Oktober - bröstcancermånaden

 

Oktober är månaden vi ska uppmärksamma bröstcancern och påminna varandra om vikten att gå till mammografin och klämma på våra bröst med jämna mellanrum för att vi inte ska missa de där knölarna som kan dyka upp. Jag har alltid brukat skämta om att det inte är någon idé att jag klämmer på mina bröst för det skulle kunna parkera en hel minibuss där utan att jag skulle upptäcka det. Och det stämmer nog, men den skulle aldrig kunna parkera utan att mammografiapparaten upptäcker den. Bättre lapplisa finns inte. 

Jag kan jobba som reklamskylt för just mammografin - här är min historia:

Jag gick dit i slutet av förra året för min undersökning och fick sedan brevet som skulle berätta att de inte hittat något även denna gång. Döm om min förvåning när de istället ville att jag kom in på ytterligare undersökning. De körde ultraljud och klämde runt samt tog extra bilder. Jag fick sedan en tid då jag skulle återkomma, denna gång till kirurgin, för att få svar på om det varit något de hittat eller om det varit skit på linsen.

När jag gick till det besöket var jag rätt så inställd på att det mycket väl kunde vara cancer och efter tiden med dotterns mycket allvarliga cancerbehandling stålsatte jag mig för det värsta. Mannen som kom in för att informera mig var mer nervös än vad jag var. Han pratade runt det hela en stund och kom till slut fram till slutklämmen, de hade hittat cancer i ett mycket tidigt stadie.

Han fortsatte försöka linda in det och liksom smög fram alla information tills jag avbröt honom med frågan:

"Okej, hur allvarligt är det, vad är planen, hur ser prognosen ut?"

Med tanke på att min dotter opererats och fått cellgifter under över ett år insåg jag snabbt att det jag hade var en piss i oceanen och var i lösningsfokuserat mood. Det skulle bli operation, inom någon vecka och sedan var det troligen strålning som gällde. 

Jag opererades dagen före min födelsedag och det var en mycket liten operation så jag skulle troligen kunna gå tillbaka och jobba redan dagen efter. Jag och chefen bestämde dock att jag skulle vara hemma på min födelsedag och ta det lugnt. När det väl kom till kritan var jag även hemma på onsdagen. Sedan var jag tillbaka på jobbet och kämpade på. Det var tufft eftersom det var svårt att ha bh med såret och trots att ingreppet må ha varit litet så var den psykiska delen lite mer påfrestande. På tisdagen veckan efter började jag känna mig hängig och livet kändes pest. Det visade sig att jag fått en infektion och fick stark penicillin och sjukskrivning. På grund av infektionen väntade de lite med att köra igång med strålningen, men när vi väl satte igång så gick det rent strålande. Det hela kändes helt okej, jag mådde bra under hela strålningen, av själva strålningen vill säga. Annat var det med förkylningen som dök upp som ett brev på posten. Jag fick strålning i tre veckor men biverkningarna kom först veckan efter att vi avslutat, då kom strålskadorna. Huden på hela bröstet och in i armhålan skinnflåddes helt och det gjorde ont bara jag rörde på mig. Jag blev sjukskriven i två veckor för att kurera mig.

Jag mår bra idag. Det är bara lite känslobortfall i huden vid skuldran på den sidan jag opererats och ibland kommer ilande värk i bröstet, troligen från att den håller på att läkas ihop. Dessutom har jag en så kallad apelsinhud, tjock och gropig, på grund av all död vävnad som kroppen håller på att ta upp. Men det kunde ha varit så mycket värre!

Jag hade tur, jag gick på min mammografi och det var i precis rätt skede så de hittade cancern precis i början så att ingreppet inte behövde bli så stort. Om jag struntat i det hade den kunnat växa till sig till en hel minibuss innan jag väl upptäckt den och då hade det helt klart varit kört

Gå på mammografin när du blir kallad!