tisdag 25 december 2007

Dan efter dopparedagen

Ingen kräktes något mer efter sonens stora magtömmarsession, men vi var lite oroliga för dotterna i natt, natten efter julafton då hon vaknade och var fullständigt otrösterlig. Jag kan tänka mig att denna gråtattack var av samma anledning som jag bröt ihop under kvällen.

Nu när jag går på minimalt intag av energi så har jag ingen stubin, jag har ingen ork när det kommer till koncentration samt att jag har lite svårt att orka med för mycket på en gång. Julafton kräver alla dessa ting från mig vilket gör att jag exploderade. Barnen skötte sig jättefint, för att vara barn. Sonen blev så förtjust i legogubbssatsen som han fick av kusinen, morbror och moster så han satte igång med den direkt och spred sig ut över en stor del av rummet. Dottern sprang fram och tillbaka mellan granen och de som skulle ha julklappar och for med jämna mellanrum mitt bland alla smådelar som sonen spridit. Varje gång detta inträffade blev det ett himla liv från sonen som tyckte att hans syster skulle flytta på sig och jag fick försöka hålla honom lung och dotterna därifrån. Jag fick vara med när barnen fick klappar och hjälpa till med att hålla iordning var dom var samtidigt som jag skulle hålla reda på mina egna klappar.
Plötsligt frågar maken om jag vet vem alla klappar som ungarna fått kom ifrån. Jag såg nog ut som en fågelholk. Tempot var högt, julklapparna spreds ut bland de medsittande i en rasande fart och jag hade knappt hunnit vara med och öppna den som dottern fått förrän jag fått en själv samtidigt som sonen kom och tjatade om saxar till sin paket. NÄ jag hade noll koll, ingen aning alls var saker kommit ifrån, men vi kunde efteråt sitta och göra små uträkningar på var sakerna kan ha kommit ifrån i alla fall.

Jag satt hela tiden och försökte koncentrera mig på en sak i taget för annars skulle jag bli fullständigt vansinnig, men det var riktigt jobbigt att göra med alla intryck och saker som sades på samma gång.

Efteråt tänkte jag att jag skulle gå upp med sakerna till övervåningen, lite som ett sätt att försöka avskärma mig några minuter, försöka lägga hela mig själv på plats igen och varva ner. Sonen sprang efter mig hela tiden och drog mig i byxorna och försökte visa något, jag måste erkänna, jag lyssnade inte, jag såg inte, jag bara svarade "ja, mm, va fint, ok" för att hålla honom glad, för jag orkade bara inte, det var fullt!

När vi kommer ner för trappan börjar min far (tror jag det var, jag var så förvirrade och borta just då så jag kommer inte ihåg exakt vem det var just nu, men tror det var far min) prata om något som kändes som viktigt just för tillfället. Någon fråga eller något som hade vikt i mitt förvirrade lilla liv just då. Sonen drog fortfarande i mig och höjde röste och skrek åt mig att jag skulle ge all min uppmärksamhet till honom, just då! Då sprack det, mitt försök att vara helt lugn och sansad på ytan bara sprack och jag vände mig om och skrek åt min son:
"KAN DU VARA TYST BARA EN MINUT, JAG ORKAR INTE MER NU!"

Det kändes som om hela rummet bara vände sig om och tittade på mig, det kändes som om allt bara stannade, som om jag stannat allt i hela världen, som om alla tittade på mig och dömde mig, jag är en hemsk mor!

Jag bad snabbt om ursäkt, bad om förlåtelse av min son, skyndade ut och tog en lugn och avkopplande cigarett och grät lite över hur ynklig och hemsk jag var och hur fullständigt psykiskt utpumpad jag var. Och sen gick jag in och tittade på när alla andra åt julgröt...

lördag 22 december 2007

to be or not to be sick

magsjuka har gått på barnens dagis och fritids i antal veckor nu, två månander minst. Barnen har inte blivit sjuka. Mina gruppkompisar har båda legat i magsjuka, men jag har klarat mig. Arbetskamrater på min mans jobb har blivit magsjuka, men min man har klarat sig hela tiden.

