söndag 30 september 2012

Gå den extra milen

Idag har jag sprungit maratonlopp, ni vet ett sådant där hushållsmaratonlopp. Barnens morföräldrar kom inte och hälsade på i helgen som var planerat och då hade jag, vid ett svagt ögonblick, lovat att vi skulle baka som tröst. Det hann vi inte igår eftersom dottern var på kalas då. Därför gjorde vi det idag istället. Eftersom hon skulle ha simskola klockan två var vi tvungna att hinna baka innan men inte förrän jag storstädat köket som var i kaos. Tvätten fick jag inte glömma, den var jag tvungen att sätta på också.

 När vi väl började baka så ville hon så klart inte följa recept utan gjorde efter eget huvud, som vanligt. Håller borta allt diskmedel och andra farliga produkter och ställer bara fram bakingredienser för säkerhetsskull. Eftersom jag själv också skulle baka var det bara att köra igång när dottern var klar. Samtidigt skulle barnen utfodras. Då ringer maken och säger att han fått span på en skitbra köksassistent på blocket, ring på den! Jag gjorde det samtidigt som kakan pep och barnen ropade efter mat. Vi kom överens om att jag skulle hämta upp assistenten efter simskolan, precis innan fikadejten med kompisen som skulle hämta upp alla kläder jag rensat ut dagen innan. Maken hetsade lite över att assistenten kanske kunde missas om jag inte åkte direkt.  Barnen åt, jag hade inte ens hunnit äta själv och simskolan var bara några minuter bort - nej! 

Det tog lång tid att bli färdig för simskolan men efter gick det som smort. Tio minuter efter skolans slut satt vi i bilen och jag hade en sådan fart att jag till och med lyckades få till ett däckskrik vid rivstart med Dacian. Jag lovar er som inte är så insatta, det tillhör inte vanligheterna med den bilen.

Hemma fem över tre för att fika med vän. Innan hon anlände var jag tvungen att tömma tvättmaskin och fylla den men ny tvätt samt städa köket efter allt bakande.  Sedan fick jag en tvåtimmars paus, vattenhål. 

När de åkt hängde jag tvätt innan jag sprang jag upp på vinden för att hämta ner alla vinterkläder, så som vantar, mössor och halsdukar och byta plats på dessa och sommarhattarna som låg i hallen. Och så  hängde jag ännu en tvätt och lagade middag till mig och barnen.

I veckan sydde dottern en kjol, hon hade alltså tagit ett tyg och sytt ihop, hjälpligt, för hand och krävde att få ha denna i skolan. Jag vägrade låta henne ha det och lovade henne att sy den till en riktig kjol som skulle hålla en hel dag. Detta har jag skjutit på hela veckan för jag har varit så trött alla kvällar. Nu var jag så illa tvungen att sätta mig, så jag sydde en kjol. Tog lite drygt en timme.

 Hur många saker måste man lyckas sy innan man kan påstå sig kunnig, hittills brukar jag alltid säga att jag lyckats, trots att jag inte kan sy. Efter att ha haft så mycket tur vid symaskinen kanske jag får ta tillbaka de orden.

Sedan var det nattningen med läsning och allt vad det innebar och här vill jag erkänna att mitt tålamod inte riktigt var exemplariskt. Jag bråkade med dem över att de förde liv, sprang runt och inte hade städat av sängen medan jag sydde kjol. Ni vet hela den där "Varför ska jag ställa upp på dig när inte du kan ställa upp för mig tillbaka"-rutinen. 

När jag äntligen fick tid över för mig själv och skulle få skriva var jag så slut att jag bara satt och stirrade framför mig och fick inte ett enda ord skrivet på Steven.

Det ska bli skönt att vila upp sig på jobbet i morgon.

Aldrig nöjd

Många gånger ser jag på teve eller läser i olika tidningar om folk som vinner ett nytt kök eller får sina hus ombyggda för att "Det är ju så omodernt" eller "Oj, så tråkigt det var här då, det var inte symmetriskt nog för den här familjen". Ansiktslyft helt enkelt.

