fredag 2 januari 2015

Broder själ och syster flamma

Här är min analysdiskussion på Broder själ, syster flamma.
Syftet med analysen är att jämföra kvinnligt och manligt aktivt deltagande i litteraturen och skall inte ses som ett betyg på bokens kvalité i övrigt. Detta är en del i ett projekt att kartlägga just kvinnligt och manligt  deltagande i böcker samt hur man framställer människor med en annan etnicitet än normen. Bedömningskriterier. För att se över resultatet som analysen utgår ifrån kan ni se här

Författare Gripenvik Christian
Förlag: Bockfot förlag

På baksidan
Syskonen Hvárek och Naike flyr från fattigdom och våld. Ärrade för livet av sin uppväxt försöker de börja om i den rika staden vid sjön, men det dröjer inte länge förrän deras nya hem visar sin sanna natur. Kampen för överlevnad sliter sönder de starkaste band. Vilken väg väljer du när förtrycket blir övermäktigt? Är du beredd att offra din bror eller syster? 




Min analysdiskussion:

Förtryckta starka kvinnor i en färgad värld
Författaren själv skickade sin bok till mig för att få den analyserad. Han säger sig se fram emot min analys och jag kan förstå varför. Det har nämligen varit en utmaning. Hela boken går ut på olika maktspel som kulminerar till det fruktansvärda. Man får under läsningens gång insikt i flera olika delar av staden. Kvinnornas status är mycket låg och det var just den statusen som fick mig att fundera lite i ett tidigare inlägg. I den här boken kan jag se att det finns skäl för den maktordningen. Man skulle mycket väl kunnat hävda att det varit spännande med en annan form av maktordning, men då hade författaren varit tvungen att presentera helt nya förutsättning mitt i de redan komplicerade motsättningarna folket emellan.  Det viktiga är ändå den bild som ges av kvinnorna och frågan om deras deltagande i historien. Den här analysdiskussionen blev väldigt lång men jag känner ändå att jag inte täckt allt jag ville. Det var under den här läsningen jag hade önskat en analyskompis och jag är rädd att det kommer att dyka upp fler sådana här nötter att knäcka.


Boken är uppdelad i stycken som berättas av de olika huvudpersonerna som i sin del ger sin bild av det som händer. Bollandet mellan dem gör att man får en helhet och möjlighet att förstå varför de olika grupperna agerar som de gör. Den som berättar är alltså i centrum av sin egen berättelse och av dessa är det två kvinnliga berättare. Båda kvinnorna är Straivaner, som är den förtryckta grupperingen. Som kvinnor är de även ytterligare förtryckte eftersom de inte äger sina egna liv. De beskrivs som starka, även om de båda är och har varit utsatta för mycket svåra saker. Den ena kämpar för rätten till ett barn och den andra har kämpat sig bort från förtrycket och gift in sig i makten. Båda kvinnorna höjer sina röster även om den ena har större möjlighet till det än den andra. De båda kvinnorna har gift sig med män som, i jämförelse med många av de andra männen i boken, har en större förståelse och ger mer frihet. Den ena mannen beskriver även att det är just hennes starka vilja och burdusa sätt som han fallit för, när andra klagat över hennes icke passande manér. Den ena kvinnan beskrivs som hetsig upprorisk och den andra som barnkär och kärleksfull. Männen som berättar är den ena beskriven som mer barnkär och kärleksfull och den andra som mer hetsig och upprorisk. De upproriska huvudkaraktärerna får man även en bakgrundsbeskrivning som gör att man skall förstå deras hetsighet.

