Det här med att plugga efter en dag i pulkabacken

Idag agerade jag klassförälder för min dotter som går i trean. Vi var fem barns föräldrar som gjorde en vinterdag för alla barn och familjen i klassen. Vi valde att släpa med alla till en av de större pulkabackarna i närheten där vi sålde hembakade kakor och dryck samt arrangerade en tipspromenad. Vädergudarna ansåg uppenbarligen att det var en bra idé för de höll vindarna borta och temperaturen precis vid noll så att det inte var outhärdligt. Jag och min man hade varit ansvarig för tipspromenaden med frågor för både barn och vuxna, som självklart tävlade mot varandra. Jag har inte riktigt engagerat mig i att leta fram mina vinterkängor den här vintern, eftersom det hittills inte varit aktuellt. Jag hann inte igår och hade därför bara på mig mina vanliga, mycket sköna med långt ifrån vinterdugliga, gymnastikskor. Jag skulle ju ändå inte åka pulka ...

Vad jag däremot skulle göra, var att hänga upp tipspromenaden och vi utsåg ett staket som promenadväg. Jag, rask i hågen, tog alla frågor, alla pennor och häftpistolen och började promenera. Det var ganska djupt här och där och jag hade hunnit bli blöt om båda fötterna innan jag ens kommit fram till staketet. Väl framme jonglerade jag en stund med alla frågor, pennor och häftapparat innan jag la ifrån mig frågorna på marken. Då tyckte vädergudarna att det var dags för ett litet spratt och blåste iväg några av frågorna. När jag skulle hämta dem halkade jag omkull tre gånger och kände att jag aldrig skulle fixa det ensam. Vid värmestugan stod de andra klassföräldrarna och studerade mig (jag tror att de precis hade tagit ner poängskyltarna innan jag vände mig om för att kolla efter dem). Bryskt men så artigt som möjligt vinkade jag till mig någon som kunde hjälpa till. Sedan började promenaden längs med staketet som bjöd på många skaretäckta djupa diken som jag gick igenom med snö en bit upp på låret. Vid sådana tillfällen kan man välja mellan att lacka ihop totalt, eller bara garva åt eländet. Jag valde det sista och återvände glad och genomblöt till värmestugan igen.
Medan vi stod och ordnade med kakorna och kaffet pratade jag lite med en av de andra föräldrarna och bevisade precis hur förvirrad jag är nu för tiden.
Jag - jaha, hur är det med er?
Hon - det är bra. Det är ju lite körigt, mycket att göra och så.
Jag -  Jo, jag vet vad du menar. Jag gick på The hobbit igår just för att jag känner att jag inte kommer hinna senare för det är så mycket.
Hon - jo, det blir ju måndag fredag måndag fredag hela tiden och helgerna är uppbokade.
mycket kort paus
Hon - Var den bra då?
Jag - Var vad bra?
Medan vi skrattade åt mitt guldfiskminne tackade jag min lyckliga stjärna att det var något jag själv sagt som jag delitat.

Uppslutningen var stor, glädjen likaså, alla gick tipspromenaden, ingen fick alla rätt, bara en gnällde på frågorna och det tog aslång tid att rätta. Barnen vann över föräldrarna, alla barn fick pris bara vinnaren av de vuxna fick pris - utslagsfrågan - en burk med 65 hembakade chokladsnitt (Maken under fredagskvällen "Jag har gjort 100 kakor, tror du det räcker? Äsch, jag gör 100 till").

Ett viktigt tillägg till den här historien är att jag i höstas blev sjukskriven på grund av stress som framförallt var av emotionell sort. Den mesta tiden nu lägger jag på att sitta ensam hemma och plugga och det är knappt att jag åker till affären själv. Därför var jag idag social för ungefär tre månader, på en och samma gång. Men, bara jag håller mig aktiv är den som är engagerad och liksom håller i planeringen så funkar det absolut bäst, men, det är klart att det tar en del på psyket.

Efter att vi kommit hem och kastat i oss en nyttig McDonalds och druckit vår varma choklad (som är ett måste efter en dag i pulkabacken) hade jag tänkt att jag skulle göra färdigt skoluppgifterna som ska vara inne vid tio i morgon ...

... eller hur!

God natt!