När jag ser de programmen kan jag ofta uppleva känslan av att vilja ta över det kök de har från början, eller deras vardagsrum eller tvättstuga eller what ever it is.

Vi har nämligen inte ett kök och ett vardagsrum och en tvättstuga, vi har istället ett rum där allt sker. 

 
Välkomna till vårt vardagsrum/tvättstuga/matplats, på samma gång.

Tur vi har ett femtiotalsbord som man både kan använda som soffbord och matsalsmöbel.Självklart hänger vi inte tvätt när vi väntar besök men kommer man spontant kan man förvänta sig vad som helst. Utöver vardagsrum, matsal och tvättstuga är det även arbetsrum och tevespelsrum. Japp, det är här Alvhilda växer fram, mitt i djungeln av tvätt. Om ändå soffan vore en bäddsoffa så skulle vi kunnat sova här också, men tro det eller ej har vi i alla fall två rum till. 

Compact living - oh så charmigt i en sommarstuga eller husvagn, men året runt? Nja! Gud vad jag längtar tills vi är klara med renoveringen! Renoveringen som inte ens är påbörjad men som jag längtat efter i tio år. Någon som vill anmäla oss till nästa byggprojektstävling där någon kommer och bygger om hemmet åt någon stackare som lever spartanskt? Var så god, här finns att göra.

lördag 29 september 2012

Istället för bokmässa

Jag bestämde mig ju för att inte åka till bokmässan eftersom jag var så mentalt slutkörd/höstdeprimerad/d-vitaminbristig. En del av mig ångrar detta eftersom den delen faktiskt ville åka ner, trängas, gå runt och kika samt träffa alla de där bloggarna man läst så länge medan en annan del är tacksam för den lugna hemmahelg jag fått. Dessutom var jag ändå utan barnvakt inför morgondagen. Vad gjorde jag istället?

Vi drack absint och provade vår fina nya vattendroppare som var helt perfekt för att droppa isvatten ner i drycken.

Sedan roade vi oss med att sopa upp skärvorna från den från golvet efter att dottern hade ner den med full kraft när vi var klara. Jag fick dessutom någon skada på handen när jag försökte rädda den från sitt öde. 

Idag har jag roat mig med att rensa ut filmer och kläder ur dotterns rum. 

Hon har alltid haft extremt mycket kläder så man inte riktigt vet hur man ska få plats med det i garderoben. Det har ändå varit omöjligt att hitta något för henne att ha. Jag har nu rensat ut så det var mer i utrensningshögen än i hakvarhögen. Borta är alla kläder under 116 och det var en rejäl hög med rosa och prinsessiga sötkläder och de där som hon aldrig använde i samma storlekar. Dessutom tog jag bort alla de kläder hon ärvt av sin bror som är i hennes storlek nu, för hon kommer aldrig ha dem ändå.

Nu är bara frågan var vi ska göra av dem. Det skulle vara skönt om någon barmhärtig själ kom och hämtade dem under morgondagen. Har tre spekulanter varav två jag försöker locka över under morgondagen och en tredje flera mil bort. 

Långt ifrån en litterär helg men konstruktiv vill jag lova.

Vad är väl en bal på slottet ... ?

fredag 28 september 2012

Höstdepression/D-vitaminbrist

Jag har inte riktigt varit mig själv under en period på några veckor. Det har fått mig att bli riktigt orolig. Jag har slutat bry mig. Mina naglar har varit ovårdade och när det varit dags att måla om dem har jag mer eller mindre suckat och känt att jag inte orkat eller velat. Skjutit på det. Glädjeämnat har varit ett ok. Jag har varit fullständigt orkeslös, håglös. Spontanitet har varit ett big no no. Träffa folk, helst inte och är det okända människor så har det inte funnits på kartan. Förutom genom jobbet som helt och hållet går ut på att jag faktiskt regelbundet träffar, för mig, okända människor, men så har jag varit helt mentalt utpumpad varje kväll också.

