vackra huvudfotingar, tre stycken, dom var alla pappa. Sonen gjorde två av sina fina gubbar, lite mer utvecklade än dotterns, de var pappa och han själv. Sedan gav dom sin fader en öm kyss på kinden och sa, jag älskar dig... så långt var det ju perfekt. Men sen flinade sonen, plirade med ögonen och tittade lurigt på mig innan han sa: "mamma sa att vi skulle säga så"

Och så var det spontana kärleksfulla ögonblicket över, precis som det var det ögonblicket då de små knattarna kom ut. Den mesta spontaniteten rann ut med moderskakan och nu ligger allt på planeringsstadiet. Förutom mitt liv som jag helt enkelt glömmer bort att planera i all surfning och tevetittande, klädtvättning, städning, plugg, sonens läxläsning och alla evinnerliga föräldramötena! om jag ändå kunde skriva de där attans böckerna så skulle jag kunna vara lite nöjd. Nä nu ska jag gå och hänga tvätten och sedan ska jag drömma om att vara smal och framgångsrik. Det är ju alltid skönt om man kan få uppleva det någon gång, om än i drömmen.

snacka om att haka upp sig

Jag satt och pratade med en kompis i torsdags, om bloggar. Hon visste att jag hade blogg så jag frågade om hon läst och så och då kom det fram att hon också hade blogg...
-Jaha sa jag, kan jag få adressen så jag kan kika?
-Nej.
-va?
-nej.
-men varför inte?
-nä jag skriver för mig själv så jag vill helst inte att vänner ska läsa, det kan vara känsligt.
-Men, får ingen läsa då eller?
-jo då
-men inte jag?
-nej.
-Men... då kan ju faktiskt vänner hitta den och läsa
-ja
-men då kan ju lika gärna jag få adressen
-nej
*sårad*

Känns lite som, ja, otrohet, hon bloggar sin själ för andra, men inte för oss nära och kära, eller åtmindstonde inte för mig. Inte visste jag att en blogg kunde vara så känslig, alltså så man blir så sårad när man inte får läsa någons blogg. Det har gått så långt att jag har vänt upp och ner på google för att hitta hennes blogg, jag har använt alla sökord jag kan komma på för att hitta henne, men hon är gömd för mina svepningar. Jag har hittat en som kan vara hon, men den krävs ett lösenord för att komma fram och det skulle kännas så bra, om det vore hon, för det innebär att hon i alla fall skyddar sig, så hon inte drar med sig vad som helst hem igen, efter sin otrohetsaffärer!

lördag 10 november 2007

mentala förberedelser

Jag ska som sagt gå med i xtravaganzas viktreduceringsprogram snart vilket kommer vara väldigt omfattande livsändringar för mig. Jag ska sluta äta riktig mat och endast hänge mig till deras mat i en så där tio till femton veckor. Jag ska svälta mig i tio till femton veckor, men jag får i alla fall fortsätta dricka te, vilket är det viktigaste.

Jag har funderat mycket kring det jag nu ska göra. Jag har framförallt reflekterat över min egen reaktion, både den medvetna och den under medvetna.

Den medvetna har först varit väldig exalterad och betett sig lite som en riddare, precis färdigklädd i rustning, på väg ut för att bli glorifierad, det enda hinder som ligger i vägen är en draka som ska dödas, men det är ju en bit kaka. Jag såg allså målet framför mig som en stor hägring som äntligen vara inom räckhåll, bara jag står ut, och det utgår jag från att jag fixar. Lite nervös och svettig naturligvis, men va fan, klart jag kommer döda den feta draken!

Men efter ett dygn eller så, så började den där exalterade känslan försvinna. Inte så att jag vill hoppa av redan innan det börjat eller så, men när jag pratade om det med kompisar (förberedde dem på att jag skulle äta konstigheter och att jag skulle gå ner i vikt) så var det som om jag försökte intala dom något jag inte trodde på själv.

Då började jag analysera min skeptism.
Jag gick upp trettio kilo med mitt första barn, det är dryga sex år sedan, och jag har sedan dess kämpat med vikten. Jag har powergått sju kilometer varannan morgon till universitetet, innan frukost, jag har varit med på gratispassen med gympa på universitetet två gånger iveckan, jag har försökt ändra om kosten och jag har varit hos läkaren och provat medecin. Inget har funkat, det enda som egentligen funkade var min andra graviditet som jag gick ner femton kilo under, men jag gick ju upp tjugo direkt efter. Jag tror jag har en brasklapp i mitt undermedvetna som säger: "jag kommer gå ner i vikt OM INTE" och så finns det en hel hög med alternativ efter, t.ex. min magkatarr sätter p för käket, det funkar inte på mig för jag är konstig, jag ger upp för jag är en loser. Ja det finns en hel hög med grejer eftersom jag försökt så många gånger tidigare och varför skulle detta nu funka när inget annat gjort det, jag ska dö tjock, av tjocksjukdomar som kommer av övervikt.

