Korta håriga män och miffon

Bild lånad från I watch stuff

Idag såg jag Bilbo, eller the hobbit eller en oväntad resa.

Detta var något som jag sett fram emot. Bilbo var en av de första böcker som satt igång min historieberättande vilja. Det händer så mycket spännande i boken, oväntade saker på varje sida.

Jag blev inte besviken - på filmen. Den var mäktig, inget var bortplockat vad jag kan komma ihåg. Vissa saker var dock lite förändrade men inte mer än att jag kan ha överseende med det. Orchberget såg lite annorlunda ut än vad det gjorde i mitt huvud och trollens öde skedde väl inte helt enligt boken, vad jag minns. Actionmakarna hade fått gå lös på scenerna när dvärgarna flyr orcherna och det var ett fantastiskt skådespel att se. Början av filmen var också helt otrolig, inte helt enligt boken men ändå fantastiskt.

Det som däremot var mindre fantastiskt var publiken som lämnade mycket övrigt att önska. Eller, den var faktiskt ganska fantastisk på sitt eget lilla vis, dock inte positivt.

Framför oss hade vi ett dövt par som uppenbarligen inte var där för att se på filmen. De var där för att samtala, under hela filmen med högljudda gutturala läten och skratt. Vifta var de också bra på. De satt framför oss, eller rättare sagt, nedanför oss. De som satt bredvid var inte intresserad av att försöka få dem att förstå att de lät, vilken man kan förvänta sig av de som sitter närmast, utan de var mer intresserade av att springa ut och in från biografen upprepade gånger. Varje gång var de tvugna att resa sig och liksom passera oss bakom, alltså mellan oss och filmen. Några andra, som inte alls var döva, satt också och pratade om olika saker. En annan hade mobilen på som ringde mitt under föreställningen och jag och Johanna satt och skrattade chockat över det skådespel som skedde runt omkring oss. Det var så fantastiskt att vi inte kunde göra annat. Vi funderade på vad det var för miffon som betalar 130 spänn för att sitta och prata i mobil, prata högt, springa ut och in och teckna i mörker under närmre tre timmar, när de kan göra det hemma, gratis med lampan tänd.

Någonstans kunde jag och Johanna, finna i våra hjärtan, att ursäkta det döva paret (även om vi inte rikigt förstod vad de gjorde där när de inte kunnat se något av filmen eftersom de konstant tecknade med varandra och utstötte gutturala högljudda läten) för de visste inte om att de lät. Men de andra som lät, som hörde själva att de lät, och förstod att det måste störa - de ursäktar vi inte lika mycket.

När de som satt bakom oss började tala högljutt om det döva parets störande gutturala ljud (som om de skulle höra klagomålen)  fick jag nog och sket i att jag var långt ifrån närmst paret, lutade mig till dem och tecknade så artigt jag kunde "Shut the fuck up" och sedan blev det en aning lugnare. Tänk om jag gjort det tidigare, va mycket skönare det hade varit då. Men man är ju svensk och vill ju inte störa de andra i biografen, även om de stört oss under en hel visning.

De kan ju bli kränkta menar jag.