Försöker spräcka ångestbubblan

Jag har försökt analysera mig själv och andra och kommit med förslag. Jag är så omotiverad till att redigera Alvhilda. Inte så att jag tröttnat på henne, för det har jag inte. Jag älskar fortfarande storyn och jag drömmer formuleringar och händelser men jag sätter mig inte. Jag kommer på tusen andra saker som är viktigare. Det är som när jag hade en uppsats under studietiden, jag städar, jag ränner iväg på onödiga ärenden och jag bjuder in folk till höger och vänster.

Men varför?

Det kan finnas flera anledningar.

Någon sa att det kanske är separationsångest. Det är vad jag ser som sista rundan och jag vill bli klar med henne för inskick. Det är första steget mot hennes självständighet. Hon ska stå på egna ben och jag måste säga farväl, långsamt.

Det hör även ihop med det jag kan tänka mig, prestationsångesten, eller min självbild. Är jag tillräckligt bra, håller jag måttet. Jag läser texten med kritiska ögon och jag känner hur dåligt det är, kritikern raljerar och skriker åt mig hur kass jag är. Det är ju lagom kul att utsätta sig för.

Nästa är skräcken över att lyckas. Tänk om det är bra. Ja, det är väl inget att ha ångest över men, jo, det finns en oro över det också. Vad kan det innebära för mig och framtiden? Allt som min hjärna kan grubbla över tas emot tacksamt och görs om till hinder och saker som håller mig ifrån skrivandet/redigerandet.

Men jag tvingar ner mig i stolen ändå och har faktiskt kommit till kapitel 13 nu, så det går i alla fall åt rätt håll.

Nu ska jag återgå till obehärskad åtrå, vilda känslor och frustration.

Mina och Alvhildas.