Universitetet brukar på vardagarna, mellan åtta och fem , sprudla av liv. Det är studenter som skyndar sig till föreläsningar eller till seminarium, det är studenter som grupparbetar, det är föreläsare som skyndar genom korridoren för att inte komma förstent till sin egen föreläsning, det är studenter och lärare som fikar, det är cafepersonal som skyndar genom korridorerna med mat till de som varit lata nog att inte orka gå och sätta sig i restaurangen som en vanlig människa med mera. Som sagt, fullt liv!
I går, söndag, var det inte fullt liv överhuvudtaget. Jag kom dit elva, trodde jag, men klockan var bara tio. Körde taktiken att byta milja efter två kapitel för att inte somna över böckerna. Jag började i pentryt och avslutade den läsningen med lite lunch och en kopp te. Vidare ner längst ner långhuset och satt där en stund för att sedan flytta över till biblioteket.
Det stängde fyra så då flyttade jag över till långhuset igen (som heter långhuset av en anledning, jag lovar) och hittade ett litet fint grupprum. Det var helt upplyst och jag sjönk in i boken och läste och läste och strök under och läste. När jag läst klart de två kapitlena skulle jag flytta till en ny plats men när jag klev ut ur mitt lilla upplysta grupprum så kände jag av kontrasten mellan långhuset på veckodagarna och söndagskvällarna. Det var nersläckt, några få lampor var tända vilket såg till att ge lång skuggor i korridoren. Det var skumt, det var läskigt och spöklikt. Det var alldeles tyst.
Jag började gå längs med korridoren och mina steg ekade och det lät precis som det var någon annas steg som ekade blandat med mina steg, men när jag stannade så försvann även dom ljuden så jag hoppades på att det bara var jag. Precis när jag bestämt mig för att gå ner till pressbyrån och läsa det sista så träffade jag på några andra som också satt och läste, så då vågade jag vara kvar.
Inte långt efter det så släkte dom även ner dom sista lamporna så jag fick ge upp och åka hem. Men jag hann läsa halv a boken, det är inte illa pinkat!
I går, söndag, var det inte fullt liv överhuvudtaget. Jag kom dit elva, trodde jag, men klockan var bara tio. Körde taktiken att byta milja efter två kapitel för att inte somna över böckerna. Jag började i pentryt och avslutade den läsningen med lite lunch och en kopp te. Vidare ner längst ner långhuset och satt där en stund för att sedan flytta över till biblioteket.
Det stängde fyra så då flyttade jag över till långhuset igen (som heter långhuset av en anledning, jag lovar) och hittade ett litet fint grupprum. Det var helt upplyst och jag sjönk in i boken och läste och läste och strök under och läste. När jag läst klart de två kapitlena skulle jag flytta till en ny plats men när jag klev ut ur mitt lilla upplysta grupprum så kände jag av kontrasten mellan långhuset på veckodagarna och söndagskvällarna. Det var nersläckt, några få lampor var tända vilket såg till att ge lång skuggor i korridoren. Det var skumt, det var läskigt och spöklikt. Det var alldeles tyst.
Jag började gå längs med korridoren och mina steg ekade och det lät precis som det var någon annas steg som ekade blandat med mina steg, men när jag stannade så försvann även dom ljuden så jag hoppades på att det bara var jag. Precis när jag bestämt mig för att gå ner till pressbyrån och läsa det sista så träffade jag på några andra som också satt och läste, så då vågade jag vara kvar.
Inte långt efter det så släkte dom även ner dom sista lamporna så jag fick ge upp och åka hem. Men jag hann läsa halv a boken, det är inte illa pinkat!
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.