Vi tar bara det här med bokmässan.

Det jag sett fram emot under en längre tid kändes nu som ett skräckscenario. Åka ner och trängas med en massa okända människor och skapa nya kontakter. Och de gamla kontakterna, de jag träffade förra året, de vill säkert ändå inte träffa mig igen *suck*. Nej, jag stannar hellre hemma och gråter till Aktuellt.

Blogga, whats the point. Det är ändå ingen som läser *suck*
Skriva, *snyft* jag orkar inte, det är ändå helt kasst och värdelöst *suck*

Nej, en tung filt av ångest är det enda jag velat kura in mig i, ensam, gråtandes i mitt rum. Nu har jag inte tillåt mig själv till detta, det är tankar som virvlat runt som jag med mer och mer kraft kämpat ner i sitt mörka hål igen, men de har blivit starkare och starkare.

En skräck har kommit över mig, en skräck över att jag håller på att bli deprimerad, går in i väggen, men så har jag kommit på det.

Det måste ju vara D-vitaminbrist. Tänk vad lite solfri sommar kan göra för själen. Jag tror jag har ett stort behov av att flytta till ett land med mer sol i, fler soltimmar och mindre mörker för så här ska man inte behöva känna bara för att man råkar vara född i de nordiska breddgraderna.

Så får ni höstälskare och som förespråkar det "uuuunderbara med de ombytliga årstidernas charm" och det "myyyyysiga mörka årstiderna med många tända ljus", jag klarar mig bra utan, tack så mycket.

Hälsokostaffär var det ja!

onsdag 26 september 2012

Då var det bara att bita ihop



Nu ska här rättas och pillas. Ansiktslyftning för Alvhilda.

Vad är väl en bal på slottet

Jag åkte ner i förra året och det var väldigt trevligt. jag träffade många spännande bokbloggare och författare. Dessutom var det trångt, varmt och näst intill hysteriskt vid tillfällen. Kvällen var mysig och det var en hel del skratt.

I år hinner jag inte åka ner till fredagen och därför kommer det vara lördagen som är mest aktuell. Det gjorde att jag inte kände ett överhängande sug, jag menar, lördagen är bara packad. Därför valde jag bort bokmässan. Sedan fick jag höra om en mycket spännande föreläsning som var på söndagen som fick mig att svaja i mitt beslut och övervägde att ändå åka ner, framförallt när Frida kom med förslaget att vi skulle samåka. Det är ju alltid positivt.

Nu har jag fått beskedet att hon ändå inte ska ner och då blir jag mycket tveksam till om fördelarna uppväger nackdelarna. Trångt, dyrt, krångligt och jag känner mig mycket mentalt trött. Jag har fortfarande en bok kvar att skriva, förlåt, tre, och jag tror det tar all den energi jag har kvar för ögonblicket. Jag får frågan om hur jag får det att gå ihop, att vara förälder, heltidsjobbare och skriva böcker och just nu skulle svaret vara- det gör jag inte. Från att vara bästis med Alvhilda på kvällarna har jag och dumburken faktiskt fått en nystart i vårt förhållande.

Jag hoppas vi ses nästa år istället då jag har mina böcker klara och har en helt annan agenda - promota något färdigt.

Ha så kul ni som åker.

måndag 17 september 2012

Har febersvamlat lite text

Kokosboll
 Jag kunde inte hålla mig från tangentbordet trots att jag är sjuk. Jag skrev ihop ännu ett kapitel i andra boken där jag nu gestaltar, hänger upp musklerna och köttet på benstommen jag byggde förra året. Jag känner att han får mer djup, man får mer förståelse för lilla gubben, som Mrs Data hade väldigt svårt för förra vändan. Jag tror du kommer gilla honom mycket mer den här gången, kan jag lova.