I dag skulle min mans sida av släkten komma över på lite tidigare julfirande i morgon skulle vi bege oss till stockholm i bilen. Hela veckan har jag slitit för att få ordning på huset, tvättat för att vi skulle ha kläder med oss till stockholm och väskorna är nästan färdigpackade förutom vissa saker som fortfarande hänger på sträcket.

I går kväll skulle jag ta det sista i vardagsrummet och baka en saffranskaka som vi skulle kunna mumsa på med pers släkt men så blev det inte. Nej nej, tomten har nämligen läst fel på vår julklappslista och fått för oss att vi vill ha MAGSJUKA I JULKLAPP!!!

Sonen började klaga över illamående vid åtta och vid nio fyllde han bakbunken med kräks istället för saffranssmet. Sen spenderades resten av kvällen med att byta lakan, springa och sjölja ur bakbunken, klappa, trösta, jaga vitpepperkorn och vid två somnade jag i en av barnens sänger som är för kort och för hård så jag har knappt sovit i natt alls.

Julfirandet med makens släkt blev självklart inställt och vi vågar inte åka till stockholm förrän på julafton så vi inte åker dit och insjuknar där och smittar ner alla samt ställer in hela julfirandet. Så det blev ingen granklädnad för barnen i år, jag tycker synd om dom för det.

Jag själv ligger just nu i sängen och mår... inte så bra. Jag har haft migränliknande huvudvärk hela dagen, från början såg jag det som ett naturligt steg efter en dåligt sömnnatt med uppvaknade vid åtta då dottern ville upp leka med mamma. Men jag har druckit, jag har sovit jag har verkligen kämpat för att ta bort det, men vet inte vad jag ska göra. Illamående har infunnit sig också och självklart är jag orolig att jag nu ska vandra sonens stig i kväll. Det finns tre naturliga anledingar till att jag skulle må som jag gör:
  1. jag har blivit smittad och kommer att ligga och kräkas i natt
  2. jag är så himla rädd för att ha blivit smittad att jag nu utvecklat symtomen psykiskt
  3. jag har stressat så himla mycket inför den här helgen och när ingenting blir av så ger min kropp upp i stressymtom som yttrar sig genom slöhet, huvudvärk och illamående.
Alla dessa är lika trovärdiga, så det är väl bara att ta det lungt och se vart det barkar, jag hoppas på tvåan eller trean, för iså fall är ju inte julen helt förstördi i alla fall.

torsdag 20 december 2007

tvångsfrälst

Nu har jag varit på min sons skolavslutning, i kyrkan.
Visst jättefint, fin akustik men väldigt dålig sikt på grund av alla pelare så jag fick inte se min son sjunga, jag fick däremot höra hans röst blandad med alla andra barns röster så jag kunde egentligen inte höra honom så sett, jag bara utgår ifrån att hans röst faktiskt var med i kören.

Det var en hel bunt med julpsalmer och en mysko julspel eller julberättelser om flugor, och det var fint och pedagogiskt och barnen var så duktiga och satt tysta hela dom fyrtiofem minuter det höll på, och det vet jag att det är en riktig bravad för ett sexårigt barn, så fröknarna har verkligen drillat dom små.

Det enda som jag reagerade på var att prästen var tvungen att frälsa alla där inne, jag ville inte bli frälst, jag är inte troende och känner inte att jag ska bli tvungen att bli frälst bara för jag vill vara med på mitt barns avslutning och höra dom sjunga och få dela det med dom. Jag kan tänka mig att det känns ännu jobbigare för andra som har en annan tro och då kanske till och med håller sig borta från avslutningen.

Det är ju en gammal fin tradition att ha avslutningar i kyrkor och därför helt omöjligt att tänka om där, även om skolan av i dag ska vara religiöst obunden (vilket på något sätt krockar med kyrkoavslutningar).
Även att ge sina barn en omgång stryk varje jul, de så kallade julklapparna, var också en gammal "fin" tradition som vi hade i sverige förr i tiden, men det har vi som tur är kunnat gå ifrån som så många andra gamla fina traditioner som fallit i glömska idag.