Men om det funkar på mig, så tror jag det är för att det går fort så jag hinner inte tröttna och sedan får jag hjälp med att hålla vikten. NU JÄVLAR! jag måste få bort den där brasklappen, men om det nu skiter sig så kan jag ju alltid säga "vad var det jag sa"

Jag kommer lägga in bilder här där jag krymper (om det funkar vill säga) ;)

By the way så har jag nu ändrat kommentatorgrunket, så nu kan vem som helst kommentera SÅ GÖR DET DÅ!! :D

onsdag 7 november 2007

Xtravaganza

Jag var på intervju idag och nu ska jag gå ner i vikt!
Jag ska bara dricka deras soppor och grejer i tio veckor och få lite livstänksändringar, vi får väl se. Lät himla bra när vi satt där, men det är väl mest upp till mig. Att helt och hållet bara ge mig hän på deras soppor och shakes är väl en sak som jag tror jag kan klara av. Får jag bara äta det i tio veckor så får jag bara det och julmat har jag ju ätit så många gånger och kommer få chansen igen nästa år så det kan jag också leva med. Men att jag inte får tugga tuggimmi eller dricka te, det vet jag inte hur det ska gå. Jag är ju tepersonifierad. Alla som känner mig vet att jag ofta har med mig en kanna te till skolan bara för att få dricka lite gott, riktigt te, och tuggummi har jag i munnen hela tiden.

Vi får väl se vad som händer, men eftersom jag lägger ner en hel del ekonomi i det hela så ska jag ge mig hän, det vill jag lova! Så i framtiden får man nog se lite mindre av mig, får jag hoppas!

tisdag 6 november 2007

Underlig undersökning

En vän till mig, som dessutom är mamma till min tvååriga, snart treåriga dotters bästa kompis, fick ett brev för några dagar sedan. Det var en undersökning som några psykologstudenter hade på universitetet. Min vän berättade om frågorna som fanns med i enkätundersökningen. Hon hade hakat upp sig på några få, de flesta var ok och bra, men några stack ut rejält.
Enkäten var riktad till föräldrar med barn mellan två och fem år, det stod det uttryckligen i brevet, så det kunde inte vara några funderingar kring om vissa frågor var mer riktade till föräldrar med barn i en annan ålderskategori, vill jag påpeka.
  • skolkar ditt barn ofta från förskolan/fritids?
    vet inte, men jag har svårt att se att ett barn från fritids eller förskola skulle kunna skolka, det är ju inte riktigt så att det är närvaroplikt och skulle det vara så att barnet smet ifrån området så skulle detta uppmärksammas så mycket att barnet antingen skulle komma tillbaka på plats, snarast, eller polis skulle tillkallas.
  • Vet du vad ditt barn gör på kvällar och helger?
    Min kompis funderade på att svara att hon kunde vara lite osäker på om hon lekte med lego eller målade alla gånger, eller att hon brukade förfesta på O'learis och sedan gå vidare till harrys, så hon hade full koll på vad hennes dotter gjorde...
  • Vet du vad ditt barn gör på väg hem från förskola/fritids?
    hur många barn går hem själva från förskola/fritids när dom är två till fem år?
  • Godkänner du ditt barns lekkamrater?
    ok, nu kommer vi ändå till en gråzon, vi hade lite svårt att acceptera en av vår sons lekkamrater när han var fem, så, ja det är väl lite aktuell i den absolut äldsta ålderskategorin
  • Besöker ditt barn platser de itne får vara på, på kvällar och helger?
    detta skratta vi åt när vi läste, men senare på kvällen när vi stod och pratade vid bilen när jag skjutsat hem dem så gick dottern i förväg fast hon inte fick och mamman sa till henne flera gånger (gränstestarhistorier) och då påminde jag henne om frågan och då kunde hon ju stämma in i att hon just vid tillfället faktiskt (och det var kväll) besökte ett ställe som inte hennes mamma accepterade, stället var tio meter bort.

Vidare ställde de frågor som vi underar om de överhuvudtaget är etiskt riktiga så som: är du alkoholist? räknar dom med ärliga svar? använder du droger? förväntar dom sig ärliga svar?

Min kompis skrev en liten notering på baksidan (med röd penna) att de nästa gång kanske skulle ställa frågor som var mer riktade till målgruppen, behöver jag berätta att min kompis pluggar till lärare :D

måndag 5 november 2007

Vicky Olesen är ute på hal is

http://www.metro.se/se/article/2007/11/04/19/1227-45/index.xml

Alla tycker vi det är irriterande när någon som inte vet något om hur det är, börjar kritisera eller komma med "goda råd".
Som förälder råkar man allt för ofta ut för det, sånna där polare som inte än skaffat barn som gärna vill komma med käcka råd om hur dom skulle gjort i en speciell situation, eller att ditt eller datt är fel. Som förälder har man en tyst överenskommelse, att man inte kommer med goda råd åt någon annan eftersom det bara möts av en inre tyst strejk eller en högljud.

