Något jag funderat lite över en tid, är det här med könsidentitet. Vi spelade MAD-spelet här om dagen och då skulle man bli av med en hel massa pengar om man var man, enligt ett av korten. Jag hade tidigare förlorat en massa pengar på ett kort som hävdade samma sak för den som var kvinna. (Man vill alltså bli av med pengar i det spelet). När jag fick kortet där jag skulle vara man för att bli av med pengar, började jag hävda att jag var väldigt maskulin och alltid varit lite mer manlig än kvinnlig. Tyvärr gick inte juryn (resten av spellaget) med på denna undanflykt och jag fick istället en hel hög med pengar.
Om man ska syna det där argumentet som jag förde, finns det en hel del sanning i det. Jag har nämligen funderat lite över det där. När jag började skriva eller hitta på historier så handlade de i stort sett alltid om pojkar. Min första serie handlade om två pojkar som gjorde busstreck, där en av dem var en riktig charmör. Senare när jag började skriva historier så handlade de om killar på ett eller annat sätt. Tjejerna var bara i periferin.
När jag var riktigt liten hade jag jeans på mig, kort hår, spelade fotboll, byggde kojor och klättrade i träden. I skolan fick jag lära mig att tjejer inte gör sådant. Allt det där som jag var, var inte tjej. Jag tog för mig, det var fel, jag busade, det var fel, jag ville inte leka med dockor, det var fel, jag ville inte leka tyst och lugnt, det var fel. Därför fick jag svårare och svårare för att identifiera mig som tjej och kände mig mer som en kille. Ändå, om någon sa att jag var som en kille eller att de trodde att jag var en kille, blev jag förbannad, för jag var ju en tjej.
Det är nog därför jag skrev om killar, för jag visste hur killar var, för sådan var ju jag, men jag hade ingen aning om hur tjejer var, för det var ju, uppenbarligen, inte jag. Nu märker jag att jag, omedvetet, börjat skriva mer om kvinnor, i stort sett bara om kvinnor, men de är likadana som mina karaktärer var när jag växte upp. De tar plats, de är busiga, de kan vara rent fördjävliga, men de är inte pojkflickor. De är kvinnor, tjejer, flickor.
Har du funderat något över hur kvinnor och män är i de böcker du läser eller skriver? Måste en karaktär ha samma kön som du har för att du skall kunna identifiera dig som den när du läser?
Om man ska syna det där argumentet som jag förde, finns det en hel del sanning i det. Jag har nämligen funderat lite över det där. När jag började skriva eller hitta på historier så handlade de i stort sett alltid om pojkar. Min första serie handlade om två pojkar som gjorde busstreck, där en av dem var en riktig charmör. Senare när jag började skriva historier så handlade de om killar på ett eller annat sätt. Tjejerna var bara i periferin.
När jag var riktigt liten hade jag jeans på mig, kort hår, spelade fotboll, byggde kojor och klättrade i träden. I skolan fick jag lära mig att tjejer inte gör sådant. Allt det där som jag var, var inte tjej. Jag tog för mig, det var fel, jag busade, det var fel, jag ville inte leka med dockor, det var fel, jag ville inte leka tyst och lugnt, det var fel. Därför fick jag svårare och svårare för att identifiera mig som tjej och kände mig mer som en kille. Ändå, om någon sa att jag var som en kille eller att de trodde att jag var en kille, blev jag förbannad, för jag var ju en tjej.
Det är nog därför jag skrev om killar, för jag visste hur killar var, för sådan var ju jag, men jag hade ingen aning om hur tjejer var, för det var ju, uppenbarligen, inte jag. Nu märker jag att jag, omedvetet, börjat skriva mer om kvinnor, i stort sett bara om kvinnor, men de är likadana som mina karaktärer var när jag växte upp. De tar plats, de är busiga, de kan vara rent fördjävliga, men de är inte pojkflickor. De är kvinnor, tjejer, flickor.
Har du funderat något över hur kvinnor och män är i de böcker du läser eller skriver? Måste en karaktär ha samma kön som du har för att du skall kunna identifiera dig som den när du läser?
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.