Jag jobbar som sagt på ett socialkontor, med ekonomiskt bistånd. När man jobbar med ekonomiskt bistånd handlar det om människors yttersta skyddsnät. Ingen vill egentligen ha med en att göra, man måste fråga och rota där folk minst av allt vill och man ställer krav. Samtidigt är man det där sista halmstrået. Det är ofta akut, man måste oftast arbeta under ganska pressade former då många hushåll ska ha pengar samtidigt, gärna igår, och varje utbetalning kräver utredning. Om någon är borta måste alla andra dela på den personens jobb och då har man redan fullt på sitt eget bord.
I morse var dottern sjuk. Jag och maken såg på varandra och jag kände själv hur jag spärrade upp ögonen och utbrast: "Jag
kan verkligen inte vara hemma. jag
måste till jobbet idag"
Anledning - en sjuk och en på semester ger resultatet av två personer på kontoret. Blir jag borta innebär det en på jobbet och jag hade riktigt viktiga saker inbokade, som vanligt kan tilläggas.
Maken suckade och jag kunde se hur besvärad han såg ut. Varför? Därför att han i stort sett fått ta all vab. Därför sa jag kort att jag kan ta torsdag och fredag.
Dagen gick ut på att sopa rent för resten av veckan. Jag har handlagt som en iller, ringt tusen telefonsamtal och möblerat om i kalendern. Den heliga fikapausen fick bli en kopp te på rummet med headsetet på skallen. Men jag löste det,
like a boss!
I morgon blir det vab. Lite te vid datorn och
redigera andra delen av Alvhilda som ska vara klar innan månadsskiftet, nej då, ingen stress. Kanske pyssla lite med min sjuka dotter,
Så jag får färdigt alla smycken som ska bli klara till releasen och sommaren. Kanske plocka och dona lite i huset
för att förminska tvättberget, diskberget, dammråttsinvasionen och stävja alla sakers bytaplatslek.
Ja, det är skönt och bra att ha en lugnt och avkopplande fritid när man har ett så stressigt jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.