Igår mådde jag inte så bra. Det kändes som om kroppen var på väg att utbryta i total sjukchock där febern skulle skjuta i höjde så fort jag släppte guarden. Jag var social hela dagen och hade en vision av en inre armé som motade alla dessa sjukdomsäckel och höll dom lugna, precis på andra sidan gränsen.
I samma sekund som våra kära gäster, familjen Data, lämnat vårt hus stupade jag i säng. Hoppades på att få somna snabbt och slippa själva insjuknandet, låta mig vakna till feber och äckel istället. Jag räknade kallt med att jag inte skulle gå till jobbet i dag.
jag vaknade, febern hade inte infunnit sig och jag var frisk. Jag var trött, appatisk och helt ointresserad av att kliva upp men några sjukdomssymptom fanns inte att prata om. På morgonen var jag tvungen att stävja de vanliga bråken samtidigt som jag försökte lösa den där utflykten som skulle ske med dottern och alla föräldrar medan jag fortfarande jobbade. Det var inte löst när vi gick hemmifrån 20 minuter för sent men jag hade i alla fall packat hennes picknickväska inför en lösning. Att få barnen att borsta hår och borsta tänder krävdes en tvåminuterssnoos då de inte lyssnade på mig utan fick bli påminda med mycket korta mellanrum. Detta ökade på min irritation samtidigt som den ökade på deras, men det fick dem inte att göra något snabbare.
Det hela slutade med att jag och sonen fick ett fullstädningt utbrott på varandra precis vid anländandet av hans skjuts och min rygg knakade till på det där oroväckande sätt som den gjort tidigare. Det är som ett litet frö som sås som bara ökar i värk under hela dagen, så nu går jag som om jag skitit på mig.
Vid anlänandet till jobbet tjugo minuter för sent så hade den mapp som jag ska jobba i helt tömts på innehåll. Vid det här laget hade jag liksom gett upp. Det känns som om allt ändå kommer gå åt helvete så varför inte bara stiga åt sidan och låta allt falla men vara beredd på det värsta. Vi lyckades i alla fall lösa problemet precis i rätt tid men sedan när jag skulle till ett annat kontor fanns inte nyckeln till det. Alltså åkte jag iväg till en annan stad på vinst och förlust och hoppas på att lösa det på vägen. Det gjorde jag men det var lite oroväckande ett tag och jag satt och drack mitt morgonte i en trappuppgång utan vetskap om det skulle lösa sig.
Nu är det lunch och det finns fortfarande mycket som kan gå snett,så som tågresor, cykelfärder, datorer och den där picknicken som ska vara med dotterns skola. Hela tiden värker ryggen så jag får bita ihop och hoppas att jag inte faller som det korthus jag känner mig som.
Undrar om det är något ödesstigert som kommer hände under dagen som en övre makt ville att jag skulle undvika och försökte få mg att hålla mig kvar i sängen.
Kan det bli en story av detta - i en senare bok?
I samma sekund som våra kära gäster, familjen Data, lämnat vårt hus stupade jag i säng. Hoppades på att få somna snabbt och slippa själva insjuknandet, låta mig vakna till feber och äckel istället. Jag räknade kallt med att jag inte skulle gå till jobbet i dag.
jag vaknade, febern hade inte infunnit sig och jag var frisk. Jag var trött, appatisk och helt ointresserad av att kliva upp men några sjukdomssymptom fanns inte att prata om. På morgonen var jag tvungen att stävja de vanliga bråken samtidigt som jag försökte lösa den där utflykten som skulle ske med dottern och alla föräldrar medan jag fortfarande jobbade. Det var inte löst när vi gick hemmifrån 20 minuter för sent men jag hade i alla fall packat hennes picknickväska inför en lösning. Att få barnen att borsta hår och borsta tänder krävdes en tvåminuterssnoos då de inte lyssnade på mig utan fick bli påminda med mycket korta mellanrum. Detta ökade på min irritation samtidigt som den ökade på deras, men det fick dem inte att göra något snabbare.
Det hela slutade med att jag och sonen fick ett fullstädningt utbrott på varandra precis vid anländandet av hans skjuts och min rygg knakade till på det där oroväckande sätt som den gjort tidigare. Det är som ett litet frö som sås som bara ökar i värk under hela dagen, så nu går jag som om jag skitit på mig.
Vid anlänandet till jobbet tjugo minuter för sent så hade den mapp som jag ska jobba i helt tömts på innehåll. Vid det här laget hade jag liksom gett upp. Det känns som om allt ändå kommer gå åt helvete så varför inte bara stiga åt sidan och låta allt falla men vara beredd på det värsta. Vi lyckades i alla fall lösa problemet precis i rätt tid men sedan när jag skulle till ett annat kontor fanns inte nyckeln till det. Alltså åkte jag iväg till en annan stad på vinst och förlust och hoppas på att lösa det på vägen. Det gjorde jag men det var lite oroväckande ett tag och jag satt och drack mitt morgonte i en trappuppgång utan vetskap om det skulle lösa sig.
Nu är det lunch och det finns fortfarande mycket som kan gå snett,så som tågresor, cykelfärder, datorer och den där picknicken som ska vara med dotterns skola. Hela tiden värker ryggen så jag får bita ihop och hoppas att jag inte faller som det korthus jag känner mig som.
Undrar om det är något ödesstigert som kommer hände under dagen som en övre makt ville att jag skulle undvika och försökte få mg att hålla mig kvar i sängen.
Kan det bli en story av detta - i en senare bok?
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.