Sisters of mercy

I går var jag på Münchenbryggeriet och såg ett av mina totala favoritband: Sisters of mercy. Det är ett av de där banden jag kan sjunga med till i stort sett alla låtar och som alltid inspirerar mig i mitt skrivande och alltid får mig på bra humör. Sist gång jag såg Sisters of Mercy, eller Andrew Eldritch, som är den enda som är kvar i originaluppsättningen, var han blond och snaggad. Den här gången hade han inte något hår alls vilket på något sätt känns bättre. En vän till en vän påpekade att han inte ville gå på Sisters spelning eftersom det inte släppts något nytt material sedan början av nittiotalet men ändå turneras det årligen.

Visst kan jag hålla med om att det kan kännas lite knepigt men jag försöker se det positivt. Min mans favoritband genom tiderna var Depeche Mode. Jag säger var eftersom de efter 1990 vänt och gjort, som min man ser det, endast dålig musik. Om Andrew inte gör någon ny musik kommer jag aldrig behöva bli besviken men jag får i alla fall se honom och digga till hans musik med mina musiklikar.

Trycket var högt under spelningen och lokalerna var fullknökade. De flesta var svartklädda och många hade härliga frisyrer och sminkningar. En och annan hade vackra tatueringar med Merciful release- loggan. Medelåldern fick mig inte att känna mig som en outsider då spannet sträckte sig från allt mellan 18 upp till 60 men klumpade ihop sig runt 35-45.

Jag var inte helt nöjd med ljudet under konserten. Sisters musik är dov och med mycket eko men när det är inspelat på skiva kan Andrew jobba med fler röstpålägg och på det sättet få till det så att texten ändå går fram, trots eko och mörk röst. I lokalen där han sjöng live var det svårt att höra texten och det lät även som om han mumlade fram musiken vilket gjorde det ännu svårare. Jag led inte fullt så mycket då jag kan alla texter och glatt sjöng med ändå, det var bara två låtar jag hade lite svårt att placera.

Scenshowen var underbar. Han dolde sitt rakade huvud i en dimridå med motljus i olika färger där han ägde scenen likt en svart skugga i en färgexplosion. Jag blev arton igen och kände hur jag rycktes med i musikens toner.
Om jag skulle gå igen?
Absolut, trots att han inte släppt någon ny skiva. Allt för att uppleva en känsla av sammanhang och mörk lycka.

Snygga t-hirts har jag dessutom ökat samlingen med.