A rock and a hard place

Jag har hade ett dilemma som löstes men som gav mig annan huvudvärk. På måndag ska jag ha seminarium med min grupp och vi hade i dag på oss att läsa för att gruppa hela dagen i morgon. I dag skulle jag stått hela dagen med Akademikerförbundet SSR på mässan på universitetet. Detta gav mig huvudvärk för hur skulle jag nu hinna läsa inför grupparbetet. Jag kände mer och mer att jag tagit på mig för mycket, jag skulle inte tagit på mig jobbet som studentinformatör.

I går när jag hämtade sonen från fritids så var han jättehängig. Han hade hostat hela dagen och mådde jättedåligt. Det var en klockrent sjuk pojke, inget att ifrågasätta. När jag såg detta kände jag mig nästan lättad för då kunde jag ju faktiskt stanna hemma med god ursäkt och plugga istället.

Problemet löst!

Om man inte tänker på att jag alltid varit en av de som dragit de största lasset, en av de som engagerar sig och viger sitt liv och inte tycker att mindre än 150% är för dåligt, så skulle problemet vara löst. Nu känner jag mig bara svag, dålig, rutten och jävlig. Jag hörde på dem hur besvikna de lät. Det lät som om de inte kommer lita på mig mer i framtiden. Som om jag är en dålig människa. Magontet från stressen har byts ut till en ångestfylld magsmärta som finns där för jag inte är en övermänniska.

Nu gäller det bara att jag faktiskt pluggar också och inte sätter igång och städar eller något annat trivialt.