I fråga om dialog var det ett tufft jobb. Boken är nämligen väldigt dialogdriven och jag skulle kunna räkna stycken som inte är helt baserade på dialog på min ena hands fingrar. Jag har gjort en överslagsräkning och kan inte garantera att det är exakt men i vilket fall är det ett kraftigt överslag på manlig dialog, där män talar med män om annat än kvinnor (Bechdeltestet). Ibland talar de även om kvinnor men dessa dialoger är oftast mellan Straivaner och i ett mycket nedlåtande ordalag. Kvinnorna talar inte med varandra om annat än män förrän 87 sidor senare än männen och får chansen till det 74 färre gånger. Det finns dock en rimlig förklaring till detta och det är att den ena mannen som berättar är en väktare och han arbetar endast med män. Hans hela delar förs framåt av män. Det samma med den andra mannen som är en Straivansk rebell som även han endast talar med sina upprorsvänner som är män. Den andra kvinnan talar endast vid ett tillfälle helt och hållet med en annan kvinna och då talar de om män, men deras samtal om män handlar om politik, uppror och samhälle och därför har jag valt att räkna med den. Resten av de kvinnliga samtalen förs mellan den Straivanska kvinnan som gift in sig bland Fýnerna. Hon talar mer med andra kvinnor än vad den andra kvinnan gör men de flesta kretsar kring en av väninnornas bröllop och har då hennes blivande make i fokus. Jag har ändå vägt in dem beroende på vilken underton som finns med eftersom de flesta ändå har en politisk sådan. Han är nämligen en kronprins och även om den blivande bruden mest är kärleks-rusig har de andra kvinnorna en del annat i fokus under samtalen.
I den här boken väger jag in den kvinnliga deltagandet i de blandade dialogerna, som ligger på över hundra stycken, eftersom kvinnorna ofta är väldigt aktiva. De använder dessa tillfällen att kunna få in sin mening, ändra tänk och få männen att se deras sätt och åsikter.
När man ser över världens uppbyggnad måste man anpassa förväntningarna på kvinnornas möjligheter. Det skulle troligen gå att öka på kvinnornas möjlighet att faktiskt tala med varandra utan att blanda in män, men om man ska se till delaktigheten är den ändå stor.

Utseendet gav mig en bergodalbanekänsla. Först var jag glatt överraskad över den totala avsaknaden av utseendebeskrivningar. Jag har fortfarande inte fått beskrivet för mig hur de flesta av karaktärerna ser ut och har därför fått möjlighet att ge dem sitt utseende själv. Genom detta uteblev också mycket av värderingen i utseendet. I mångt och mycket kändes det som en genomgående tanke eftersom det var så övergripande, till dess att jag stötte på de få som var. Den enda som fick sitt utseende värderat var kammarjungfrun som var tjock. Först beskrivs det bara i hennes svårigheter att ta sig upp, att det knarrar oroväckande från hennes säng med mera, men plötsligt så kommer en liten värdering i att hon är tjock, att någon reagerar på det. Hade det inte varit en total avsaknad av det för övrigt hade jag inte tänkt på det, men nu var det bara hon som blev ”uthängd” vilket i mina ögon ger lite dålig smak. Det hade inte varit så svårt att bara ta bort kammarjungfruns storlek helt eftersom den inte tillförde historien något i övrigt eller förde någon handling framåt.  Kanske att författaren försökte skapa en lustig stämning runt henne men i mina ögon misslyckades det helt. Att alls använda en tjock person som en lustig sidekick (om hon ens kan ses som sidekick) är även stereotypt och mycket tråkigt. 
Nästa sak var valet av skillnader mellan Straivaner och Fýner. Det framgick inte i början utan var något som kom senare i berättelsen. Först förstod man bara att det fanns skillnader eftersom de kan se så tydligt att kvinnan som bytt läger inte tillhör dem hur hon än klär sig och att de hittar en bäbis som de vet är en Straivan. Det var långt senare i boken som det framgick att Fýnerna var bleka och Straivanerna mörka.  Hade jag varit testläsare på den här boken innan den släppts hade jag snabbt skickat en varnande liten flagg på denna detalj eftersom just hudfärg är så laddat. Om man skriver en fantasy med påhittade varelser bör man tänka igenom syftet att använda sig av just hudfärg som skillnad i ett maktspel och förtryckarförhållande.  Eftersom en av berättarna är kvinna som beskriver sin utsatthet hos Straivanerna, hur dessa använder religion för att förtrycka och äga henne sympatiserar jag mer med henne än med den stora gruppen Straivan. Eftersom Straivanerna använder sin religion för att utsätta sina barn för livsfara sympatiserar jag ännu mindre med Straivanerna. Även om Fýnerna uppenbart förtrycker Straivanerna är de ändå, för mig som läsare, mer sympatiska eftersom de lyssnar på sina kvinnor, i alla fall till viss del. Dessutom super Fynerna inte, de våldtar inte, de mördar och rånar inte vilket är något genomgående i bekantskapen, framförallt hos den manliga berättande Straivanen . Därför sympatiserar jag mer med Fýnerna och känner ett stort avstånd till Straivanerna. Och när då Straivanerna beskrivs som mörka och Fýnerna som vita ställer jag mig frågande till syftet. 

