Att falla

Mörkret var tjockt runt om henne. Vinden som lekte i hennes hår kom underifrån och hon insåg med hjälp av maggropen att avgrunden framför henne mycket väl kunde vara
djup. Hennes tår knep om den skarpa kanten som var det enda som hennes fysiska sinnen kunde känna. Väggen bakom henne kom närmre, isberget som pressat henne närmre och närmre stupet, ödet. Nu fanns det inte någon återvändo längre. Tiden då hon kunnat ta sig runt isberget och komma till andra sidan hade passerat. Nu fanns bara isbergets kalla och hårda yta bakom henne och det mörka stupet framför henne, allt inlindat i en svart ovisshet.

Försiktigt sträckte hon ut sin fot i mörkret och tog spjärn mot isberget för att hålla balansen, för att inte falla. Hon kände runt i mörkret efter någon fast punkt. Kanske fanns det en platå att stå på lite längre ut, kanske var det bara en smal spricka som hon med lätthet kunde komma över. Kanske var det slutet, världens ände. Där hon stod kunde hon inte känna tryggheten av fast mark på andra sidan. Isberget vibrerade. Det rörde sig lite till och hon kastade sig tillbaka till den minimala platån som fortfarande fanns kvar och hon tryckte sig mot väggen. Nu rörde den sig lite hela tiden, långsamt förde den henne närmre och närmre stupet. Ovissheten hängde över henne. Om hon stod kvar skulle stupet komma och hon skulle falla handlöst ut i ovissheten, ner för stupet som gapade framför henne. Kanske fanns det en liten hylla precis nedanför som hon kunde landa säkert på. Kanske var det bara en nivåskillnad, kanske skulle hon ramla en halvmeter och kunna fortsätta sin färd. Kanske fanns det ingen botten alls.

Antingen skulle hon stå kvar och låta isberget trycka henne ned för klippan eller så skulle hon ta sats och hoppa. Hoppa rakt ut i ovissheten och kanske landa på en trygg platå på andra sidan, kanske skulle hon hamna i säkerhet, i trygghet. Kanske skulle hon falla handlöst.

Hon slöt ögonen ...