Egypten - ökensafari

På lördagen i vår härliga Egyptenresa bestämde vi oss för att barnen skulle få se Egyptens vackra landskap så vi hoppade på en safari. Vi var ju även på Safari förra gången, men nu ville vi ju visa barnen hur kul det kan vara på Safari så vi tyckte att det var värt att göra om det.

Sagt och gjort. På lördagen blev vi upphämtade vid tvåtiden i en liten jeep utanför hotellet. I den lilla jeepen var det vi fyra, ett danskt ungt par och en norsk familj med tonårsbarn. Dottern var mycket förbryllad för dom pratade ju svenska men hon fattade ändå inte riktigt vad tusan dom sa. Vår kära förare körde som en fullständig vansinnig, han tog dom brantaste kullarna, dom skuttigaste "vägarna" och fort gick det. Sonen skrattade så han kiknade där bak och dottern likaså. Eftersom dottern är så lätt så flög hon som en pallevante mellan sätena och landade ofta i olika personers knä och jag var lite småorolig. Den norska modern verkade en aning nervös och när hon fällde kommentarer om hur fullständigt livsfarligt det var att köra som vår chaufför gjorde så försökte jag trösta henne med orden min mamma har höjt stämningen med för mig under min uppväxt:
"Det är ingen idé att oroa sig i förväg, händer det så händer det men om vi sitter och oroar oss för att det ska hända så får vi ju bara lida två gånger. Nej, man ska titta döden i ögonen och skratta" och så la jag upp ett sånt där härligt vansinnesskratt, varpå den norska mamman pekade på min studsande och skrattande dotter och skrek:
"Nu ser jag var hon fått det ifrån, nu ser jag var hon fått det ifrån".

Vår galna chaufför

Vid ett tillfälle när vår kära chaufför brände rakt upp för ett berg som lutade mer och mer och som snart skulle ha en lutning på 90 grader utan att vår chaufför verkade så mycket som fundera på att bromsa så var det faktiskt så till och med jag utbrast:

"Men herre gud, när ska han stanna" varpå den norska mamman skrattade och pekade på mig:

"nu är till och med du orolig, då är det farligt"

När han stannat fick vi kliva ut och kättra över berget för att sedan vada ner på andra sidan i en enda lång sandstrand, fast det fanns inget vatten, bara underbar varm mjuk sand som jag drog ner min dotter genom så hon hade sand ända innanför trosorna. Det tyckte hon allt var roligt och skrattade gott hela vägen ner.

Sandstranden utan vatten

Här är en annan typ av terräng som öknen bjöd på

Väl framme i beduinlägret fick vi en lång genomgång om Egyptens historia, beduinernas historia och deras religion och hur Egypten ser ut med mera. Vi fick te och vi fick turbaner.

Liten flicka i turban

Liten pojke i turban

Efter att vi fått turbanerna fick vi rida kamel, något som barnen sett fram emot och pratat om ända sedan vi köpt resan i somras. Först red jag och dottern, det var spännande och roligt och dotterns lilla pratkvarn gick i ett om hur spännande det var, hur högt upp vi var med mera med mera. När vi kom tillbaka till platsen för avstigning (vilket gick rätt så fort) så blev jag lite nervös då jag hade starka minnen av hur det gick till sist gång jag klev av en kamel. Man sitter väldigt högt upp och plötsligt när chauffören till kamelen säger rrrrrrra rrrrrrrrrrra så viker kameln på sina framben så hela sitsen man så bekvämt sitter på faller framlänges så man mer eller mindre hänger i 90 grader (känns det som). Detta gjorde att jag nära på flög på näsan när jag red själv. Nu hade jag inte bara mig själv utan även en fyraåring att hålla reda på vid framfallet. Just när jag lite kallsvettig i värmen började vrida och vända på mig, ta en kraftigt tag om min dotter och en krampaktigt tag om den främre pinnen på sadeln så kom en liten ängel fram till mig. Chauffören sträckte upp armarna och tog emot min dotter, tyvärr tog han inte emot mig så jag fick köra fritt fall ännu en gång. Sonen fick rida med maken men han fick allt följa med i framfallet tillsammans med sin far.

Här sitter dom små kamelridararna

Att rida kamel fick sitta högt upp på uppskattningslistan hos barnen, men bara för att dom körde en rundvandring i beduinlägret efteråt, där de berättade om olika örter och mediciner som dom använder i öknen. Dottern tröttnade och började titta på deras lilla örtträdgård istället.