Ja ja, få se hur lång tid det tar innen den här frälsningen ramlar av mig och jag kan gå tillbaka till mig okristerliga leverne och känna mig ofrälst igen.

onsdag 19 december 2007

småungar / små ungar

Jag sitter ju i denna fina lilla föräldrakommittén med alla sina underbara sju aktiva medlemmar som arbetar för typ tusen studenter som inte ens vet att vi finns. Vi har fått mail från studenter som inte är föräldrar som dock har förstått att vi finns, samt att vi har fått in lite kufiska svar på enkäterna som promtar på att det inte ska vara några småbarn på universitetet.

Visst, jag är inte för att vi ska ha med små barn på föreläsningar utan det är det vi arbetar för att vi ska slippa, för jag lovar alla barnfria människor som går på föreläsningar och irriterar sig på nån klasskamrats barn som är med att föräldern själv är mycket mer stressad över den situationen än vad du är, föräldern själv är mer okoncentrerad på föreläsningen på grund av situationen än vad du är samt att det inte är bra för barnen heller. Därför bör föreläsningar ligga så man kan ha barnen på annat ställe under tiden, t.ex. förskolan.

Föräldrakommittén hade julpyssel en lördagseftermiddag och vi höll oss i pentryt. Det var endast fyra barn där, eftersom så få har fattat att vi finns.
När barnen skulle gå på toaletten och då var tvungen att gå förbi några som satt och läste så var dessa tvugna att tydligt himla med ögonen, sucka menande och titta på barnen som om dom vore ohyra.

Dessa vill inte att vi ska ha småungar på universitetet, eller små ungar, som jag skulle vilja kalla barnen, men vad dom inte tänker på är att hela universitetet redan är helt nerlusat med småungar och då i bemärkelsen, ungdomar som anser sig vuxna men beter sig som barnrumpor.

Jag tycker ju redan från början att det är bra omoget att inte kunna ha förståelse för andras livsöden eller behov och bara köra över dessa för man själv vägrar gå upp klockan åtta för att alkoholen är viktigare än studierna. Men det riktigt löjligt barnsliga som jag ser varje dag det är:
Klotter! Ärligt, vilken vuxen människa ställer sig med en penna och klottar en ful tag på en vägg i en lokal? Det är en barnunge som gör det, alltså har vi redan barnungar på universitetet, så vad gör nån till när en stackars student inte kan ha barnen på dagis under tiden hon eller han ska gruppa, för gruppen måste få tillgodose sitt festande så de börjar gruppa först klockan tre på eftermiddagen.
När jag gick på toaletten för inte så länge sedan så hade någon stoppat toan full med papper så det blivit stopp. Hur många vuxna människor får för sig att, ja, jag ska stoppa toan full med papper så det blir stopp! på min arbetsplats, vilket universitetet faktiskt är.

Omogna uttryck och dålig medkänsla för andra människor möter jag dagligen så i mina ögon är universitetet redan fullt med skitungar, små tonåringar som bör växa upp, som kommer bli chockade den dagen de kommer ut i arbetslivet och märker att de visst händer att folk har med sig barnen till jobbet, att chefen tar hänsyn till andra än bara dem och att man faktiskt måste gå upp tidigt på morgonen och kompromissa med alla sina medarbetskamrater för att få dagen att flyta så smidigt som möjligt.

Som tur är så känner jag personligen ingen som är på detta sätt, men jag har mött dem, överallt i korridoren och uppenbarligen har jag gått på toa efter ett gäng av dom också, så jag vet vad mina medföräldrar har att göra med.

måndag 17 december 2007

En av de finare komplimangerna

förutom kommentaren Maria gav mig idag, om att man ser mindre och mindre av mig på Universitetet för var dag som går, så sa en expedit till mig när jag tittade på en klänning:
"ja den här klänningen finns i olika storlekar, du är en 42:a va?" (efter att ha slängt ett öga på mig)
"tja inte än men snart hoppas jag" och så ler jag lite så där fåndumt
"ja vi har den i 44:a också"