Att en gymnasieelev sitter och tycker ditt och datt om föräldrar känns som ett övertramp, i alla fall i mina ögon. Hennes egna föräldrar får säkert fortfarande "goda råd" om uppfostrandet kring henne själv. Jag vet i alla fall att mina föräldrar fortfarande fick det om mig när jag var i den åldern "ska hon verkligen bo själv redan nu" "Vill hon ha svarta gardiner? är det bra, tillåter ni det?" "Oj har hon skaffat tuppkamm, tillåter ni det, är det ok?"

Att dra paralleller till en bra uppfostran och föräldrar som röker inne vet jag inte om jag vill skriva under på. Mina föräldrar rökte inne och det är något dom ångrar idag, och som jag troligtvis kan se sviter av redan idag. Min egen rökning kan jag hänvisa till det, jag var ju själv nikotinberoende som barn och då är det inte svårt att man själv åker dit när man blir tonåring.

Och det jag vill säga om duschmössor, Vicky kan komma tillbaka den dagen hon har ett litet barn som blir hysterisk så fort man pratar om att man ska bada, ett barn som skriker som om man hällde ren syra över huvudet på det när man ska försöka skölja ur champoot ur lockarna. Den dagen varje baddag associeras med en psykisk uppbyggnad för sig själv för att orka med sitt eget barns ångestskrik.

Om då en duschmössa skulle vara allt som krävs för att man ska slippa det, ja då säger jag go for it!

Men det är klart, om man har en kall avduschning med trädgårdsslangen som ett kärt barndomsminne så kanske man inte kan tänka sig in i en sådan situation.

tandplågaren

idag var det dags. Jag tappade en plomb för snart en månad sedan men kunde inte få någon tid till min tandläkare innan idag. Idag tjugo i nio, introduktionen till den nya kursen var nio. Lika bra att inse att det var kört att hinna i tid till introduktionen.

Jag har lite problem när det gäller just tandläkare. Jag fungerar lite som en normad eftersom jag har tandläkarskräck och byter tandläkare så fort dom kränker mig på något sätt. När man har skräck och alla ens sinnen på G och en stark flight/fight-respons jobbar kroppens alla körtlar så är det väldigt lätt att bli kränkt. Min förra tandläkare kunde inte lägga bedövning vilket är väldigt viktigt för mig att man kan eftersom jag har ömma tandhalsar. När sedan hennes tillkortakommanden ska gå ut över mig genom utskällningar då hon berättade för mig att det var vetenskapligt bevisat att jag var bedövad och att det var det faktum att jag spände mig som gjorde att det gjorde ont när hon borrade. Hon pustade och stönade och det var VÄLDIGT synd om HENNE. Sen när jag försökte berätta att min situation nog var en aning mer utsatt så uttalades det helt verbalt att det var mest synd om henne (tandläkaren) och hennes lilla vapendragare till tandsköterska.

Jag bytte!

Nu har jag hittat en tandläkare i... Frövi...

Det innebär att jag måste åka över tre mil för att ta mig till tandläkaren, men han är bra. Han är en medelålders herre som verkligen inger ett sånt där faderligt förtroende. Jag känner mig helt trygg hos honom, han är lugn och sansad, talar inte nedlåtande eller barnsligt till en bara för att man är rädd utan han berättar sakligt vad han ska göra, när han gör det och gör inga onödiga krångelgrejer. OCH HAN ÄR EN GUD PÅ ATT LÄGGA BEDÖVNING!!! Han hittar den rätta nerven DIREKT! och sen är det helt enkelt bara bedövat. Men det innebär inte att han är självgod och utgår från att det är bedövat utan han säger jämt att om jag skulle känna något så är det bara att säga till så slutar han direkt. Inga pang på utan han tar det lungt, lite i taget och jag känner mig aldrig pressad till att gå med på något jag inte vill... när det gäller tandlagningar. Jag talar fortfarande om tandlagningar, så ingen får något annat i huvudet här!

När jag sitter i bilen och åker hela vägen ut till Frövi, tre mil enkel väg, så tänker jag varje gång "herre gud, jag måste ju hitta någon som är närmre, det måste ju finnas någon som är närmre som är minst lika bra". Samma sak i morse när jag satt i bilen och lyssnade på äntligen morgon och körde fel tre gånger (som vanligt).

