Stångas blodig med Alvhilda

Jag fick ju tillbaka mitt manus från lektör för flera veckor sedan, ja över en månad sedan om man ska vara exakt. Först när jag började läsa tyckte jag att det var lite svidande men ändå lite komiskt för hon har ju skrivit vad hon tycker. Dessutom kunde jag se att hon hade rätt i mycket men nu, när jag kommit in en liten bit tappade jag lusten och orken.

Det är allt för ofta som hon ifrågasätter scener och kommenterar på ett sätt som får mig att känna att hon bara ögnat igenom scenen utan att ta in den och inte förstått kontentan. Många scener vill hon jag ska stryka för de tillför inte något till handlingen när de är scener som i mina ögon är väldigt viktiga för handlingen, sådana som ger banbrytningar längre fram eller som förklarar saker som händer. Många gånger anser hon att det är tjatigt och måste strykas när det i mina ögon är viktigt för att beskriva förändringen och att det alltså inte alls är upprepningar utan upptrappningar.

Först blir jag arg på henne och sedan börjar jag ifrågasätta mig själv och känna att jag måste skriva om precis hela boken eftersom hon så totalt missuppfattat så mycket. Därför har Alvhilda fått ligga övergiven väldigt mycket den här sommaren och jag har inte orkat göra något alls. Allt känns plötsligt så värdelöst.

Samtidigt vet jag att jag kan och jag måste sålla, jag måste ha kvar det som är viktigt även om hon inte tycker att det är något att ha, men hon är en läsare och jag har fått mycket posivit kritik av fem andra. Jag måste bara korta ner - intalar jag mig själv.

Jag letar nu efter kompromissen.