9 kommentarer:

  1. Tack för en intressant och spännande läsning! Här kommer min "reaktion" i två delar eftersom jag inte fick plats med allt i ett inlägg. Jag gillar ju länga texter!

    Romanen är ju en gestaltning av etniska och sociala konflikter i en patriarkal, socialt mycket segregerad och etniskt sekteristisk miljö, vilket medförde att jag tänkte: den kommer aldrig att klara en sådan här analys! Det skulle vara jätteintressant att se vad som händer! Så jag skickade boken.

    Kvinnorna i berättelsen kom att intressera mig mest, framför allt eftersom de är förtryckta i tredubbel bemärkelse: fel folkslag, inga pengar, fel kön. Är det någon som behöver revoltera är det alltså de. Samtidigt lever de i ett samhälle som domineras av män och det gör att det blir nästan nödvändigt för dem att ständigt relatera till män; de är inte fria att strunta i karlslokarna, helt enkelt. Precis som i vårt samhälle finns det också kvinnor som finner sig till rätta i den rollen, till och med uppskattar den. Oavsett vilket kommer deras relationer till män att vara avgörande för dem, en insikt som drabbar Naike vid ett tillfälle när hon inser att hon aldrig kommer att kunna bli fri eftersom hon är kvinna; för att bli fri krävs pengar och som kvinna kan hon inte tjäna egna pengar (om hon inte först blir änka).

    Vad gäller utseendet kan jag bara böja mig för din analys: kammarjungfrun Reita, och även kammarherren Lyrhok, var tänkta som komiska ventiler, men under arbetets gång försvann den aspekten helt (okej, nästan helt). Komiska ventiler intresserar mig inte, upptäckte jag, och det komiska värdet i de två figurerna är, som du säger, tveksamt.

    Hudfärgsdilemmat kommer sig delvis av att jag inte riktigt ser mina romanfigurers ansikten framför mig; jag ser deras personligheter och plats i intrigen och i hierarkierna. Jag tänkte helt enkelt inte på att straivanerna kunde uppfattas som ”mörkhyade”. När jag grubblar nu kan jag inte komma på annat än att de är ganska ljusa i hyn, ungefär som européer; Naike hånas ju vid ett tillfälle för att hennes hår är ljust (jämfört med fýnernas korpsvarta). Däremot är de ”mörkare” än fýnerna, som ju är nästan kalkvita (därav öknamnet ”lik”); alla folkslag är mörkare än fýnerna. Som vit medelklassman har jag helt enkelt haft privilegiet att inte behöva reflektera över intrycket av hudfärg. Mea culpa! Man hade kunnat göra tvärtom, låtit de ”mörka” ha makten, men jag tror att det hade resulterat i andra problem eftersom fýnerna, i min läsning (skrivning), är romanens skurkar. Dessutom hade det medfört en radikal omkonstruktion av min värld, eftersom de likbleka fýnerna spelar en inte betydelselös roll även i andra, redan skrivna, historier.

    (forts i nästa kommentar)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju just hur kvinnorna förhåller sig till sin situation som jag fick ta i beaktning när jag analyserade och såg därför mer på styrkan och sätten de använde dem på. Jag tyckte mycket om Naike, hon var min favorit och jag ser inte henne som en svag karaktär, tvärt om.