Men när jag kom fram, när jag blev behandlad och absolut när jag var klar, så var jag helt överrens med mig själv att, det är värt sex mil!

söndag 4 november 2007

Du har ju hela helgen på dig

Japp nu börjar sängens dragningskraft att osynligt jobba, inte för att den påverkar mig speciellt mycket fysiskt, det är mer den lilla rösten som piper inne i skallen om att jag ska upp tidigt i morgon. Jag avslutade ju en delkurs i fredags med den underbara kvällstentan. Jag råkade se på schemat att vi skulle ha läst dryga 200 sidor tills i morgonbitti. Jag undrar lite vad dom tänker med när dom lägger upp läshänvisningarna. Jag tycker om läshänvisningar men nån måtta måste det ju vara. Jag har ju startat upp föräldrakommittén på campus och vi jobbar just med att vi ska se till att dagutbildningar skall ligga dagtid. Mellan åtta och fem. Inga kvällsföreläsningar eller helgtentor. Vad räknar man detta till då. En kurs som börjar på måndagsmorgon klockan nio, kan man begära att man ska hunnit läsa in sig på den redan innan kursen börjat, i så fall skulle dom väl kunnat lägga första föreläsninen på tisdagen så vi haft en chans att läsa.

Jag måste erkänna att jag inte har gjort mycket denna helgen. Jag har mest legat och pillat naveln, men jag känner att jag har haft rätt till det. Visst, jag har haft massa att göra, som att städa, umgås med barnen, umgås med maken och efter en och halv veckas intensivt tentaplugg då jag knappt sett röken av min familj, så måste jag erkänna att jag INTE får för mig att jag ska sätta mig och läsa någon ny bok. Det anser jag att jag inte ska behöva börja med förrän kursen startar, och det känns bra tråkigt att ligga efter redan innan kursen börjat :(

Så, det var mitt söndagsgnäll, god natt!

Fin i kanten

Idag ringde en gammal god vän till oss. Vi har inte pratat med honom på flera år, sedan han och min man slutade jobba tillsammans. Men förra helgen så träffade vi på honom på en hamburgebar och vi sa att vi bara måste höras av igen. Så i dag ringde telefonen och jag svarade. Det var han och han ville veta vad vi gjorde den femte december. Jag var ju tvärbombis på att han antingen ville bjuda in sig själv på lite trevligt kvällsfika eller ha över oss, men det visade sig att han ville att vi skulle ta hans lars winnerbäcksbiljetter som han och hans föredetta skulle gått på, men nu var han ju ensam så då ville han hellre att nån annan skulle gå. Vi var värda en barnfri kväll... Inte för att det någonstans talades om att han hade någon barnvakt åt oss.

Hjärnan började arbeta medan han pratade om varför han själv inte ville gå och varför han trodde vi ville gå. Hjärnan hann gå igenom: vill jag gå på winnerbäck, neee det vill jag nog inte. Jag lyssnar ju inte på sånt, nån annan skulle säkert hellre vilja ta den. Oj är jag oartig om jag tackar nej. Jag kan ju tacka ja och ge biljetterna till nån annan, är det ojusst det med?

Då slog det mig, det var ju bara att kasta över telefonen till maken. Han har inga sånna där problem med vad som är fint och ofint att säga i telefonen. "Här" sa jag, "Maken vill nog ha ett ord med i leken" och så kastade jag över telefonen och jag hade riktigt svårt för att hålla mig för garv när han sätter igång:
"Lars Winnerbäck? nej för i helvete, jag skulle inte ens vilja gå om jag så fick betalt för det... va... ja nej, men du får gärna vara barnvakt om du vill ändå. Jasså, jaha, ja nej du vet man blir ju inte barnfri bara för att man får winnerbäckbiljetter, vad hade du tänkt, att vi skulle lämna dom och kanske få hämta ut dom om en fem år hos soc, ha ha ha ja, det kanske skulle vara ett framtidsyrke för dig, sockärring ha ha... du verkar ju ha ett bra uppfostringsknep..."

Ja, vi ska i alla fall inte gå på winnerbäck, jag slapp säga nej till erbjudandet och jag fick mig ett gott skratt åt min makes raka ärlighet. Men han i andra änden telefonsladden, han ska i alla fall komma över på fika hit någon dag, utan winnerbäck.

"jag är död förstår du"


I dag har varit en sån där dag som inte ens borde funnits med i almenackan, det kommer i alla fall inte var någon dag som jag vill komma ihåg. När jag vaknade i morse, vid halv tio, så trodde jag att det enda rätta skulle vara ett nödskott för jag mådde så fruktansvärt... som jag förtjänade. Efter en huvudvärkstablett och tre timmars extra sömn så var jag människa nog att ligga framför teven hela dagen.

På fredagen, efter tentan, så skulle jag ha ätit gott med bäääbs och sen partat. Bäääbs satt i en lägenhet inne i stan så jag fick roa mig på egen hand. Jag sminkade mig och gick till Bärseback där en ganska fin bunt människor samlats. Jag var under hela kvällen skjuten i huvudet och om någon frågade vad jag var utklädd till så citerade jag bara bergmans film viskningar och rop "jag är död förstår du".
Jag hade mitt eget barskåp som bestod av pina colada, san fransisco och baileys samt två öl. Jag minglade friskt, hade intressanta diskussioner om oralsex, min hjärna och hemska tentor. Zelda var även där, fast jag tyckte det var mycket roligare att se likheten till hobbitar så han blev kallad olika hobbitnamn under kvällen, han var mycket upprörd över detta och gav mig många zeldalektioner under kvällen, även om jag dyrt och heligt lovade att jag visste precis vem zelda var.

