Nu syns jag inte här speciellt mycket längre. Jag hinner inte. Jag jobbar från åtta till fem, sedan hem och fixa med barn och hus och sedan sitter jag med Alvhilda mellan åtta och tio innan jag går och lägger mig. Jag har verkligen kastat mig in i manuset och är svår att slita därifrån. Jag lever dubbelliv. Under samtal kan någon säga något som får mina tankar att vandra till en scen, jag kan sitta och fundera över hur olika personer verkligen skall dö och på vilket sätt det kan härleda till senare böcker. Allt svävar runt Alvhilda. Att jag skriver det här är något jag tvingar mig till mellan nattning och skrft, inte för att jag lider av att skriva det här, inte för att jag egentligen måste men för att jag vill säga att - jag lever och mår skitbra!
Jag vet att folk har sagt att redigeringen är så hemsk men just nu njuter jag av den. Jag ser hela storyn i nytt ljus och jag förstår karaktärerna så mycket bättre, jag ger dem mer färg. Mer lyster. Planen är att jag ska skriva om hela Alvhilda så hon är klar till i början av september, så ska jag sätta den i händerna på min maken som är språknörd. När han är klar med den ska jag rätta det språkliga och sedan ska den iväg till lektör. Lektören skall få den i sina händer före oktober, var planen.
Jag älskar deadlines, de får mig att jobba.
Över och ut ...
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.