Nu har jag startat upp ett nytt skrivprojekt vilket känner väldigt konstigt och spännande. Jag har lagt fyra år på Alvhilda, och hon är inte helt klar än så det kan stanna på fem eller sex, och att kasta sig in i en ny tanke, en ny känsla är väldigt ovant. Visst har jag skriven många noveller under tiden men de är så flyktiga. Nu ska jag stanna i känslan under en längre tid, i en hel roman. Så klart passar jag på, nu när jag har back up genom studierna, att plocka upp det där projektet som malt inom mig i snart femton år. Ett falskt minne. Jag skrev de första två kapitlen idag och är lite sugen på att fortsätta. Hörlurar på och en sen kväll framför datorn. Jag hoppas storyn blir minst hälften så bra som den är i mitt huvud, för då kommer den ta alla med storm. Och nej, den är ingen feelgoodroman, det är ingen romantisk kärlekshistoria och det är ingen silverlining. Och det är verkligen så illa som det kan bli och ja, jag log när jag berättade slutet för mina studiekamrater vilket en av dem kommenterade, med ett häpet utrop.
Här ska krossas själar och hjärtan.
Här ska krossas själar och hjärtan.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.