Natten kallar

Jag har ännu en kväll spenderat alla timmarn åt datorn och teven. I morse var jag så trött att jag helt glömde bort att vi skulle fira gubben på fars dag. Jag blev påmind av en vän senare på dagen så jag hann ringa min egen far och sedan tvinga barnen att måla varsin teckning åt fadern sin.

Dottern gjorde sina stereotypa vackra huvudfotingar, tre stycken, dom var alla pappa. Sonen gjorde två av sina fina gubbar, lite mer utvecklade än dotterns, de var pappa och han själv. Sedan gav dom sin fader en öm kyss på kinden och sa, jag älskar dig... så långt var det ju perfekt. Men sen flinade sonen, plirade med ögonen och tittade lurigt på mig innan han sa: "mamma sa att vi skulle säga så"

Och så var det spontana kärleksfulla ögonblicket över, precis som det var det ögonblicket då de små knattarna kom ut. Den mesta spontaniteten rann ut med moderskakan och nu ligger allt på planeringsstadiet. Förutom mitt liv som jag helt enkelt glömmer bort att planera i all surfning och tevetittande, klädtvättning, städning, plugg, sonens läxläsning och alla evinnerliga föräldramötena! om jag ändå kunde skriva de där attans böckerna så skulle jag kunna vara lite nöjd. Nä nu ska jag gå och hänga tvätten och sedan ska jag drömma om att vara smal och framgångsrik. Det är ju alltid skönt om man kan få uppleva det någon gång, om än i drömmen.