Det blev så tyst

Jag har varit helt uppe i mitt romanprojekt, fullständigt. Medan jag skrev Steven på två veckor så var han i mitt huvud. Jag upplevde hans ångest, jag krystade fram hans ord på pappret och jag kräktes hans plågor. Jag började med Ragnvald direkt efteråt och han ville så himla mycket. Han är inte lika ångestfylld men informationsfylld och allt måste vara med, jag får inte glömma något. Mitt i detta var det dags för bokcirkeln och jag lyfte boken som vi skulle diskutera. Jag hade en vecka på mig, det brukar ju räcka.

Boken var Angelologi - änglarnas tecken. Jag började läsa trots att intresset för den var allt för svagt. Intresset var jättestort när boken presenterades sex veckor tidigare, men då var jag ju inte så inne i min egen bok. Medan jag läste babblade Ragnvald på och jag hörde inte ett ord jag läste. Ögonen gled över raderna av ord och de gick in men ramlade ur direkt innan de hann fastna så jag hade ingen aning om vad jag läste. Det var som att se på teve medan någon oavbrutet pratar bredvid.

Helt plötsligt läste jag om någon som tog ett litet barn i handen, förde detta barn till en kanon, stoppade i barnet och sköt iväg. Detta gjordes med flera barn medan mammorna stod och skrek bredvid, motade av en arme och det slutade med att det låg blodiga kvarlevor av dessa barn överallt.

Nu hade Ragnvald tystnat. Det var som om jag blev väckt av en rejäl käftsmäll. Vad fan hade jag läst? Vad hade genererat denna händelse? Vad hade hänt innan? VARFÖR? Nu hade boken helt och hållet fångat mitt intresse, jag ville inte bli så bryskt väckt igen, så jag var på alerten och missade inte en stavelse. Ragnvald var tyst. Försökte han säga något tystade jag honom snabbt med "Schhhh, tyst, barn, kanoner, pay attention!"

Boken var knökad med information, författaren hade riktigt svårt för att killa sina darlingar då hon inte bara skulle utgå från kristendom eller i alla fall de tre stora sammanlänkade religionerna ur samma vagga utan skulle blanda in olika sägner och historier från kulturer från hela jorden. Mycket "är du inte med oss är du emot oss" "Vetenskap är från den onda sidan som vill få oss att vända oss från gud"- argument som får mig att må riktigt dåligt.

Medan jag läste fylldes jag av prestationsångest. Här var en person som verkligen gjort reaserch, hon hade gjort ett riktigt gediget arbete och ändå inte fått det att gå ihop. Språket var otroligt bra, ibland, förutom när översättningen hade missat skillnaden mellan cm och dm vilket kan vara lite förvillande eller när syftningarna var helt uppåt väggarna. Vi var inte helt nöjda med boken helt enkelt men det kan ni läsa mer om här.

När boken väl var slutläst så tänkte jag kasta mig över Ragnvald igen, prestationsångestfylld som jag var. Jag satt med ett arbete som jag visste bara var till hälften klart. Jag såg framför mig allt jag skulle vara tvungen att skriva om för den är allt för ytlig än. Medan jag satt och skrev där jag var kunde inte tankarna skilja sig från det faktum att jag skulle skriva om allt jag redan skrivit. En sak är när jag skriver och sedan går tillbaka och ändrar men min hjärna hade redan börjat ändra det som behövdes, fast jag inte var där och gjorde det fysiskt. Samtidigt var Ragnvald tyst. Det har inte varit så tyst på länge.

Angelologi hade totalt dövat mitt inre.

I måndags, när det var som allra värst, fick jag kritik på Steven. Och nu vill jag säga - nej, jag lägger ingen skuld på kritikern för jag vill ha kritik, jag behöver kritik det är det som utvecklar texten så nu vill jag inte att personen eller personer i fråga som gett mig kritik tar detta som att jag inte vill ha kritik eller som om detta på något sätt är deras fel, detta var bara den kamp som utspelat sig i min hjärna - .
När jag fick denna kritik insåg jag hur mycket jag hade kvar att göra på Steven också och plötsligt såg jag bara allt jag hade kvar och inte allt jag hade gjort, jag såg min otillräcklighet, jag kände mig oduglig. Jag skulle aldrig kunna göra dessa själars öde rättvisa. Med tystnaden i mitt huvud skulle det inte bli lättare.

På tisdagen valde jag att inte ens skriva på morgonen, som jag brukar, utan satt och pillade med ett program till en fest, jag ska på på fredag, under tågresan. Först på eftermiddagen tog jag upp texten och tvingade mig själv att läsa och pilla lite, skriva några rader. Sedan lade jag patiens.

I dag hördes en liten försynt röst igen. Han hade kommit upp ur djupet, vågat sig fram nu när hans skrivare inte längre var upprörd över de kanonskjutna barnen. I dag har vi faktiskt blivit vänner igen men jag vet fortfarande hur otroligt mycket jag har kvar att göra och det innebär även en hel del plugg. Jag behöver sätta mig med de gamla läroböckerna från förr.

Roligt.

Jag kommer inte räkna med att vara klar med det första utkastet till årsskiftet som planerat. Hoppas mina läsare orkar vänta.