      De två "komiska" figurerna är bara bra att de inte blev komiska, i så fall hade boken förlorat ännu mer. Att just använda, framförallt redan utsatta grupper, som komiska reliefer gräver en grop för boken. Det är stereotypt och plumpt och är ett av de fack som vi just håller på att gräva upp kvinnorna ur och det som gör att feta anses korkade och lata - några man får skratta åt. Om du bara beskrivit dem, alltså samma sak som med hudfärgen, på det sätt de rör sig och gör saker (om det ens var nödvändigt eftersom det inte tillförde något alls) hade det inte alls hamnat under lupp.

      Radera
    2. Det här med komiska reliefer är något som man behöver se över noga för att inte "sparka neråt" eller befästa fördomar. Att just tillåtas skratta åt, fördumma och förlöjliga tjocka är billigt. Samma med korta, och liknande. Vilket att tänka på i allmänhet när man skriver eller gör film, serier eller når ut med åsikter.

      Radera
    3. Det här med mörk kontra ljus hud är nog svårt att använda sig av i en fantasy utan att verkligen analysera och vara noga med hur man beskriver karaktärerna. Just eftersom mörk/ljus hudfärg är något som redan definierar och kategoriserar människor på missgynnande sätt över världen kan allt du skriver efter att ha delat upp karaktärerna på det sättet, tolkas på sätt du inte tänkt och såra, förarga och förstöra resten av läsupplevelsen. Folk kan tro att du har ett annat budskap än det du från början tänkt för att de hänger upp sig på just hudfärgen. Fokus skiftas alltså på ett onödigt sätt. Att de skulle ha samma hudfärg som européer är något jag inte tolkade in, eftersom de bara stod i kontrast med Fýnerna. Men det är jättebra att reflektera över det, så som du och jag gör nu. Jag är ju också privilegierad på det sättet, att jag är vit, varken du eller jag har därför egentligen tolkningsföreträde i frågan. Skulle vara intressant att höra om en person som är mörkhyad skulle tolka det på samma sätt eller om jag i min analys gjorde ett överslag. Jag har ju som sagt varit mycket saklig och stapplat, satt tabell och gjort tolkningar, i detta fall, fritt från personliga känslor.

      Radera
  2. (forts från föregående inlägg)

    Jag är ateist. En bärande idé när jag började skriva romanen ”Broder själ, syster flamma”, var att utmana mina fördomar genom att låta berättelsens bovar vara ateister och hjältarna djupt troende. Bovar? Hjältar? Frågan är berättigad, med tanke på hur straivanerna beter sig, men romanens huvudtema är förtryck och uppror och det är ingen tvekan om att klassaspekten fick större genomslag än den etniska. För mig är den som försöker kullkasta en förtryckande regim alltid något av en hjälte, men eftersom jag är medveten om vilka problem revolutioner kan leda till försökte jag problematisera det hela genom att göra hjältarna tämligen osympatiska. En konsekvens blev naturligtvis att de kom att behäftas med vissa stereotyper (fylla, våld etc). I kombination med att de är ”invandrare” och ”mörkare” och ”religiösa” blev det lite problematiskt. Från början var berättelsen om Tohek och De-Nesha inte ens med, den tillkom när testläsare tyckte att bilden av straivanerna blev just för ensidig och mörk; suputen Hvárek behövde helt enkelt sin motsats, precis som den rasistiske utsugaren Elhinir behövde sin i form av väktaren Gervashir.

    Jag har egentligen bara en riktig invändning mot din läsning och det är när du kategoriserar Gervashir som hjälte och Hvárek som förövare. Då glömmer du bort att Hváreks beteende i stor utsträckning är ett resultat av ett förtryckande system, som han dessutom riskerar sitt liv för att övervinna; samt att Gervashir faktiskt deltar i en etnisk rensning (om än motvilligt). Gervashirs sista replik, som svar på hans hustrus kommentar om att han bara gjorde sitt jobb, är: ”Ja, det är väl alltid en ursäkt”, vilket direkt anspelar på den ständiga ursäkten: ”Jag lydde bara order.”