Det roliga är bara att sådant som kändes helt självklart för mig när jag skrev blev jättekonstigt. Jag skulle läsa högt för min man, som för övrigt också är sjuk och uttryckte sig så här: "Jag hoppas det inte är för långt för jag är inte säker på att jag kommer ihåg det första du läst för mig när du kommer till slutet" men jag försökte ändå. Det fina var bara att jag fick stanna upp ibland och läsa om samma mening fler gånger eftersom jag inte ens själv kunde förstå vad jag menade. Det var rena kokosbollen allt ihop.

Nu har jag läst igenom och jag tror jag fått till ord- och meningsföljden så man fattar vad jag vill säga. Jag kan dock inte lova något, för jag var lika kokosboll i huvudet när jag rättade som jag var när jag skrev. Jag har fler tillfället på mig att rätta, som tur är.

Zombieapokalypsens intågande

 Bild lånad från An inquisitive kat

Inte pratar jag om den hjärnätande typen utan mer den där hjärnslappa typen. De senaste två veckorna har jag lidit av huvudvärk, trötthet och totala hjärnsläpp. Jag kan ha suttit vid datorn och jobbat med något och plötsligt har jag inte vetat vad jag gjort och bara stirrat på maskinen några sekunder innan jag kommit på mig själv. Jag har inte varit ensam om detta utan fått höra att fler haft samma symtom. Vid ett tillfälle kändes det som om hjärnan rann fram och tillbaka i huvudet på mig ungefär som den där lugnande vattenröret Magnus Härenstam har  i "Sällskapsresan 1". I lördags när jag skulle gå och lämna ut böckerna hade jag inte bara en lång dialog om nakenbilder i huvudet, jag slutade tänka helt under en kort period. Jag stod vid övergångsstället, hade tryckt på knappen. Tittade på bilarna som kom åkande och ögonen fastnade på den busskur som stod en bit bort. Där var det två kvinnor som hoppade runt och busade med ett barn. Efter att ha stått och stirrat på dem en stund märkte jag att några bilar stod still. Jag såg framåt och upptäckte att den gröna gubben blinkade, så som han gör vid upphällningen. Eftersom jag kände att min kropp inte riktigt var i synk vågade jag inte kasta mig ut i gatan mitt framför bilarna strax innan de skulle få grönt utan stod snällt kvar och väntade en cykel till.

Det är vad jag kallar för zombifiering, totalt hjärnsläpp i två veckor. Tur man inte är kirurg eller har annat jobb som kan innebära döden för någon annan om jag tappar koncentrationen för bara något ögonblick.

Idag är jag hemma för nu har hjärnan börjat stötas bort  helt och kommer ut ur näsborrarna. Jag hoppas det växer ut en ny snart så jag kan börja fungera som vanligt igen.

lördag 15 september 2012

"What if":s baksida

Idag är det "Ge bort en bok" - dagen på Facebook. Man skall helt sonika ta några av de där böckerna man läst och som bara fyller ut en plats i bokhyllan, och så lägger man dem på strategiska platser där man kan tänka sig att en stackars boklös läsare kommer förbi. Jag plockad ut "Ers majestäts olycklige Kurt", "Svinalängorna" och "Mörkermannen". Helt okej böcker men troligen inget jag kommer läsa igen. Jag bläddrade snabbt igenom alla för att se så att inget låg instoppat någonstans och så satte jag en liten lapp på för att ingen skulle tro att det var en kvarglömd bok, och så tog jag mig till Örebro centralstation. Eftersom jag inte är helt kurant i dag var det en tillräcklig påfrestning för mig för hela dagen. Jag är helt frussvettig nu och vill nog helst gå och lägga mig, men jag har ju ett hus att ta hand om också.

