Wordbattle är bra för självkänslan

Jag är en av de där personerna som kan få till en story ganska snabbt. Jag låter fingrarna göra sin sak med direktväg från hjärnan utan att det behöver processas på vägen. Igår kväll var jag med i något som kallas wordbattle. En person inne på ett forum jag är medlem på, utmanade två av oss, jag tackade ja för det lät spännande. han gav oss en plog, en plats och perspektiv. Sedan krävde han att vi skulle gestalta så det kändes och det skulle vara en tvist på slutet.

45 minuter hade vi på oss och vi skulle hinna skriva 5000 - 10 000 ord.

Ploten var ganska rå och förutsättningarna kan kallas svåra, men jag kastade mig helhjärtat in i leken. Jag skrev så det rök om tangentbordet och jag visste precis vad som skulle hända, två sekunder innan jag skrev det. Jag skickade in det med en minut till godo och satt sedan spänd som en fiolsträng och väntade på rösterna.

Nu vill jag tillägga att jag är i en viss svacka. Jag har precis gett ut min första bok. Allmänheten har nu möjlighet att läsa och tycka till om boken. Jag har börjat ifrågasätta om jag duger som författare. Kommer jag bli sågad. Ja, ni minns ju min sjuka hjärnas versioner av sågningar jag förväntade mig från Bibliotekstjänst. "Vi har nu korat Sveriges sämsta författarinna".

Det dröjde dock inte länge förrän kommentarerna började ramla in:

"Wah! Twisten! Den här får min röst."
"Cool plottwist och välskrivet. Bra jobbat på 45 min!"
"Twisten var briljant och jag känner mig smutsig av att ha läst texten. Mkt bra"
"Vackert formulerat på så kort tid"
"Obehagligt och närvarande."
"Ja, här finns något för alla sinnen. Bra gestaltat."
"Texten lämnar efter sig en obehagskänsla. Tummen upp!"  

Och vet ni vad, jag vann!

Bild lånad från Marauders 4ever

Det här ser jag som en riktig sporre i mitt författarliv, några helt oberoende av varandra, utan att veta vem som skrivit eller som känner mig personligt och nära, sa att jag duger. 

Ja, jag kanske uppmärksamhetsknarkar lite i dagarna, men även det kan vara viktigt ibland.