Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.

Denna lilla kopp har vi fått i present. Den är jättefin och så där riktigt nostalgisk för jag har alltid haft en viss förkärlek till just Hattifnattarna. De är "spännande", de ser ut som spöken, alla är rädda för dem, man fattar nog inte riktigt vad de egentligen har för uppgift i livet och de dricker te. Jag kan känna mig som en Hattifnatt ibland. Den sida som jag kan utantill sedan barndomben, från boken "Och vad tror du att det hände sen" är just sidan om Hattifnattarna och när jag högläst den boken för mina barn när de var små, då läste jag ALLTID den sedan med inlevelse. Förskräckelse, rädsla och med mullrande röst:

Där inne satt
blott Hattifnatt vid Hattifnatt
och doftade av åskan bränt
(de är elektriska som känt)

Jag har dock förstått att för en icke invigd Mumintrollsläsare ser de ut som små snoppar (tihi).

Jag kan dock erkänna att jag väldigt sällan dricker ur den lilla koppen, just för att det är precis vad det är, en liten kopp. Tre munnar och det är slut. Det blir alldeles för mycket påfyllning för att jag ska orka. Därför bytte jag efter att jag druckit upp min frukost, och hade en annan mugg resten av dagen, så den fick aldrig vara min följeslagare.

För övrigt kan jag säga att citatet jag använt mig av är lite av en sanning, en osanning och en önskan, i ett, lite som ett Kinderägg. Just nu väntar jag bara på överraskningen.
Sanningen är den att det är mycket som är osäkert just nu.
Lögnen är den att osäkerheten lugnar mig och det är även önskningen, att det faktiskt gjorde det alltså.