I alla fall, när jag väl lagt ifrån mig böckerna på ett sätt som fick mig att känna mig som en riktig tjuv. Jag tjuvade ut böckerna gick jag hemåt. Nu till baksidan av mina what ifs. Tankar som:
"Tänk om det nu ändå var något instoppat inuti."
Jag stannade i trappan vid järnvägsspåret.
"Jag måste gå tillbaka och kolla för säkerhetsskull"
Jag vände och började gå tillbaka.
"Nej, det kan jag ju inte, det blir ju pinsamt"
Jag hejdade mig, gick tillbaka till trappan och började gå hemåt.
"Men tänk om det är något jättepinsamt instoppat i någon av böckerna som går att spåra till mig."
"Som vadå?" Frågar min vettiga röst.
"Inte vet jag, några konstiga bilder på mina barn."
"Vadå för konstiga bilder, har du konstiga bilder på dina barn?"
"Nej, det tror jag inte, men om jag har några så ligger de säkert i någon av böckerna."
"Du har inga konstiga bilder på dina barn och om det nu var en konstig bild på något av dina barn i böckerna så är det säkert inget som folk kommer känna igen och veta att det är ditt."
"Men det kanske står något i böckerna."
"Som vadå?"
"Ett telefonnummer, eller, kanske det ligger ett nakenfoto på mig, bredvid numret."
Det var ungefär här som den vettiga rösten vann eftersom argumenten om vad som skulle kunna finnas i böckerna totalt spårade ur.
"Du har inte ens några nakenbilder på dig själv och det kan inte hamna något sådant i böckerna eftersom det inte finns. skärp dig för i helvete kvinna och gå hem!

Och så gjorde jag det.

Någon mer än jag som är sjukt nojig eller ska jag ringa efter professionell hjälp?

Vad är budskapet?

 
Jag har läst "Den lilla smurfan" 
Jag vet att många kräks så fort man börjar sätta på sig genusglasögon men i det här fallet är det så extremt att även de som spyr så fort man nämner ordet borde inse att det är något fel i det som förmedlas till våra barn i den här storyn. Jag kommer väldigt väl ihåg att jag INTE kunde identifiera mig med Lilla smurfan, och det tror inte många andra tjejer kan heller. Problemet är ju bara att det inte har med identifieringen i sig att göra utan den bild som målas upp om tjejer. Låt oss börja.

 Gargamel vill göra livet surt för Smurferna så han skapar en liten tjej till dem. En tjej med trassligt svart hår och med bökiga åsikter och krångligt sätt. Förutom det så framgår det tydligt att hon inte kan vara med i brobygget eller göra något annat arbete utan bara sitta stilla och inte vara i vägen. När hon väl får försöka göra något går det åt skogen, hon slår andra Smurfer på tårna och klarar inte av att göra annat än fel. Det upprepas gång på gång att hon inte kan något för hon är tjej. Hon tvingar de tuffa männen ut på utflykter och mysa i skogen och som hämnd mobbar de henne. Säger att hon är tjock och ful och syr om hennes kläder och byter spegel för att hon ska se fulare och tjockare ut. Detta gör henne jätteledsen och då trösta gammelsmurfen.

Lösningen på problemet är väl det som är mest fascinerande - göra henne vacker. Här framgår det tydligt att om du inte är snygg som kvinna så duger du inte och då bör du göra dig snygg, så att du blir accepterad. Att de andra Smurferna var elaka och mobbade henne var inget som blev uppmärksammat eller bestraffat för det var visst ett accepterat beteende, hon var ju ful.

Så, nu är hon vacker och alla problem är lösta. Hennes beteende är detsamma men nu är det helt okej eftersom alla smurfpojkarna blivit helt ombytta och gör allt för henne för att hon är lite snyggare. Hon kan nu, med sin skönhet, få dem att dränka sin egen by bara för att hon ber om det. Det är alltså inte bara så att kvinnorna inte duger något till om de inte är vackra, män är även idioter i närheten av vackra kvinnor och kan inte göra något rätt i deras närhet.

