I går hade vi Maria och Daniel över på besök. Väldigt trevligt, måste vi göra om. Vi åt död varm fisk och slaktade rotgrönsaker, mumsigt. När vi satt där och socialiserade med varandra så kom vi in på det här med klädstilar och musikstilar, festivaler och konserter. Jag jämförde hur det var att gå på festival på mitten av nittiotalet och mitten av... vad säger man, nolltalet? När jag var på Arvikafestivalen i mitten av nittiotalet så pratade jag med folk, man kom bort från varandra mellan campingen och festivalområdet och man snackade alltid med olika människor varje gång, hamnade på olika förfester i olika tält varje kväll, det ingick. Kom man bort från varandra då så var man borta från varandra eftersom ingen hade mobil. I dag när man kommer bort från varandra så lyfter man bara på luren och ringer varandra och sen hittar man varandra på två röda. Pratar man med någon man inte känner på festivalen så får man nästan stryk. Dessutom så är alla så vanliga på festival. Vi började undra vara alla riktiga syntare och svartrockare tagit vägen på arvikafestivalen, det är ju bara svenssonungdomar där.
På det sättet kom maken min vidare på att det är samma på DM-spelningar. Någon gång på nittiotalet så byttes hela publiken på DM-konserterna ut från svartklädda syntare till normalklädda svenssons. Vad har hänt med världen egentligen?
Då säger Daniel och Maria det att det har väl med ålder att göra, det där med dm-konserternas
publiksutbytande. De riktiga fansen är väl till åldern och då springer man inte omkring syntklädda utan har blivit alldagliga i sitt utseende. Daniel påpekade att han själv inte går runt med bandtröjjor längre och andra sytnatteraljer och Maria visade på samma sak men vi konstaterade ändå en sak, det finns något subtilt över det hela. Daniels kläder var helt vardagliga men nog attans kunde man se (om man visste vad man skulle titta efter) en hel del Tim Burton i kläderna, svartvitrandiga som sandworms. Visst är det så, även när vi växer upp och inte springer runt och är övertydliga som ungdomarna så finns det spår kvar som säger andra vilket fack vi tillhör.
Vare sig vi tänker på det eller inte.
publiksutbytande. De riktiga fansen är väl till åldern och då springer man inte omkring syntklädda utan har blivit alldagliga i sitt utseende. Daniel påpekade att han själv inte går runt med bandtröjjor längre och andra sytnatteraljer och Maria visade på samma sak men vi konstaterade ändå en sak, det finns något subtilt över det hela. Daniels kläder var helt vardagliga men nog attans kunde man se (om man visste vad man skulle titta efter) en hel del Tim Burton i kläderna, svartvitrandiga som sandworms. Visst är det så, även när vi växer upp och inte springer runt och är övertydliga som ungdomarna så finns det spår kvar som säger andra vilket fack vi tillhör.
Kolla vad du fått av mig i dagens inlägg!
SvaraRaderaKram cissi