    För mig är det viktigt att försöka undvika klichéer och utmana stelbenta konventioner när jag skriver, framför allt när jag skriver fantasy, som är en genre som tyngs vådligt av så många och fåniga konventioner att det knappt går att ta den på allvar. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Jag kommer dock att fortsätta försöka.

    Jag har försökt skriva en komplicerad roman så det glädjer mig att du tyckte den var svåranalyserad! Då har jag lyckats med något! Många tycker att den är för komplicerad så jag ska be att få tacka för all tid du har lagt ner och för att du har tagit ”Broder själ, syster flamma” på så stort allvar.

    Christian Gripenvik
    bokbocken.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. De-Nasha och Tohek var nödvändiga, det hade blivit ännu svårare att se något sympatiskt hos dem annars. Jag tror du gick lite för långt i ditt försök att ge Straivanerna fel eftersom de var lite väl överhängande. Fylla, mord, våldtäkter, kvinnoförtryck tillsammans gör dem lite för osympatiska. Visst fick man en bild av att det fanns dem som stod utanför detta genom just De-Nasha och Tohek, men även i det förhållandet fanns det sådant som i alla mig, som kvinna, att känna avstånd. Det kan mycket väl vara så att jag som läsare kunde identifiera mig med Fýnerna så pass mycket mer och därför hade svårare att ta till mig Straivanerna. jag tror också på att göra hjältar onda, det är en kul idé. Just har blev det dock lite fel, men det var andra saker runt omkring som gjorde det.
      Anledningen till att jag pekade ut Gervashir som hjälte var för att han försökte sätta sig upp mot de överordnade, han visade genomgående känslor för Straivanerna och en vilja att även skydda de mest utsatta. Hvárek kände jag med som barn och jag förstår hans förfall, men sättet han behandlade sin fru, sin syster, kvinnor över lag och hur han mördade och var så oförlåtande hade jag svårt att se honom som något annat än förövare. När vi ser oss om i världen så är det många som har ett förflutet som honom, svår uppväxt, formad av en dålig förälder, men när personen våldtar, mördar eller förtrycker blir hen en förövare ändå. Självklart är fadersfiguren ännu mer av en förövare än vad Hvárek var, men han var en bifigur och inte en huvudroll, en som endast format huvudrollerna.

      Jag tycker det var en spännande utmaning, men jag är lätt utmattad nu. Tack för att du skickade boken och vågade dig på analysen.

      Radera
    2. Det här är både intressant och roligt, så jag fortsätter. Alltid är det någon som läser!

      Min tematiska grundpelare, som i princip allt jag skriver bygger på, formulerade jag för flera år sedan såhär: ”Individens kamp mot kollektivet och den ondska som uppstår i den kampen”. I ”Broder själ, syster flamma” tar det temat formen av kampen mellan det direkta våldet och det strukturella. Hvárek representerar visserligen också ett strukturellt våld, men det är i det lilla och dessutom en position han har drivits in i, medan fýnerna som är rasister, privilegierade elitister och dessutom genomkorrumperade, är de som huvudsakligen står för det strukturella våldet. Hváreks våld är ett våld i desperation, intryckt i honom som en reflex av hans uppväxt, men triggat av ett system som inte ger honom chansen. Hvárek är inte på något sätt en viljelös slav i relation till de straivanska traditionerna. Han genomskådar det straivanska rådets hyckleri och han vägrar kasta ut sin syster (han driver ut henne, men han kastar inte ut henne, det är en tunn men ändock skillnad), liksom han genomskådar prästens pladder efter att dottern har dött; Hvárek vet att prat om gudarnas vilja inte kommer att räcka som svar när hans hustru sörjer deras dotter. Men i slutändan, när samhället så uppenbart rycker mattan under hans fötter, har han bara den gemenskapen kvar, och det är inte mycket till gemenskap! Det är inte han som bestämmer bland de kriminella: Láshek ger orderna med Hloshnik som chefsideolog. Detta resulterar i ett mycket osympatiskt våld, men det är ett desperat våld, till skillnad från fýnernas våld som utövas för att de kan (och slipper utföra det själva), för att de känner för det, och för att de tjänar på det.

