Principer

Alltså, egentligen är jag emot photoshopning av människor för att göra dem onaturligt vackra eftersom det förstör idealet och gör flickor och pojkar osäkra på sig själva med dåligt självförtroende och skev självbild.

Men ...

Om Alvhilda skulle bli film skulle jag nog kräva att man förskönade henne datoriserat efteråt för att i mina ögon kan ingen människa mäta sig med hennes skönhet. Hon är den perfekta mall som den mänskliga kvinnan försöka uppfylla.

När jag såg mot lampan föll min blick på min egen spegelbild. Jag hade sett mig själv naken oändligt många gånger men nu verkade det som om jag såg mig själv med nya ögon. I ett nytt ljus, dunkelt men ändå tydligare. Jag hade en kropp, en kvinnlig kropp. Generöst utrustad vad gäller de kvinnliga attributen. Det kunde alla se och det hade jag själv sakligt konstaterat. Men nu påverkade den mig på ett helt annat sätt. Ett leende spred sig över mina läppar medan jag studerade mig själv. Kvinnor brukade alltid värdera sina egna och andras kroppar. Nedvärdera sig själva. Jag värderade min kropp, jag tog in det jag såg och det spred en positiv känsla inom mig. Jag lyfte på hakan och studerade min slanka hals. Drog bak håret och höll upp det i en tofs för att se på hakans linje som gick upp till örat. Det var inte normalt. Det var perfekt. Alla dragen i ansiktet var perfekt proportionerade, inte alldagliga. Jag tog mitt finger och följde näsryggen, dess mjuka och raka linje. Inga skavanker, ingen liten broskbit som låg snett. Med båda händerna följde jag linjerna runt mina kindben och ner längs med hakbenet tills fingrarna möttes vid den mjuka rundningen av hakan. Jag var nöjd med mitt utseende. Nöjd. Det var en trevlig känsla. Jag mötte min egen blick med ett leende i spegeln innan lam­pan slocknande och lämnade rummet i totalt mörker.