Alice

Igår såg jag och maken en miniserie som finns på Netflix. Den heter Alice och är en version av Alice i Underlandet. Istället för en ung flicka som har svårt för att säga ifrån och sätta gränser mot de vuxnas krav eller har svårt för att göra stora framträdanden, är här en ung vuxen kvinna med trustissues. En stark och självständig tjej som byter pojkvän så fort det blir lite seriöst och lägger all sin tid på att träna asiatisk kampsport.

Mycket är mer realistiskt i den här versionen, förutom att hon åker till en annan värld genom en spegel och det finns en stad som verkar trotsa de flesta av vår världs lagar. Vad jag menar är att det inte finns några talande kaniner, några levande kortspel eller liknande, det är mänskliga varelser hela bunten, men man ser direkt vem i ursprungssagan som de representerar.

Vad jag förälskade mig i, fullständigt, i serien (förutom att det är en kick ass tjej som inte blir en damsel, att de egentligen har vänt på hela damselbegreppet och låter en tjej kämpa för att rädda sin pojkvän, att huvudrollsinnehavaren är en rejäl tjej med muskler, klädd i en riktigt cool klänning som hon kan röra sig i och att hon inte är en tunn och sexig tjej som knappt kan röra sig på grund av sina kläder), var den härliga dystopiska miljön som den utspelar sig i. En skitig, nedgången stad med rivningskåkar byggda på varandra och med stup mellan sig. Jag vill skriva en roman i den miljön, men en helt annan story så klart. Här känner jag mig väldigt inspirerad.

Jag och en kompis var inte helt överens om slutet, jag gillade det, hon gillade det inte. Frågan är, gör du? Kolla, det är den väl värd.