Ett personporträtt av Jankosa

Bild lånad från Layout sparks

Bussen skumpade till och väckte Jainkosa ur den ytliga sömnen. Hon drog fingrarna genom det långa röda håret för att få det ur ögonen. Efter att ha samlat ihop det i nacken lindade hon en läderrem runt det och knöt fast. Lockarna gjorde att håret såg tjockare ut än det var, och då var det ändå rejält tilltaget redan innan. Den röda färgen bländade den som vågade slänga en blick. Hennes gröna dishdash med guldbrodyr bröt vackert av mot håret. Hon drog upp sina slanka långa ben under kjolen och satte de bara fötterna mot sätets ytterkant. Det långa tunna tyget lade sig som ett täcke som nästan nådde ända ner till bussens smutsiga golv. Hon hade sovit länge, det kändes. Huvudet var tungt och blicken var svårfokuserad.

Buss, så hette det ja. Det som skumpade runt på vägarnas kvävande fiskenät över jorden. Hon drog sin finlemmade hand över nackstödet på sätet framför och råkade komma åt håret på kvinnan som satt där. Kvinnan vände sig om och såg på Jainkosa som uppmärksammade hur kvinnans pupill fokuserades och tog in bilden framför sig. Hur reaktionen inte dröjde mer än några sekunder innan kvinnan log avslappnat och tillfreds. Jainkosa log ömsint tillbaka och la sin hand på kvinnans panna. Kvinnan nickade och vände sig tillbaka igen.

Dessa människor, tänkte Jainkosa, vad skulle hon göra med dem? Lättförledda och giriga. Hon såg ut genom fönstret, på skapelsen som långsamt förtvinade framför hennes ögon. Ögonen som varit slutna tillräckligt länge. Hennes blåa blick skiftades till grön i en blinkning och hon la sin hand mot rutan.

”Sist gång jag la min blick på dig var du grön och hade makten över de betande och jagande. Idag är du en slav under människans hand.”

Hon såg på de trötta människorna som satt på bussen och hon lyssnade till alla ljud som lekte i rummet. Några andetag, några samtal och det svaga ljudet från musik.

Just a stranger on the bus

Trying to make Its way home

Hon vände focus mot horisonten igen.

”Jag lovar att inte somna om …”