Jante/förhoppningar/besvikelse

Enligt jantelagen skall man inte tro att man är något. När det gäller skrivande så vill jag gärna tro att jag kan skriva, jag vet att de historier som lever inom mig är underbara, banbrytande och inte alls som alla andra, men om jag kan förmedla dem med rättvisa vet jag inte. Jag vill som sagt tro och hoppas att jag kan.

När jag jämför mig med andra kan jag antingen känna att jag kan skriva och kanske till och med bättre än just den författare jag just läser eller så grusar jag mitt självförtroende i jämförelsen.

När jag skickade in Alvhilda var jag vid ett vägskäl. Någonstans kändes det som att det behövdes mer, vissa som läste tyckte att hon var perfekt som hon var medan andra tyckte att det behövdes mer tempo. Tillbaka till de första läsarna igen som tyckte att ett högre tempo kanske kunde förstöra känslan i boken och att den typ av story som jag skrev inte ska ha för högt tempo. Jag skakade förvirrat på huvudet och försökte känna inom mig. Hur säker kände jag mig när jag tittade på min text? Jag valde att låta det vara eftersom det i dagsläget var mina ord och jag hade inte börjat följa andras pipor för mycket. Om den ska bli refuserad vill jag att den blir det utifrån mina ord och inte för att jag gjort som andra sagt. Om den blir refuserad kan jag göra om den då eller hoppas på att jag får tips och idéer från förlaget som jag kan följa.

Jag skickade in den, kände pulsen höjas, som om jag just kastat mig ut över kanten utan att riktigt vara säker på att min fallskärm var tillräcklig.

Sedan bestämde jag mig för att släppa det där. Inte tänka på det och förbereda mig på det värsta. Det är en oviss väntan och jag hade lyckats begrava alla drömmar och allt hopp för att endast kunna bli positivt överraskad eller få förväntningarna uppfyllda. Aim low and you'll never be disepointed eller vad är det dom säger?

Det har gått riktigt bra, jag har verkligen kunnat förtränga denna stora händelse, knappt känt efter alls och istället har jag börjat skriva noveller och engagera mig i novelltävlingar.

Idag såg jag det här blogginlägget, i regi av det förlag jag skickat till, och den där lilla instängda hoppfulla småungen som jag försökte munkavla och förtrycka börjar direkt hoppa, skrika och tjoa inombords. Orden som väller från upp från denna godtrogne lilla hoppfulla varelsen är "Det kanske är mitt brev, det kanske är min roman, det kanske är jag som inspirerat henne att skriva som hon gjorde" och det resonabla medvetandet kontrar med "Ja, men då är det i alla fall manuset som behöver en massa omarbete".

-----

Tillägg:
Svaret på frågan jag ställde om mängden manus hon går igenom gav lite extra energi till min inre pessimist:
"Det är en del att läsa, men det går av bara farten eftersom det är bra material som kommer in. Håller på att bedöma ett tjugotal manus och ett 30-tal noveller :)"