Jag har två barn som kräver näring i form av mat, och de kräver kärlek och det finns vissa konkreta behov som måste tillfredsställas annars dör dom. Fysiskt!
Mitt tredje barn kräver näring i form av mina tankar och konkret behöver det att jag skapar annars finns det risk att även det dör. Men risken att socialtjänstens barn och familjeomsorg skulle komma springande för att det tredje barnet dör på grund av mitt missunnsamma beteende, är inte stor.
Mitt tredje barn, Alvhilda, är huvudkaraktären i min bok som jag varit tvungen att lägga ifrån mig och inte skrivit på sedan jag fick mitt jobb. På grund av detta har hon blivit trotsig. Hon finns hos mig hela tiden, hänger runt mina ben när jag är på väg någonstans, hänger runt min hals och skriker i mina öron när jag ska laga mat eller gör något annat sådant där viktigt som har att göra med fysisk överlevnad och när jag sitter vid datorn och jobbar på jobbet, hänger hon sig framför skärmen och viftar med sina händer.
Hon berättar oavbrutet för mig vad hon håller på med och varför och vad andra tänker och tycker och hur allt ska sluta och hon är så otålig att hon hoppar upp och ner och stampar med foten.
Det är fruktansvärt att vara mor till ett sådant övergivet stackars barn.
Mitt tredje barn kräver näring i form av mina tankar och konkret behöver det att jag skapar annars finns det risk att även det dör. Men risken att socialtjänstens barn och familjeomsorg skulle komma springande för att det tredje barnet dör på grund av mitt missunnsamma beteende, är inte stor.
Mitt tredje barn, Alvhilda, är huvudkaraktären i min bok som jag varit tvungen att lägga ifrån mig och inte skrivit på sedan jag fick mitt jobb. På grund av detta har hon blivit trotsig. Hon finns hos mig hela tiden, hänger runt mina ben när jag är på väg någonstans, hänger runt min hals och skriker i mina öron när jag ska laga mat eller gör något annat sådant där viktigt som har att göra med fysisk överlevnad och när jag sitter vid datorn och jobbar på jobbet, hänger hon sig framför skärmen och viftar med sina händer.
Hon berättar oavbrutet för mig vad hon håller på med och varför och vad andra tänker och tycker och hur allt ska sluta och hon är så otålig att hon hoppar upp och ner och stampar med foten.
Det är fruktansvärt att vara mor till ett sådant övergivet stackars barn.
Det låter jobbigt
SvaraRaderaMest frustrerande. Det mest frustrerande tror jag är det att när jag väl sätter mig ner och ger mitt tredje barn en chans, då rabblar det jättesnabbt så jag hinner inte med och när jag försöker lugna ner det så blir det bara tyst
SvaraRadera