Sist jag handlade kläder hade jag 54 så jag blev riktigt varm när jag fick höra att han tog för givet att jag hade 42 :)

söndag 16 december 2007

Vår grupp är förföljd av kräksjukan

vi har haft otur i form av sjukdom hela tiden, och det är framför allt en tjej som haft riktig otur som inte bara har drabbat gruppen, men hon själv har fått jobba i riktig motvind. När vi skulle redovisa artikelundersökningen så blev en i gruppen kräksjuk så hon kunde inte komma till universitetet, hon kunde inte ens komma till Sverige. Nu när vi stressar ihop det sista av arbetet så skulle vi ses i morgon för att göra det sista på tolkningsramen, tror ni inte den andra i gruppen ligger i magsjuka. Hon sa att hon nog skulle orka komma i morgon, men hon fick inte för oss. Inga fler magsjukeincidenter nu tack!

Jag själv led idag, resten av familjen åt pizza, fy satan va gott det såg ut och doftade!

Jag längtar efter mat :(

torsdag 13 december 2007

Jag vann!

Vi skulle göra ett kollage tills förra mötet, i tisdags. Jag vann en porrtidning! I mina ögon i alla fall. Det var en kokbok med otroligt fina bilder som satte igång salivutsöndringen på mig så de andra sa att den skulle bli fuktskadad innan jag skulle få börja använda den på riktigt :)

Min man är nu testpilot. Jag lagar mat åt honom ur kokboken så han får äta det goda jag inte får, så får han säga om det är gott, och så kanske han kan bli av med lite övervikt på samma gång. Det är ju smalmat och han är inte smal :)

Idag har han med sig regnbågsfisk med rostade rotfrukter och en lätt tzaziki. Han hoppades på att en arbetskamrat som brukar fnysa åt hans husmanskost skulle vara där så han skulle få glänsa lite.

Annars är jag trött idag. Var på dotterns luciafirande i morse klockan kvart över sju där dom bjöd på gröt för tjugo kronor. Dom tog inte betalt för mitt te :) En av fröknarna sa dessutom högt till alla föräldrar "nu är det frukost för alla utom Pernilla" jag satt med min artificiella choklad istället och tittade på alla som frossade gröt.

Men det är det värt!

söndag 9 december 2007

Just nu...

är jag riktigt sugen på att sätta tänderna i en BIG KING XXL och riktigt känna fettet och osten tillsammans med dressingen, gotta till sig inne i munnen innan allt åker ner och tillfredställer den tomma magen jag har under halsen.

Men jag blandar väl till en lågkaloridrink och sätter mig och försöker känna mig tillfredställd av den i stället...

do they know its christmas

Den gamla band aid låten har ett fint budskap. Vi ska tänka på dom som har det sämre än oss, men texten är lite underlig ändå. Man känner att västvärlden är lite väl självcentrerad och att vårt synsett och vår religion är förbild för det normala och så som världen ska vara.

Två citat ur texten är det jag är mest förundrad över:

"And there won't be snow in Africa this Christmastime"
Nä, tur är väl det med tanke på att om det skulle snöa så skulle katastrofen vara ännu större. De är inte utrustade att klara av minusgrader så fler skulle dö. Husen och kläderna är gjorda för värme, om de ens har hus, nu när vi talar om de svältande och de som har det absolut värst. Så sett vet vi ju inte hur detkommer se ut om några år, USA är riktigt duktiga på att förändra våra väder genom att inte bry sig om kyotoavtalet även om de är en av de kontinenter som sprider mest skit i atmosfären. Vem vet, om ett gäng år kanske låten kan sjungas för USA själva, om dom nu inte använder sin världsmakt och intar något stackars land som fortfarande har bra vatten och inte är lika utsatt för vädrets makter, för som det ser ut som får dom ju inte mycket motstånd när de väl bestämmer sig för att göra världspolisingrepp.


"Do they know it's Christmastime at all?"
Nej troligtvis inte, de flesta är muslimer eller har annan religion och de skulle nog inte bry sig om vår jul eftersom de inte tror på jesus födelse på samma sätt som vi i västvärlden. De har andra högtider som de försöker ta sig igenom utan mat eller vatten.


