Det här med sjuka barn

I morse när jag gjorde mig i ordning vid halv sex så hörde jag ljudet av en trasig säckpipa från dotterns rum. När jag kikade in såg jag att det var dotterns som hade ett kraftigt astmaanfall. När jag väckte henne för att ge henne medicinen så såg hon upp på mig med glansiga ögon och bräkte fram med sin röst (som annars brukar påminna om älvans i "Scrooges") som lät som om hon satt en apelsin i halsen "Mamma, jag har ont i halsen".

Maken och jag vabbade lite var, han två timmar och jag två timmar, här är vi rättvisa. När jag ringde hem, strax före två, för att höra hur det var med sjukligen så svarade en mycket glad liten tjej:
"Hej, är det mamma, vet du vad, jag har städat idag, mitt rum, och så har jag plockat iordning alla tidningarna, för att överraska pappa. Visst är jag snäll då?"
"Eh, ja, men är du sjuk då?"
"Jaa aaaa" säger hon jätteglatt "jag är jättesjuk"

När jag kom hem är hon som en gummiboll. Hon studsar i soffan och jag måste säga till henne flertal tillfällen att lugna ner sig. Jag och maken känner oss skeptiska till hennes sjukdomstillstånd. Visst, hon är snorig, visst hon har en tupp i halsen men hur dåligt mår hon. Skulle hon kanske orka gå till skolan. Vi hade inte tagit tempen.

Jag tog tempen på den lilla pigga sjukligen.

Hon har feber...

Vafan! När jag har den febern ligger jag i sängen och är ynklig.