En negativ sida av min viktnedgång

Jag ser mycket äldre ut.

Förut var jag rund och ansiktet var runt och liksom äppelkindat men nu har ju ansiktet tagit form av en smalare karaktär. Nu syns mina rynkor kring ögonen, något jag inte hade förut i samma utsträckning och när jag ser mig i spegeln så ser jag en kvinna som nästan ser medelålders ut. Jag ser äldre ut än vad jag tycker jag är.

Jag är ju samma person fortfarande men jag oroar mig nästan för att jag inte blir tagen för samma person som jag är längre. Det var en större identitetskris än vad jag trodde att gå ner i vikt. Jag var ju 25 när jag gick upp så den smala kropp och ansikte jag minns är ju 25 år, nu är min smala kropp och mitt ansiktet över trettio.

Det är inte så att jag ser tärd ut eller att någon undrar om jag är sjuk. Jag ser helt frisk ut det är mest rynkorna som kommit fram. Jag har aldrig haft åldersnojja eller blivit rädd för att bli rynkig, jag tror mest att det är tiden som utgör problemet. Om jag inte gått upp så mycket när jag var 25 så hade jag ju rynkat till mig långsamt om jag ens rynkat till mig så mycket då huden varit sträckt hela tiden. Det är mest det är med att åldra åtta nästan nio år, utseendemässigt, på ett år som känns jobbigt.

Förut när någon skulle försöka fundera ut min ålder så gissade många på runt 25 år, ibland till och med yngre (det värsta jag hört då var 16, men det var en full fjortonåring som uttalde sig den gången) men nu om någon ska lista ut min ålder så gissar dom på 38-45. Det säger lite om min förvandling och att det inte bara har med mig och min bild av mig själv att göra utan att det verkar vara en allmän uppfattning.

Jag 25 år och oförstörd

Jag trettio, utspänd och ungdomlig i hyn

Jag idag, smalare, lycklig och rynkig.

Så sett kanske jag blir tagen på mer allvar än jag blivit under min grandiosa tid så jag ibland blivit tilltalad om som jag vore omyndighetsförklarad och sådant stör mig nog mer än några rynkor.