När det kommer fram att det är Gargamel som ligger bakom Lille Smurfan så hämnas smurferna. Hur?

Genom att skicka en ful kvinna till honom!

Det ultimata straffet för alla män är så klart en ful kvinna. Finns det något värre, om hon är överviktig dessutom så är det bara att mobba, det är allas rätt i samhället, hon får ändå skylla sig själv.

fredag 14 september 2012

Förväntningar

Bild lånad från Write on target


När jag började skriva hade jag bara ett hopp om att komma från börjat till slutet, att klara av att skriva en hel bok.
Jag hade inga förväntningar om att denna bok skulle bli publicerad, det var endast ett berg för mig att bestiga.
När jag skrivit färdigt råmanuset till boken blev den en trilogi som jag nu jobbat på i drygt två år. Jag har börjat socialisera inom medierna och läst folks tips och råd samt se folk bli publicerade.
Nu har jag en förhoppning om att bli publicerad, nej, en förväntan om att bli publicerad. Det där som jag inte alls hade som mål av mitt skrivande har nu blivit en förutsättning för att jag ska skriva. Det har byggt på en underliggande stress, jag måste hinna bli klar och få in manuset så det blir publicerat i tid (till vadå?).

Om boken nu inte blir publicerad, var det meningslöst då? Kommer all den underbara tid jag haft tillsammans med mina karaktärer vara bortkastad, något jag ångrar?

Hur hittar jag tillbaka till den njutningsfulla förutsättningslösheten, kravlösheten, jag började min resa med?

onsdag 12 september 2012

Kom och köp konserverad gröt

 
 Allt går att sälja med mördande reklam

Jag jobbar som jobbcoach med stark inriktning på den personliga marknadsföringen.

Personlig marknadsföring, mumbo jumbo, säger säkert någon nu, det har jag haft många deltagare som sagt.
”Personlig marknadsföring, sådant där modernt tjafs, jag gör på det gamla hederliga sättet”
”Jaha, som vadå?”
”Jag kollar med kompisar och gamla jobbkontakter och ringer till olika företag för att försöka få napp”
”Bra, då jobbar du redan med den personliga marknadsföringen, då ska vi bara göra det på ett medvetet sätt och höja ditt goda rykte.”

När det gäller den personliga marknadsföringen kan man fundera på om det bara är inriktat på jobb och arbetsmarknad eller om den går att applicera på annat också?

Självklart kan man det.

En kort beskrivning av den personliga marknadsföringen är att man får ut sitt budskap, får folk att se en och sin potential. Varför ska man bara hålla det till arbetsmarknaden. Det handlar ju om att få ut budskapet om dig och du är ju mer än bara ditt arbete. Samtidigt är det inte fel om dina egenskaper även är passande för det yrke du faktiskt vill jobba inom. Det är inte heller något man bara slutar med när man fått ett jobb, det är något man slipar på hela tiden för att även kunna klättra inom koncernen, att komma vidare eller höja sitt resultat. Om man hela tiden slipar på sin personliga marknadsföring har man redan kommit en bit på väg om man vill söka ett nytt jobb, försöker få befordran eller vill göra karriär inom andra delar av sitt liv.
Personlig marknadsföring handlar om alltifrån hur du får ditt CV att sticka ut och hur du ska bete dig på en intervju till hur du nätverkar bäst och använder sociala medier för att marknadsföra dig.

Hur gör man då när man ska börja marknadsföra sig själv?


Man börjar med att skapa ett intresse. Det bästa sättet är att komma på en riktigt intressant presentation, kort och gärna humoristisk. När jag hade föreläsning sist valde jag att ge en presentation av mig själv som inte var förknippad med mitt yrke utan mitt intresse, författandet:
”Jag skapar världar och förutsättningar som vänder upp och ner på vår världsbild.” Det var ingen som kom på vad det var men intresset väcktes för många satt och gissade ett tag på vad det kunde vara. När jag väl beskrev närmre – jag skriver socialpsykologiska thrillerhistorier som utspelar sig i vår värld men ger nya perspektiv som omkullkastar våra förutfattade meningar om hur världen fungerar – så var diskussionen inför rasten i startgroparna.

