Ambivalensen

Jag har skrivit under många år. Jag har aldrig skrivit färdigt något utan alltid skrivit noveller som jag alltid kan hitta förbättringsområden på, varje gång jag plockar upp dom ur byrålådan, och därför haft svårt att kalla färdiga. En kompis kallar mig för sönderpillaren efter att vi pluggade tillsammans och jag aldrig var nöjd med mina hemtentor eller de uppsatser vi jobbade med utan alltid hittade saker jag kunde förbättra. Förra hösten bestämde jag mig för att jag skulle skriva klart något. Jag tog något enkelt, en mycket simpel historia. Övernaturlig, lite läskig och med lite kärlek i.

Bra.

Jag skrev inte för att bli publicerad utan skrev för min egen skull, för att komma till "the end" Jag hade ett färdigt råmanus vid årsskiftet.

Hurra!

Den simpla storyn förvandlades till en mer kompicerad story och vidare till en trilogi där många kryptiska saker som hände påverkade saker man inte förstod eller att andra bokens händelser påverkade första boken på ett sätt som man när man läste första boken kunde ana. Allt för att man skulle få svar på frågor i andra boken och ytterligare frågor i sista boken som skulle ge den fruktansvärda aha-upplevelsen som jag sökte.

I somras bestämde jag mig för att jag inte skrev för byrålådan längre utan faktiskt för att bli publicerad. Jag har promotat min bok en aning, jag älskar min Alvhilda och har trott på henne. Hon är ju underbar.

Som jag beskrev för en vän "Det är som om du läst världens bästa bok och vill att andra också ska få läsa den. Det är inte av egoistiska skäl för att jag vill bli publicerad, det är av solidariska skäl, andra ska också få uppleva detta, lära känna Alvhilda."

Nu i veckan har jag börjat kolla på förlag, vilka förlag som är för min Alvhilda och vilka som går bort. Jag har läst igenom vad de kräver på de olika förlagen och jag har läst igenom vad andra författare och författarwannabees har sagt om processen som i mångt och mycket verkar förödande för mångas självförtroende och nu har jag krupit ihop till den där ursäktande lilla bollen, inombords, igen.

Frågan poppar upp i mitt huvud:
Tänk om dom inte gillar henne, tänk om dom inte förstår min Alvhilda?

Någon måste nog låsa min byrålåda och slänga bort nyckeln så jag inte kan lägga ner henne där.