När det var dags att gå till kåren så var jag rejält kalas men det hejdade mig inte från att inhandla mer öl. Jag begick harakiri vid flertal tillfällen av den lilla hobbitens svärd och jag fretenerade med alla möjliga typer av skumt folk. Liemannen jagade mig lite eftersom jag uppenbarligen var död fast han inte hämtat mig än, årets nolla från min nollningstid pratade om... något, kommer inte ihåg vad men det var väldigt trevligt. En annan snubbe hade trevliga lajvdiskussioner med mig (om det nu var möjligt, jag hade i alla fall trevligt). Ja just det, björnligan var efter mig en del under kvällen också.

Efter att ha stått vid en fullknökad bar för at handla öl, sedan minglat runt och sedan fått stå och trängas i baren igen så kom jag på den smarta iden, att handla två öl istället för en. Precis när jag gjort det så... går brandlarmet och alla ska utrymma lokalen. Paniken uteblev fullständigt men jag tänkte att det nog var säkrast att göra som brandlarmet ville. Men jag skulle inte vara så dum att jag på det sättet skulle förlora de helt nyinköpte ölen. Så jag gömde dessa i overallens ärmar. När jag kommit ut så kände jag att jag lika gärna skulle kunna gå till efterfesten på publicum, eftersom jag vanligtvis missar dessa då jag vankar hem före tolv. Nu var jag igång till nära två, så det var några förvånade miner när jag studsa in på publicum med mina två nyöppnade öl i nävarna.

Speciella händleser från kvällen som kräver sin anektdot:
När en snubbe utklädd till swat-teamsnubbe ska göra en cool entre på Bärseback och kastar sig över en soffa och landar på en stol som han inte var beredd på skulle vara där, voltar och hamnar i en mycket underlig pose under stolen och utbrister: den stolen såg inte jag. Jag försökte förmedla att jag trodde swat-teamare var mer graciösa än han.

Jag blev tre gånger under kvällen attackerad av Fia som kastade sig över mig och försökte släta av mig, jag blev lika överrumplad varja gång.

Axel hade som vanligt gått in hårdas i sin utklädning och hade detta år full patientmundering med dropphållare på hjul samt slangar. Sjukare än den mannen kan man nog inte bli.

Finaste munering var ändå killen i madrass som hade skrivet på densamma: "Det faktum att jag är en madrass, innebär inte att jag ligger med alla. Så sluta tjata!

Nu ska jag fortsätta med att jobba på att bli människa igen! Godnatt

onsdag 31 oktober 2007

Jag ger upp

Idag har jag verkligen fått nada gjort, absolut INTENTING!!!
Jag har suttit och läst min bok som inte bara är engelsk, den är tråkig också, för att citera mig själv när jag skrev tenta för två år sedan och även då hade en tråkig engelsk bok.

Jag ger nu upp, jag åker hellre hem och har dåligt samvete över att jag inte får något gjort men umgås med familjen än att sitta och ha dåligt samvete för att jag inte får något gjort och ha dåligt samvete över att jag inte umgås med familjen.

Jag skulle även vilja citera något min kära vän Barbro, bääääbs har sagt, som jag tycker var så fint. Hon och en annan vän satt och talade:
"det löser sig nog"
"Ja, och gör det inte det så dör man"
"ja, och det kan ju vara en befrielse"

Det kommer hädanefter få vara min ledstjärna här i livet, så jag slipper oroa mig och stressa så infernaliskt.

Nu beger jag mig till mitt internetbefriade hem.

Idag är det halloween


och det ska jag fira med att läsa i min engelska bok, och äta lunch med Bääbs och inte träffa min familj på hela dagen :( ... men jag har i alla fall en dödskallemössa på mig, som är alldeles ny och glittrig :)

Min hjärna


Här är den, mitt innersta, the thing that makes me tick! Jag var så stolt och visade upp bilden av min gråa massa för folk men när jag visade upp den förmin man så förstördes den mystiska och stolta känsla jag hade kring min hjärna. Han, mannen som gett lek med mat ett ansikte, han som kan se saker i allt, han som kan ge en klubba en personlighet, han utbrast, "MEN DET ÄR JU EN LITEN GUBBE, EN GLAD GUBBE MED ANTENNER!"

Mannen som alltid ska slå min i intelligens, han som alltid är lite bättre och lite snabbtänktare och som alltid kan liiite mer än mig när det gäller att kunna konstiga saker eller allmänbildning. Han har nu också fått uppenbarelsen av min hjärna att framstå fånig :(

Jag har en liten glad gubbe med antenner i hjärnan, och när jag tittar på den så kan jag inte se annat än den där fåniga glada filuren med antenner, garvandes åt mig innifrån min skalle.