Den form av presentation kallas för ”hisspresentation”.
Namnet?
Ja, det kommer från tanken att du ska ha en presentation som är spännande och intresseväckande men kort nog för att du ska hinna ge den mellan två olika våningar i en hiss, om du råkar träffa nyckeln till framgång, just där. Du ska hinna vinna över den personen på din sida innan hissen kommit fram till sin slutstation.

Nu utmanar jag dig att applicerar denna hisspresentation på författarskapet.
Om du hamnade i hissen tillsammans med din drömförläggare, han eller hon som du känner skulle kunna göra just din bok rättvisa. Hur presenterar du då din bokidé? Tänk på att intresset måste vara väckt innan hissen säger *pling* och dörrarna öppnas.
 Nå?

Vad säger du?

måndag 10 september 2012

Skrivregler

Bild lånad från Stupid blog name

När jag skriver får jag alltid veta vad som gäller om jag alls ska kunna bli publicerad.

  • Man ska komma in i handlingen snabbt!
  • Det får inte vara för segt tempo
  • Det ska vara mycket dialoger för det är dom som för handlingen framåt.
  • Akta sig för att göra för mycket inre dialoger - de drar ner på tempot och gör berättelsen förvirrande och svår att hänga med i - tråkig rent av.
  • Inte glömma vikten av att göra miljöbeskrivningar
  • Inte göra för mycket miljöbeskrivningar
Just nu läser jag Liseys berättelse av Stephen King. Jag har några vänner som anser att det är en av de bästa böckerna de någonsin läst.
  • Den kommer man inte in i förrän efter hundra sidor
  • Tempot är ganska segt, eller, det är mycket beskrivningar på detaljer som kan kännas en aning temposänkare.
  • I stort sett all dialog är en inre, eller rättare sagt, flera inre.
Jag läser och fascineras över alla dessa "regelbrott" som mina stora idol gör och funderar över hur många böcker måste man gett ut innan man kan göra så här - tvärt om.

fredag 7 september 2012

Korrekturläsning och målgruppscheck i ett

Maken, den nitiska, korrekturläser min bok på bussen till och från jobbet. Igår hade ett av kapitlen legat framme på hans skrivbord och en av hans kollegor hade läst. Maken hade reagerat på tystnaden och tittat på honom medan han stod helt försjunken i texten. När han var klar gav han tillbaka pappren och bad om att få läsa hela när den var klar.

Om någon vill påstå att jag skriver litteratur för fjortistjejer kommer jag hänvisa till honom - en nära femtioårig man och journalist.

onsdag 5 september 2012

Omtanke i vardagen

Så här fina saker får man om man är tedrickare och jobbar med mina arbetskamrater.

Nu blir mina testunder genast lite gulligare

tisdag 4 september 2012

Men ... men ... jag är ju inte klar än

Bilden lånad från http://www.water-processing.eu/

Vi har alla våra behov. Mina är mycket tydliga och är svåra att gå emot. Jag hade dom tidigare också men då låtsades jag inte om dem och blev därför ofta stressad och mådde lite kymigt. Jag kunde vakna på morgonen, stressad, med bilder framför mina ögon som jag var tvungen att prata om. Jag brukade sitta och berätta om alla mina fantasivänner, vad de gjorde, hur de såg ut och vad det var som var viktigt i deras världar. Många gånger när jag var ute och promenerade hade jag långa samtal med dessa figurer som skrek inom mig, ville ut, bråkade med mig natt som dag.

