En god Alvhilda-paj

Bild lånad från Stylist.cu.uk

Förra helgen var det en vän som länkade till den här fantastiska pajen och uttryckte att det var en Alvhilda-paj. Jag kan inte annat än att hålla med. Det finns en scen när Allie blir bjuden på paj och det här är lätt ett sätt man skulle kunna tänka sig att de skulle sett ut. Jag tror jag måste försöka baka en sådan paj inom det snaraste.

Vill ni se mer av vad konstnärens fantastiska bakverk kan ni kolla in henne här.

I går provade jag på att göra pajen själv.

Det gick väl sådär. Att skala och skiva äpplen var inga problem. Enligt receptet skulle jag använda fem äpplen men med tanke på att jag fick fem äpplen stora som mindre fotbollar bestämde jag att det räckte med tre.
Sedan blandade jag degen som skulle innehålla tre dl mjöl, 125 g smör och lite vatten. Eftersom jag tänkte forma ett räd bestämde jag att jag behövde lite mer så jag gjorde på fyra dl mjöl, en dl rivna hasselnötskärnor, 200 gram smör och vattnet behövdes aldrig. Här borde jag oroat mig ...

När degen stod på kylning började jag leta efter pajformen. Vi håller på att renovera här hemma och många saker står undanplockade och inte på de mest självklara ställena. Därför ägnade jag en lång svettig stund till att leta igenom det enda skåpet vi har kvar, lådan som står bakom bordet i vardagsrummet och tre lådor upp en på en ugnsvarm vind. Utan resultat vill säga. Istället fick jag använda den där långa metallformen som är mer gjord för låga köttpajer. Verkade bara vara jag som brydde mig så det gick väl bra, förutom den varma irritationen.

När jag skulle baka ut degen betedde den sig inte alls som den borde. Kall var den men kavla gick inte. Efter flera irriterade försök tog jag en kluns och tryckte ut över hela formens botten och upp på sidorna. Efter att ha fyllt botten med äpple och strött över socker och kanel tog jag fram resten av degen för ett fruktlöst försök att kava ett träd. Nej, jag försökte faktiskt inte ens. Istället ställde jag mig och gjorde korvar som jag skapade ett träd av över de mörka kanelade äppelbitarna. Och så in i ugnen.

 Vad säger ni? Identiska, eller hur?

För ett första försök med alla de motgångar jag ändå hade, är jag nöjd. Alla som smakade var väldigt nöjda och den tog nästan helt slut. Och faktiskt, utan att det ens var meningen, tycker jag mig kunna se en kvinna i mitt träd, med brösten i vädret och med armarna sträckta mot himlen där de förgrenar sig. Nästa gång ska det bli en rejäl alvhilda i mitten, naken, stolt och förgörande.