" Well tonight thank God it's them instead of you"

Speaks for it self

engagemang

Jag läste för inte så länge sedan om olika personlighetstyper. Jag har googlat lite för att kunna lägga upp här men jag är för trött och oengagerad just nu för att orka hitta. I alla fall så handlade det om vilka som gör det som krävs, och vilka som inte gör det som krävs.

Om det är så att man är i en förening och det är inte sagt vem som ska ha ansvar för en viss sak, alltså det är inte bestämt roller inom föreningen. Om det då är något som behövs göras så känner den största delen av mänskligheten att "tja, nån annan kan ju göra det, det ligger ju inte på mitt bord så... jag behöver ju inte..." vilket är den enklaste vägen eftersom det oftast finns någon som i stället har den här inställningen "oj, om inte jag gör det här så kommer det inte bli gjort".

Jag tror att dessa få stackare som känner detta krav på aktion lätt blir utbrända eftersom, enligt det jag hörde som jag inte kan refererat till, de flesta i denna värld är den andra personlighetstypen, som inte känner att det hänger på den personen och därför skall det inte göras.

Feministgruppen på universitetet är en platt förening och jag funderar på hur det fungarar där. Jag menar, majoriteten tycker säkert att det fungerar prima, men en eller två personer kanske tycker att det är lite väl jobbigt. I Föräldrakommittén har vi inte kommit så långt att vi har valt in en styrelse och jag kan känna att det skulle vara skönt om det blev en invald snart. Vi är inte så många men det är ändå en väldigt duktig uppdelning på vilka som gör någon och vilka som inte gör något.

Som det ser ut nu så är jag spindeln i nätet, den som har fingret med i spelet överallt och håller reda på allt och potionerar ut det som ska göras, eller oftast gör det själv för annars blir det inte gjort. Sen har vi min högra hand, Pucko, som är med överallt där jag är och pillar hon också, jag är väl den som springer och gör det mesta spontant och hon gör det som behövs när hon får veta att det behövs. Vi har en hemsideansvarig som, inte gör det han måste om inte jag eller pucko sitter över honom och talar om vilka knappar som ska tryckas. Och sen har vi två som är med, som jag inte riktigt vet vad dom gör.

Nu har vi två nya, dom tror och hoppas jag på kommer vara lika aktiva som jag och pucko, för jag orkar inte dra lasset längre.
Vid terminskiftet funderar jag starkt på att sätta mig ner med så många i gruppen som möjligt, och då måste de två nya och pucko vara med, och så röstar vi igenom olika positioner óch då kommer jag lämna över så mycket ansvar som möjligt så jag slipper gå iväggen för jag orkar inte dra detta lass länge till.

Jag börjar start få krupp på dieten också, inte så att jag har varit nära att äta något som inte borde eller kännt ett överhängande sug när andra äter för det klarar jag rätt bra. När jag väl bestämt mig så är det en sådan stark spärr som gör att jag verkligen inte KAN gå emot dieten. Men jag känner mig sur och grinig, har kort stubin, är trött och min pedagogik är lika med noll.

Fy fan va livet suger just nu!

onsdag 5 december 2007

vart tog armen vägen

När man är så där överviktig som jag är/var så får man ett slags häng på överarmarna. Lite som en långpåse med fett som hänger ner från utsidan av armen när man lyfter den.Väldigt osexigt(tycker jag). När den minskade märkte jag att det såg lite stört ut med min hårväxt (som vi kvinnor faktiskt har under armarna, även om de flesta nitiskt döljer det väldigt bra). Stubben såg liksom ut somom det växte ut på själva armen, bakåt. Svårt att förklara vad jag menar, men det är inte det viktigaste utan det viktigaste är den upptäckt som jag gjorde idag.

Idag när jag duchade tänkte jag kolla om det såg lika knepigt ut med årväxten igen, så jag lyfte armen och sänkte blicken för att kika, lite så där snabbt.
Jag såg ingen hårväxt på armen för JAG SÅG INTE ARMEN!!! Alltså, jag såg juarmen, jag hade ju inte blivit blind eller tappat hela armen, men den där påsen som så tydligt brukar hänga där på armen, DEN VAR BORTA! Jag fortfarande häng kvar, men i jämförelse med hur mycket häng jag hade förut så är det som om den vore helt borta!