Jag tror det är en geting...

tisdag 30 oktober 2007

Mitt innersta

Idag har jag gjort något som är få förunnat och om det är förunnat så kan det med stor sannolikhet vara i lite jobbigare omständigheter än för mig.
Jag har kikat på den grå geggan idag. Det var skithäftigt, om jag ska beskriva det milt. Jag kom till sjukhuset, behövde bara vänta i fem minuter innan det var min tur och bara det ger ju en ett positivt sinne. När jag kom in in röntgenrummet så var mina sinnen öppna som på ett litet barn.

Jag skulle ligga på en britts som åkte fram och tillbaka genom en stor cirkulär anordning som hade någon komponent som snurrade fasligt fort. Innan vi satte igång sa jag på ett så där barnsligt, förhoppningsfullt och glatt sätt "kan man få en kopia av någon av bilderna ni tar på hjärnan?" och jag fick ett positivt svar så jag kommer under dagen lägga upp min fina hjärna här i bloggen, för alla att skåda.

Jag åkte fram och tillbaka några gånger och det fotograferades och sedan fick jag gå ut i väntrummet och vänta på den bild som dom skulle skriva ut åt mig. I väntrummet var en sån där trykt stämning som det kan vara i väntrum där folk väntar på att få svar på jobbiga frågor som har med de inre organen att göra. Jag däremot satt och hade säkert samma aura som en femåring som väntar på glass.

Efter en liten stund kom sköterskan ut med bilden av min hjärna och jag utbrister "coolt!" medan hon pekar och visar de olika komponenterna som syntes i hjärnan som jag läst om förra terminen men inte kommer på namnet på direkt nu i skrivande stund, mer än amugdalan i så fall, två små larvliknande strängar som ligger och sover inne i hjärnan. Jag utbrast fler tonårskommentarer som "häftigt" och "coolt" igen och sedan var det klart för mig att gå och jag har säkert gjort intryck på de stackare som satt och väntade samtidigt som mig i detta väntrum.

Nu ska jag sätta den grå massa i bruk genom att fortsätta plöjja litteratur.

måndag 29 oktober 2007

Jag har fått en ny vän

Denna vän påminner om en barnsaga som jag hörde när jag var liten. Jag kommer inte ihåg vem det var, men barnet det handlade om hade ett par jättefina mockasiner som hon (jag har minne av att det är en flicka) stoltserade runt med. Efter ett tag kände hon en liten knöl inne i mockasinerna som blev som en liten vän. Denna vän fick ett namn och hon tyckte mycket om sin vän. Efter ett tab började den lilla knölen i mockasinerna att göra ont och hon hade svårt att gå. Men knölen var en vän som till och med hade ett namn, men när fröken eller mamma eller vilken hemsk person det nu var, såg att hon haltade så *drar ett förskräckt andetag* klippte personen bort knölen!!!

Ungefär en sån vän har jag fått, fast den sitter inte i nån mockasin utan mellan stortåbenet och tån bredvid stortåbenet, låt oss kalla den för pektån, alltså pektåbenet. Mysko, tårna är lite som flickans kön, det finns inga bra namn på dom så man snor från andra delar av kroppen istället, som framstjärt, pektå. Ja ja, ialla fall.

Om någon får för sig att ta bort den så hoppas jag att det inte är med en vanlig kökssax i alla fall.

Jag har haft halux valgus i många år. För er som inte vet vad det är så är det när stortån faller in mot de andra tårna, alltså pektån, långtån, ringtån och lilltån, men framförallt pektån efterson det är den som är precis bredvid stortån. Sedan utvecklas det, i leden mellan själva foten och stortån, på insidan av foten, en broskutväxt som blir större och större genom åren. Under vinterhalvåret när det är kallt och fuktigt kan jag lida mycket av denna utväxt och jag har försökt få remiss till operation fast fick då veta av läkaren att min broskutväxt skulle försvinna om jag använde hålfotsinlägg. Ja jag säger då det, läkarvetenskapen går verkligen frammåt, nu har de tagit fram hålfotsinlägg som tar bort broskknölar, men tyvärr hittar jag inte denna underbara uppfinning. De hålfotsinlägg jag hittar gör bara ont.

Min nya knöl, den mellan tåbenen, har jag fått höra troligen också är en broskbildning, mellan benen som är ett resultat av en överdimentionerad halux valgus. Detta har jag inte fått läkarutlåtande om, men eftersom läkare kan ordinera hålfotsinlägg för att få bort broskknölar så känner jag min lika säker med en lekman, vilken som helst.

