Svar till Pål Eggert

Pål har skrivit ett längre mycket upprört inlägg i sin blogg utifrån min analys. Jag känner att jag behöver ge en replik på detta. Självklart förstår jag att man kan känna att det är jobbigt att läsa något liknande om sin bok men jag tror att man först och främst måste ta ett steg tillbaka från sin text och fundera igenom vad det faktiskt är jag har sagt i analysen. Rubriken i det inlägg som jag kan uppleva är skrivet i affekt, är ”Jag begår handlingar av övergreppsnatur” vilket verkar tyda på att min analys har tolkats som om den analyserar författaren och inte boken. Jag vill vara tydlig, det är absolut inte författaren jag analyserat, det är texten.

Vidare vill jag även svara på följande citat: Fascinerande att varken min kvinnliga förlagschef eller kvinnliga redaktör såg detta i min roman. Men jag är väl den manliga motsvarigheten till skogsrår som förtrollar det motsatta könet som Pål skrev inne på Facebook i den grupp vi båda är med i, där han länkade till sitt inlägg. Som jag uttryckt tidigare, det jag säger är inte om en bok är bra eller dålig. Övriga kvalitéer är helt borta ur min analys det är bara framställandet av kvinnor eller människor utanför normen som jag ser på. En bok kan vara fantastisk och vi har många böcker av nobelpristagare och skrivna klassiker, trots att de skulle falla stenhårt på en analys som den här som till exempel Shawshank redemption, Sagan om ringen, Räddaren i nöden och Flugornas herre. Jag ser ingen anledning för förlag att inte anta en bok bara för att den faller i dessa test, om den är en bra bok i övrigt. Däremot kan det vara intressant att se över hur många böcker som har en sned fördelning och försöka se över vad man kan ändra för att närma sig en jämnare fördelning.

Mycket av det som Pål tar upp i sin blogg kan man få svar på bara genom att klicka på länken till resultatet, alltså där siffrorna är presenterade som jag utgått ifrån när jag skrivit min analys. Jag vill poängtera att jag inte bara läst igenom boken och sedan skrivit lite godtyckligt vad jag upplevt, jag har samlat data som jag sedan analyserat. Jag har alltså varje gång en ny karaktär introducerats skrivit om det är en man eller kvinna, om det finns namn, hur den presenteras och sedan om den har en avgörande roll i handlingen. Varje gång någon säger något har jag genomfört Bechdeltestet och sedan räknat hur långt samtalet är och vad som avverkats i själva samtalet.

Pål skriver: Och läser man ”Borde vara död” så står det klart att Isa aldrig beskrivs som vacker. Någon gång står det att hon är amfetaminmager. Det är inget som får plats i den här analysen trots att det här med fixeringen vid kvinnors yttre företräden är något som folk som kritiserar ”normen” ofta debatterar. Först vill jag påpeka att det inte handlar om att kunna beskriva en kvinna som inte vacker, det är att kunna beskriva en kvinna utan att lägga någon värdering alls i hennes utseende. Att beskriva en kvinna utifrån annat än just utseende. Jag får ge Pål ett rätt i detta, han borde fått mer cred för det och det är därför det är bra med en dialog också och jag skriver inte analyserna ensam på min kammare för att vara helt opåverkbar. Jag vill gärna ha dialog för att jag, författaren själv samt läsare skall få ögon för vad som kan påverka. Jag skall lägga in i analysen en poäng för detta så att det skall bli rätt. Samtidigt skriver jag inte in allt i analysen som jag ser för då kan det bli precis hur långa analyser som helst.

Pål tar upp att jag skrivit att de kvinnliga karaktärerna är oviktiga för Sebastian, vilket jag vill poängtera att jag inte skrivit. Jag har skrivit att de inte har någon avgörande roll i berättelsen vilket är en stor skillnad. Bögbast som bara är en bifigur som figurerar i de första kapitlen har en fördjupad karaktärsbeskrivning med utveckling och motiverat driv. Vi får veta vad som får honom att agera som han gör, vi får veta bakgrund och känna med honom och detta trots att han avverkas mycket snabbt. De båda kvinnorna som jobbar med Sebastian får vi veta namnen på, vi får veta att den ena gillar träning och den andra inte gör det och att de umgås mycket på fritiden. Jag lär inte känna dem djupare än så och när de är med är de mer kulisser för handlingen än djupgående karaktärer som jag får sympatier för. Vem som kommer ner i källaren och stör när Isa och Sebastian är i luven på varandra skulle kunnat vara vem som helst. Den som hjälper Isa bort från tumultet vid gängslagsmålet skulle också kunnat vara vem som helst.