Min lilla beduin

Efter rundvandringen fick vi köra fyrhjulingar och det var här som minnet av att rida kamel hamnade långt efter i ökendammet från farten av fyrhjulingarna. Oj va roligt dom tyckte det var. Maken buskörde med sonen i knät, han tyckte det gick så förbarmligt långsamt så han saktade efter en bra stund så att han kunde gasa på och slira ikapp ledet igen. Jag låg bakom honom med en fyrhjuling vars motor inte tyckte det var så roligt så den la av upprepade gånger. Varje gång den la av fick vi ju vänta på att någon skulle komma och starta den åt oss igen och sen fick vi, helt legalt, köra skitsnabbt för att komma ikapp, vi behövde alltså inte busköra, det blev en automatisk verkan av dålig motor. Efter att dom hade fått starta den en tio gånger bytte dom ut den men det tog så lång tid att vi fick köra jättelångt, jättesnabbt för att komma ikapp dom andra. När vi väl kommit ikapp hade vi kommit tillbaka till beduinbyn igen.

Tuff tjej på fyrhjuling

När vi ställt in fyrhjulingarna i garaget hade solen gått ner, den gör det rätt så snabbt där ute i öknen. Det där med gryning och skymning är något dom inte får för mycket av i Egypten. Tio minuter tar det för solen att gå upp och ungefär samma för den att gå ner så det gäller att vara med om man inte vill missa den vackra solnedgången. Tyvärr missade vi den ute i öknen.

Direkt efter blev vi snabbt forslade genom något slags pitoreskt zoo som vi knappt hann ögna så mycket tid till för vi skulle direkt ut till bussen igen under högljudda rop JALLA JALLA

En beduinpappa med sin lilla ökenros

Vi blev forslade till en plats där vi fick te igen samt vattenpipa och föreställning med en avslutande middag. Jag vill påpeka att det var stora skillnader mellan denna ökensafari och den vi var på i Marsa Alam. I Marsa Alam var allt litet och pitoreskt, gulligt på något sätt, här var allt stort och komersiellt. I Marsa Alam var vi en liten grupp på kanske 15 pers som dom ägnade all tid åt. Här var vi en grupp på kanske 20 pers som hängde ihop, men vi var en grupp utan kanske 10 grupper på en gång som föstes runt i beduinlägret som olika skockar får. Inte för att det kanske var så himla mycket sämre rent upplevelsemässigt men det kändes inte lika intimt som i Marsa. Det var dock väldigt mäktigt när vi kom just till den här avslutande grejen för då var det byggt mer eller mindre som en stor amfiteater där där det var utplacerat små arabiska bord med kuddar till och det ställdes ut vattenpipor på alla bord och dom gick runt med brickor där dom serverade te. Det kändes riktigt mäktigt med alla dessa männsikor, alla dessa färglada vattenpilor och denna stora scen i mitten.

Framme på scenen bjöds det sedan på magdans och snurrdans, precis som på hotellet och hör och häpna...

Det var samma magdansös i öknen som på hotellet. I den komersen kunde man ju tro att dom skulle ha tillgång till fler än en magdansös, men hon kanske hade monopol på det där.

Så här såg toaletterna ut. Maken varnade mig och jag var lite orolig men det funkade faktiskt riktigt bra. Den lilla röda pricken som syns till vänster i bild är en rökelsepinne som spred lite god lukt inne i den lilla rummet. När maken fick se bilden på toaletten jag var på så påpekade han att den varit mycket fräschare än den han besökte tidigare under dagen.

Här busar dottern med den äldre dottern i den norska familjen.

Eftersom dom jallat oss igenom zoot på vägen till uppvisningarna och maten så fick vi ännu en chans att gå tillbaka dit och här fick jag en deja vu ifrån en reklam som gått på teve här i sverige. En kvinna som sitter på en strand och så kommer en snubbe med en stor orm och vill ta kort på kvinnan varpå kvinnan sträcker fram sitt lilla lilla barn och vill ha kort på barnet med ormen, vilket kan kännas lite si och så...

...och inne i zoot fick jag uppleva det irl. Dottern hade ormen om sig först och sedan sonen och av någon outgrundlig anlending verkade inte fyraåringen ens hälften så nervös inför händelsen jämfört med sonen, kan ha med förståelse av djur att göra. Jag utgick från att det var en ofarlig orm eftersom det var de som jobbade i zoot som inbjöd till ormtjuseriet.

Väl hemma i hotellet igen satt barnen uppe länge och pratade om allt dom hade varit med om under dagen och dagen efter var det helt omöjliga att få upp.