Knölen jag har gör inte ont (än), den är liksom mjuk men ändå hård i mitten och jag har kommit på att den måste få ett namn, men vad. Jag menar, knöl är så otrevligt och opersonligt, denna utväxt kommer säkert att finnas hos mig under resten av mitt liv. Jag vill kunna vara den där knasiga gråhåriga tanten på ålderdomshemmet som kan sitta och prata om minnen som jag, och knölen, har tillsammans. Så länge får den hete, knut, så får vi se om jag kan komma fram med något bättre namn tills i morgon.

Måste vara abstinensen

Att vara utan internet i en och en halv vecka sätter sina spår. Nu när vi har fått lite nät, via den där mobila uppkopplingen, som går lite långsammare så är jag som en drogknarknarkoman som precis har fått tag på en sil. Det är alltså inte den där bra skiten utan något billigt skräp som är utblandat till nittio procent, men såååå jävla bra just för stunden eftersom jag inte fått något på så länge.

Därför har jag suttit framför datorn hela dagen, med ungefär fem minuters avbrott var tionde minut då jag måste gå och separera ungarna som bråkar.

Jag har kollat mina mail, jag har kollat facebook, jag har uppdaterat bloggen och jag har läst andras bloggar. Fasen, vad internet är livsnödvändigt! Precis som facebook.

En timme extra

I går natt skulle man dra tillbaka klockan en timme vilket ska ge en en timme extra att få sova. Vi missade ju det så vi gjorde det på förmiddagen istället så man kan säga att vi fick den extra timmen i natt.

De flesta småbarnsföräldrar sitter säkert och sucker irriterat över den här timmen extra som vi fått tillbaka och säger: "eller hur!" eftersom småbarns inre klockor inte ställs om utan dom går upp samma tid som vanligt. Jag tänkte så, att jag kommer ju få gå upp, enligt klockan, en timme tidigare än vanligt, alltså samma tid som alla andra dagar.

Men jag blev väckt halv nio i morse, alltså halv nio enligt nutid, alltså halv tio enligt mina barns inre klockor. Jag har väluppfostrade barn, eller helt slutkörda, beror på hur man ser det. Idag ska vi slappa, det känns så :)

Kväll på campus

Universitetet brukar på vardagarna, mellan åtta och fem , sprudla av liv. Det är studenter som skyndar sig till föreläsningar eller till seminarium, det är studenter som grupparbetar, det är föreläsare som skyndar genom korridoren för att inte komma förstent till sin egen föreläsning, det är studenter och lärare som fikar, det är cafepersonal som skyndar genom korridorerna med mat till de som varit lata nog att inte orka gå och sätta sig i restaurangen som en vanlig människa med mera. Som sagt, fullt liv!

I går, söndag, var det inte fullt liv överhuvudtaget. Jag kom dit elva, trodde jag, men klockan var bara tio. Körde taktiken att byta milja efter två kapitel för att inte somna över böckerna. Jag började i pentryt och avslutade den läsningen med lite lunch och en kopp te. Vidare ner längst ner långhuset och satt där en stund för att sedan flytta över till biblioteket.

Det stängde fyra så då flyttade jag över till långhuset igen (som heter långhuset av en anledning, jag lovar) och hittade ett litet fint grupprum. Det var helt upplyst och jag sjönk in i boken och läste och läste och strök under och läste. När jag läst klart de två kapitlena skulle jag flytta till en ny plats men när jag klev ut ur mitt lilla upplysta grupprum så kände jag av kontrasten mellan långhuset på veckodagarna och söndagskvällarna. Det var nersläckt, några få lampor var tända vilket såg till att ge lång skuggor i korridoren. Det var skumt, det var läskigt och spöklikt. Det var alldeles tyst.

Jag började gå längs med korridoren och mina steg ekade och det lät precis som det var någon annas steg som ekade blandat med mina steg, men när jag stannade så försvann även dom ljuden så jag hoppades på att det bara var jag. Precis när jag bestämt mig för att gå ner till pressbyrån och läsa det sista så träffade jag på några andra som också satt och läste, så då vågade jag vara kvar.

Inte långt efter det så släkte dom även ner dom sista lamporna så jag fick ge upp och åka hem. Men jag hann läsa halv a boken, det är inte illa pinkat!

söndag 28 oktober 2007

knappt tre kapitel på tre dagar

vad gör jag, hur gör jag, det är helt otroligt.
Jag har en fem böcker att plöja igenom till och med torsdag och tänkte i torsdags att jag skulle börja med den boken som jag bara skulle läsa tre kapitel ur, för jag hade bara en halvdag.

Nu tre dagar senare har jag inte ens läst ut den boken. Nu är denna boken riktigt sövande, det är en matta av text över sidorna och kapitlena är trettio sånna sidor vardera. Jag har två sidor kvar på det sista kapitlet och jag känner att jag tänker helt enkelt bara skita i dom och gå över på nästa bok innan någon hittar mig i långhuskorridoren med stirrande blick och aktiv i någon slags banka huvudet i bordet tills du svimmarlek.