Ibland satte jag mig vid datorn och tänkte att de skulle få tala ut på papper, för det var det de krävde. Jag började lyssna på en av dem och hon förstod att tiden var knapp, äntligen satte jag mig och då var det viktigt att få ut allt på en gång. Fingrarna hann inte med medan hon lät hela sin värld ramla över mig, vad hon sa, vad hon gjorde och varför. En annan av alla mina figurer såg vad som hände och ansåg att den borde ha förtur. Han slängde sig över mig och började prata i mun på den första och tillslut slängde jag bort allt i ren frustration.

Till slut satte jag mig med Stephen Kings bok "On writing" och kände att allt föll till rätta inom mig. Jag tänkte att jag ska nu lära mig att skriva "dåligt". Jag ska inte skriva någon av de frustrerande karaktärernas historier utan jag ska skriva något helt färskt. Jag skrev om Alvhilda.

Nu har jag lyckats hitta det perfekta flowet, kranen är öppen precis lagom och allt rinner ur mig i ett snabbt tempo med lagom temperatur. Jag njuter i skvalet av flödet och vill inte liva upp ur skapandets bad utan vill sitta kvar och njuta av bubblorna.

Då säger mina kompisar att jag måste lämna kranen, lämna njutningen av att äntligen kunna skapa, för att läsa en bok till vår cirkel.

Måste säga att det tar emot en aning att kliva upp i kylan med karaktärerna tjatandes, scenerna framför ögonen och längtan efter deras värld inom mig. Men jag tror jag håller en fot kvar i badet och fortsätter skriva samtidigt som jag läser. Om jag ger Alvhilda en timme om kvällarna istället för två och läser en timme varje kväll, då borde jag nog hinna med båda två. För jag är inte redo att kliva upp ännu.

måndag 3 september 2012

Fokusproblem


I helgen blev jag klar med ännu en redigering av Alvhilda, första boken. Nu är det tänkt att jag ska läsa den bok som vi valt i cirkeln, Liseys berättelse av Stephen King. Jag har längtat till detta och känt att när jag är klar med redigeringen så kan det bli ett bra avbrott. Problemet är bara att jag nu börjat tänka på andra boken i trilogin och hjärnan spinner på scener, meningsuppbyggnader, smärtan och skräcken.

Hur ska jag kunna släppa dem nu, jag som måste gräva ner mig i Stephen Kings fina värld, men, släppa Alvhilda, Lisey, Allie ...

Det är inte lätt att vara så kluven som jag är just nu

Latheten syns

Jag orkade inte svida om igår och kom alltså till jobbet i det här. Till och med de äldre manliga deltagarna har kommenterat min försummelse.

Jag skäms

söndag 2 september 2012

Vet inte vad som kom över mig

Något drev mig till att byta text på en av våra toaskyltar.

Ännu en repris

Alvhilda,                        Steven,                    Ragnvald

Japp, ännu en redigering är överstökad. Nu har jag redigerat, skrivit om, utökat med nya scener och tagit bort onödiga partier i Alvhilda. I morgon påbörjar jag ännu en genomkörare för detaljer jag missat och sedan lämnar jag över till min man, korrekturläsaren, för att åter igen få lyfta manuset och rätta alla fel som min nitiske man hittar. Efter det blir det en tur till lektör för att åter igen få sätta mig vid redigeringsbordet.

Det är verkligen en evighetshistoria, det här med att skriva en bok. Att jag dessutom har tre böcker i en, och alltså kommer få göra detta med dem alla på löpande band, det gör det hela ännu mer spännande.

Det är tur att jag långt ifrån tröttnat på henne ännu, och då har jag jobbat intensivt med henne och hennes vänner i två år. Jag älskar dem bara mer för varje gång jag redigerar. För varje gång jag redigerar lär jag känna en ny sida av dem och för varje gång blir deras personligheter och deras agerande mer färgstarkt och djupt.

Jag älskar er verkligen, Alvhilda, Steven och Ragnvald. (Julie också), ni är vackra och underbara och jag kan tänka mig att leva med er i många år till, om det krävs.

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive