På väggen över sängen hängde brevet, inramat med den vackra kärlekstexten av Stefan Klint till Rebecka och någonstans kändes det som om det handlade om oss. I vardagsrummet hängde en tavla som hennes barndomsvän Eva gett oss och som passade in i den känsla hela huset höll. Den föreställde oss två men målad i gammal stil och behandlad på ett sätt så att den såg ut som om den vore antik. Orden som följt med var ”Som om det alltid hade varit menat att hända.”Just nu bearbetar jag texten igen. Varje gång jag läser känner jag att det finns trubbigheter, meningar jag snubblar på och detaljer som skall fixas. Därför kommer versionen i bokform vara mer tvättad än den som gick i tidningen, precis som förra året. Det har gått så pass lång tid sedan jag redigerade den senast, att jag kan läsa texten med nya ögon och inte bara med en trött blick som inte ser texten utan bara vet vad som ska hända och missar snubbeltråden. Jag tror jag ser sju ändringar i bara det lilla citatet här ovan.
Och jag är fortfarande lika kär i Stefan som första gången jag skrev hans berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.