Jag ska alltså ta någon av de andra böckerna som är upplagda på precis samma sätt och läsa dom istället, och då inte bara tre kapitel, utan typ tio sådana.

lördag 27 oktober 2007

prioriteringar

I går var det fredag och denna fredag hade jag dubbelbokning. Först var det Magnus Betnér, eller Magnus BetnÚr som dom hade stavat det på biljetten, och sen skulle vi till kåren och träffa gamla kompisen Figge som har flyttat ifrån oss. Jag hade, kvällen till ära, fått skaffa barnvakt eftersom maken hade fått för sig att jobba kväll just den här kvällen.

Barnvakterna hade inte kunnat med att tacka nej när jag frågade dom, eftersom jag varit barnvakt åt deras barn åtskilliga gånger, och dom tyckte att det var dags att betala tillbaka. Jag lämnade barnen hos barnvakterna vid fem och åkte sedan in till staden för att möta resten av Magnus BetnÚrföljet. Jag hittade en tröja som det det stod "...håll käften och stäng av Per Gessle" och den köpte jag jättesnabbt och gav sedan till min kära vän och barnens extrapappa som blev jätteglad.

Jag upptäckte att jag och Magnus BetnÚr har ungefär samma ståndpunkt i många olika områden, framförallt föräldraskap och genussyn på barn och vuxna. Skulle vara intressant att snacka med honom, eller jag vet inte förresten, skulle väl bara bli: "Ja precis, så tycker jag med" och det kan nog bli tråkigt.

Sen när Magnus BetnÚr var klar så skulle jag åka till barnvakten, köra till universitetet och bli avsläppt och barnvakten med barn skulle åka hem till oss och natta barnen. Vattentätt! Jag sa, "vi sen snart" till min kompisar och studsade glatt till bilen och kör en snabb sväng förbi McDonalds för att få i mig lite kalorier och andra bukfyllerisaker. När jag kommer till barnvkten så möts jag av mina barn och framförallt ett av dom är helt rödgråten och brölar: "Mamma jag vill att du ska följa med hem, annars vill jag följa med dig till universitetet, jag har saknat dig mamma, lämna mig inte igen, snälla snälla!"

Får veta att han gråtit efter mig den senaste timmen och då väljer jag att åka hem med barnen i stället för att åka till Kåren, för jag är i första hand Mamma, andra hand student och tredje hand overallare! Och man kan ju undra vad jag skulle vara för socionom om jag hade valt att gå ut på krogen istället för att ta hand om mina egna barn när dom gråter efter mig så som dom gjorde.

Vi kom hem och dom fick smörgås och gick och lade sig. När jag läste en saga för de trötta små liven så kände jag att vad är en konservation med en full overallare jämfört med en sagläsning för mina små darlings. Och när jag hade läst klart ville inte min tvååriga dotter att jag skulle gå så jag satt kvar och sjöng för dom en liten stund och fick studera hur dom båda sakna somnade in, hur ögonlocken blev tyngre och tyngre och jag kan lova, det var mysigare än vad jag tror något under hela kvällen på kåren skulle kunnat ha blivit.

När dom somnat så var klockan närmre tio och jag gick ut ivardagsrummet, men jag hittade inte fjärrkontrollen så jag fick titta på teve i sovrummet, liggandes i sängen. Jag hade somnat före elva, jag tror att mina barn valde den rätta kvällen för mig för jag var fullständigt utpumpad, och nu ska jag till den tysta läsesalen på campus så jag kan bli socionom nån dag.

Den som gapar efter mycket

Vi har ju som sagt varit utan internet ett litet tag nu, men jämfört med de som har varit utan internet längre än oss, har varit utan längre än oss, så vi ska inte klaga. Men det är i alla fall tillräckligt länge för att vi ska bli irriterade. En och en halv vecka.

Maken såg en reklam för mobilt bredband och började med en kampanj här hemma som gick ut på att det mobila bredbandet skulle vara jättebra uppe i norrland. Även när jag sa att jag som har comviq inte har något nät när vi är i norrland, så var det ett bra argument. Så nu har vi mobilt bredband, och tills dess att vårt fasta bredband kommit tillbaka så är det det ända bredband vi har.

Men när maken skulle installera bredbandet i sin laptop så funkade det inte, och inte heller musplattan, tangentbordet eller on/off-knappen. Han svor, naturligtvis, men jag sa på ett lite halvreligiöst sätt att det nog var den stora internetgudet som håller på att pröva vårt internettålamod och när maken tog till ett mobilt bredband så blev vi straffade för det.

I natt fick vi tillbaka vår uppkoppling från den fasta abonemanget. Maken var jättelycklig och när han väckte mig i morse så berättade han att vi fått tillbaka abonemagnet och skulle visa mig. När jag tryckte på internetikonen så... hände ingenting. Vi hade alltså uppkoppling i natt, men nu är det väck. Däremot funkar den mobila uppkopplingen och makens dator har skärpt till sig igen. Det är ju skönt.

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive