En lärorik resa

Jag trodde att allt var klart. Jag hade skrivit färdigt, jag hade kört texten genom två korrigeringar och sättningen var klar. En sista genomgång av texten och trycket skulle köra igång nu i början av februari. Jag var inte nöjd med vissa småsaker, förläggaren höll med, hon gick snabbt igenom och hittade ett mastodontfel i texten. Mastodont och mastodont, det var i alla fall genomgripande.
En skrivteknisk liten fnurra, en sådan där sak som jag kan erkänna att jag inte är proffs på, alls.
"Bla bla bla", sa Ingvar  - heter det ju, inte "Bla bla bla." sa Ingvar.
Tillbaka till ritbordet som man brukar säga. När vi väl började gå igenom för att hitta sådant utbrast min make, tillika stor ordmärkare, att det var väldans vad mycket fel han missat. Det här går ju rakt inte att skicka till tryck, och så började han korrigera igen.

Jag hörde av mig till min förläggare som sa att det är bra och viktigt att det gås igenom om vi känner så och vi skjuter fram släppdatumet för boken till obokad tid. När den är klar så sätter de den och så får den komma ut när den kommer ut. Bättre att det tar lite tid och blir perfekt, än att man skyndar på och gör ett hafsjobb.Den stress jag känt under en längre period, där jag bokat festlokal utan att vara säker, skyndat på, haft ont i magen och dämpat huvudvärk har lugnat ner sig. Det blir när det blir, men det blir och det är det viktiga, och framförallt så blir det bra.

 Snart kommer jag sitta och rätta min kära Alvhilda ännu en gång. Det är motigt men ändå väldigt skönt.