Pål har hakat upp sig på att jag kallar hans kvinnor som stereotypt passiva men han missar att jag ger honom cred för att jag inte tycker att männen är stereotypt beskrivna. Jag upplever männen som känslomässiga och mjuka mitt i allt det hårda och det har jag tagit med. Vad jag menar med att kvinnorna är stereotypt passiva och skillnaden mellan Isas och Sebastians övergreppsnatur är till att börja med att Sebastian lurar, tvingar och förvrider människors vilja, han till och med tar sig friheten att domdera över änglarna i efterlivet, och detta helt utan eftertanke eller reflektion. Jag upplever aldrig att han stannar upp och funderar över om hans agerande är rättfärdigat utan ser det som en självklarhet. Isa däremot är tvingad till att döda, förvrida hjärnan på människor och göra övergrepp men hon visar en stor ånger varje gång hon utför det. Hon ifrågasätter ofta sin egen rätt att göra som hon gör och mår dåligt. Ändå känns det som om hon, trots att hon ofta tänker tanken att vilja sluta och inte ser sin rätt att döda, inte tar steget själv. Hon väntar på att någon skall komma och hjälpa henne ur detta. När det gäller Janina så kan jag ha missbedömt henne men jag upplevde henne som ett offer i tillbakablicken då hon underkastade sig oljeföretagen och blev deras slav i mördardramat. Nu kanske det var fel av mig att tolka det så, det kanske var så att hon var ond innerst inne och ville döda och bara använde oljeföretaget som en ursäkt för att följa sin innersta dröm och i så fall ber jag om ursäkt för denna totala feltolkning. Pål tar även upp att Isa slåss mot huliganerna mot slutet vilket jag inte upplevde. Det jag såg var att hon stod och gömde sig bakom några av de som stod på hennes sida och flydde sedan med en av de kvinnliga arbetarna på boendet för att komma undan.

Frågan om att vara passiv eller ett offer har inte alltid att göra om ifall man kan döda eller är aggressiv, det har att göra med varför man dödar och är aggressiv. Om det är för att ta sig ur sin situation eller för att förstärka sin utsatthet.

Nu över till det som jag tycker är mest intressant, nämligen diskussionen runt Bechdeltesten jag gjort. Jag har utfört flera av dem i boken, och kommer göra det i resterande böcker som jag också kommer analysera.

Bechdeltestet är från början för att kunna se om en film uppfyller kriterierna att två namngivna kvinnor talar med varandra om annat än män. Och boken uppfyller detta eftersom det förekommer. Jag har utifrån detta gjort Bechdeltesten korrekt, problemet är att jag gått några steg längre och använt Bechdeltestet som grund för alla dialoger som utförs i boken. Jag bedömer alltså inte bara dialoger mellan kvinnor utan även mellan män. Det gör jag eftersom det i mina ögon inte säger tillräckligt mycket i långa loppet bara om testet uppfylls en gång, och utan att se över resten. Ska jag bara glädjas så fort två kvinnor talar med varandra ser jag inte att man kan gå vidare och faktiskt se på övergripande skillnader, som framkom i det här exemplet. Om det varit tvärt om, att jag kommit fram till att männen har haft tio uppfyllda dialoger och kvinnorna bara två men kvinnornas har sträckt sig över flera sidor medan männens bara har varit fyra meningar långa, hade det blivit lika mycket ramaskri då? För det är just det som är mening, att kunna se på skillnader och det kan jag inte göra om jag bara nöjer mig med ett godkänt test och sedan lägga ner det. En kommentator uttryckte att mina Bechdeltest är undermåliga, jag vill väldigt gärna se på vilket sätt som de inte lever upp till den kritikerns förväntningar.

Varför jag har gjort analysen och kommer fortsätta göra analyser? Inte för att sänka Pål Eggert utan för att kartlägga hur det ser ut eftersom diskussionen varit uppe flera gånger om hur det ser ut inom fantastiklitteraturen. Många hävdar att det är en snedfördelning och jag vill genom det här bara kartlägga och se om det stämmer. Jag vill även poängtera att jag inte yttrat en enda gång vad jag tycker om boken i sig, jag har inte sagt om den är bra eller dålig, för det har inte med saken att göra. Mitt personliga omdöme om boken är alltså inte alls med, jag har bara utgått från siffrorna jag fått in när jag läste boken.

Något som är viktigt att tänka på som författare och som jag tror är väldigt svårt, förutom det att man måste koppla bort sig från sin text, är att så fort man lämnat ifrån sig sin text så äger man inte tolkningsföreträde för den längre. Saker man själv tänkt stämmer inte längre med mottagaren som tolkar på annat sätt. Så kommer det alltid att vara och det kan mycket väl tänkas att någon annan tolkar boken på ett annat sätt. Jag har tolkat och analyserat utifrån det resultat jag fått fram och det är däremot svårt att ändra, för det kommer från boken själv.