Jag kanske kommer bli lite snygg i baddräkt i sommar.
Jag har ju en bild som jag vill uppnå, kommer nog aldrig lyckas med tanke på att jag fött barn sedan dess, men man kan ju alltid önska :)

söndag 2 december 2007

viktras

Folk frågar många gånger hurdet går med mitt xtravaganza och jag brukar svara att det går väl bra. Jag är lite lättirriterad och ständigt hungrig samt att min muntorrhet är lite illamåendeframkallande, men som sagt, annars gårdet bra.

Jag tror att jag kanske är lite för blygsam, det går skitbra! rent ut sagt.

Jag har snart gått ner sju kilo, alltså sju kilo på två veckor!
Jag får kommentarer om att det inte är bra, att jag ska vara försiktig, att sju kilo är mycket på två veckor, men jag undrar om inte det är beroende på sin egen förbränning och hur överviktig man faktiskt är. Jag är mer överviktig än de flesta jag känner och de första tjugo kilona jag har är de som jag ska ta bort för att komma ifatt alla dom jag känner som är överviktiga och som vill få bort så dom ser snygga ut i sin baddräkt. Jag kan gissa mig till att anledningen till att jag rasar så är för att jag har hållt mig i den vikt jag haft beroende på fel mat. Fet mat, småätning och för stora portioner. Nu är det borta och jag lever på jättelite, inte konstigt att min kropp försöker komma i fas.

Jag kan tänka mig att de tjugo kilona kommer gå fort, sen blir det segt och knaggligt. Efter trettio kilo så kan jag jobba långsammare och inte jäkta så.

Här är lite siffror som jag inte börjat insamla förrän två veckor in i dieten, vilket är synd eftersom det hänt så himla mycket, men förhoppningsvis kan man se skillnad till nästa vecka.

41 (kan ha minskat från 46)
121 (kan ha minskat från 130)
105 (kan ha minskat från 120)
124 (kan ha minskat från 134)
62 (kan ha minskat från 70)

Vissa kan nog räkna ut vad alla dessa står för, men jag ger inga vidare förklaringar utan kommer bara uppdatera nästa vecka igen.

lördag 1 december 2007

Tentan klar

I alla fall har jag svarat på alla frågor, men nöjd är jag inte. Om jag får omtenta så är jag inte förvånad men en aning bedrövad med tanke på att jag inte kommer kunna göra bättre ifrån min nästa gång. Andra avdelningen av tentan höll på att göra mig vansinnig. Förutom det att föreläsaren själv inte visat sitt proffsigaste intryck under själva inlärningstiden så visade hon inte mer proffesionalitet vid tentafrågorna heller.

Vid seminariumena lämnade hon bara ut en uppgift åt oss i klassen som vi skulle lösa medan hon själv gick och fika. Ingen förstod riktigt vad vi skulle göra och eftersom det inte fanns någon att fråga om hjälp blev det inte att någon löste uppgiften. När hon kom tillbaka och fråga hur det hade gått svarade en person just det, att det inte hade gått för vi inte visste hur vi skulle lösa det så frågade hon om någon av oss hade gjort annat än att fika.

till tentafrågorna då. En av frågorna bygger på något hon inte gått igenom och som inte finns i litteraturen. När en person påpekade detta fick personen till svar att hon skulle chansa. De andra frågorna hittar man inte svar på i litteraturen heller så som sagt, den avdelningen är jag lite skeptisk till om jag klarat. Funderar på att lämna in ett brev om att den delen borde räknas bort helt eftersom det är omöjligt att examineras på det.

De andra delarna är bra, förutom att en av dem är matte och jag är inget mattegeni så där är jag också osäker på om jag klarat det. Så man kan lungt säga att en omtenta på det här inte förvånar mig alls. Men jag vill inte ha nån, tror inte jag fixar den heller i så fall.

Men nu kan jag i alla fall lämna den bakom mig i tre veckor, så jag kan ägna mig åt det andra arbetet som vi ska göra. Ta reda på hur föräldrarna faktiskt har det på vårt lilla campus.

God natt, nu går jag och lägger mig, hungrig och drygt fem kilo lättare än tidigare.

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive