Jag brukar alltid ha ganska starka färger i mitt hår. Redan som tonåring kände jag att den där bruna färgen var allt för mittfåra för mig. Jag ville inte vara en kameleont som försvann in i väggen utan någon som stack ut. Kan hänga ihop med mitt kreativa, skapande intresse, tillhör väl en sådan där som kan kallas för bohem. Jag har haft mycket jobbiga allergiska reaktioner på sistone. Det har gjort att jag inte riktigt vågat mig på att färga håret. Sorgset har jag konstaterat att jag kanske ska "åldras med värdighet" "Bejaka mina gråa hår och försöka bli sams med dem".
Jag kan säga att det är svårare att bli sams med gråa hår än med bruna hårstrån, lovar, ärligt. Min man samt några fler har försöka stötta mig i det här genom att blåljuga. "Du är fin i grått hår" "Det ser bra ut" men vet ni vad, det är skitsnack. Igår klippte jag mig och färgade håret och vet ni vad, jag yngrade nästan tjugo år. Från att vara en grå mus till att vara en färggrann och peppig författardebutant som ska ta världen med storm. You watch me divide and conquer. Here I come! Sidkamningen, det röda, det svarta och i morse bler det rufs och raktången. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.