      I sammanhanget är det problematiskt att perspektivet blev ”invandraren” mot ”de infödda”, men det ingick i temat, eftersom det är ”den andre” som i högst grad utsätts för det strukturella våldet.

      Att läsaren tenderar att sympatisera med fýnerna har jag däremot inget problem med. Det är tvärtom en idé jag arbetar med även i andra romaner: att få läsaren att ställa sig på den störste brottslingens sida. Det är självklart att man vänder sig mot det våld som utövas av de straivanska kriminella – det är ett tydligt våld och därmed ”enkelt” att reagera på, utövat av personer vars värderingar skiljer sig från läsarens egna. Fýnerna, däremot, är den grupp i romanen som mest liknar oss moderna västerlänningar, vilket gör det svårare att se det mycket djupare våld som de står för. Betänk: en relativt liten grupp kriminella straivaner försöker mörda kronprinsen och störta de styrande. Som svar på detta genomför fýnerna en etnisk rensning som resulterar i mängder av döda och ett oerhört lidande. Det är alltså fråga om ett strukturellt övervåld av Guds nåde. På sätt och vis kan det jämföras med den amerikanska reaktionen efter den elfte september: 3000 döda amerikaner resulterade i en våldsrespons som dödade tiotusentals i Afghanistan och Irak. Det strukturella våldet är svårare att få ihop, men det orsakar nästan alltid ett större lidande.

      Men självklart ingår även Hvárek i ett strukturellt våld – mot kvinnorna, och det finns ingen ursäkt för hans beteende, vare sig mot sin hustru eller sin syster, men framför allt mot hustrun. Detta var ett medvetet val, delvis för att det skulle spela så direkt i händerna på de fýniska ”argumenten” om den egna överhögheten. Det vill säga: det ska gå att hålla med fýnerna. I det enskilda fallet kan de ha rätt, men det ursäktar inte generaliseringar, särskilt inte generaliseringar som leder till ett sådant övervåld. Men som sagt: att läsaren låter ”lura” sig har jag inget problem med, det ingår i romanens komplexitet. Varför gör han på detta viset då? Jo, för att påminna läsaren om hur lätt det är att hamna på fel sida, hur lätt det är att luta sig mot den sida som representerar ordning och igenkännande när den andra sidan är till synes kaotisk och obegriplig.

      Christian Gripenvik

      Radera
  3. En viktig del i det hela, när det gäller min analys: jag har framförallt gått in på kvinnornas roll i boken, jämfört med männen. Deras delaktighet och liknande. jag har inte kunnat gå in så djupt som du nu beskriver eftersom det skulle ta mycket mer tid och vara att skjuta utanför målet. Man måste fördjupa sig i en del. Jag ville bara presentera något som jag såg som problematiskt, det hela med hudfärgen. Jag förstår vad du ville få fram och självklart kan man se det om man fördjupar sig, risken är dock att det blir ett stort ansvar hos läsaren, att ta till sig allt du vill säga. Många kan nog missa alla undertoner, och då hamnar man i problemköping. Jag tycker att frågan du vill förmedla, det du vill belysa, är viktigt och något jag själv gärna skriver om. Det är bara viktigt att hitta rätt sätt för att personliga tolkningar och erfarenheter inte förstör det resultat du vill uppnå.

    SvaraRadera
  4. Jag vet, jag vet :-) Jag tycker bara om att prata om min bok. Jag gillar att ge läsaren stort ansvar, eftersom jag gillar att läsa sådana böcker själv. Är däremot lite ovan vid att någon faktiskt läser och tänker och drar slutsatser utifrån den :-)

    Christian Gripenvik
    bokbocken.com

    SvaraRadera

Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive