Jag äskar Stephen Kings författande. Han skriver nervkittlande och han har ofta tvister i sina berättelser som leder berättelserna i nya riktningar som man inte förväntade sig från början. En av de viktiga recepten i Kings storys är avsluten. Han avslutar tillfredsställande, han tar berättelsen till klimax. Man känner att hans berättelser har en spännande inledning, en nervkittlande mitt som ger och tar samt ett avslut som gör att man känner att man faktiskt fått den tillfredsställelse som berättelsen utlovat från början, även om den lämnar en med frågor och funderingar.
Därför blev jag väldigt nyfiken på Joe Hill som förutom är Stephen Kings son, även är rosad och anses vara ett stort hopp inför framtiden inom skräckgenren. Jag tog därför och köpte en av hans novellsamlingar, Vålnader, för att få lära känna min författarförebilds sons litteratur men jag är lite förvirrad. Han skriver som jag pratar när jag är trött och lite påverkad. Nej, han sluddrar inte men en av de saker min make brukar fråga mig ibland när jag är i det tillståndet är:
När jag kommit till slutet av varje novell har jag upplevt att hela berättelsen varit bortkastad tid, helt utan mening. Säcken knyts aldrig ihop och det är som om han skrivit och byggt upp något och plötsligt tröttnat på storyn och bara slutat skriva.
Han har skrivit en roman som jag hört är bra men efter de här novellerna vågar jag inte lägga ner ett så långt engagemang som en roman kräver. Jag behöver avslut på de romaner jag läser, annars blir jag ett frustrerat odjur som ryter och frustar eld. Jag vet inte ens om jag ids läsa färdigt den novell jag påbörjat senast. Med tanke på att den ändå inte kommer avslutas på ett tillfredsställande sätt kan jag lika gärna rulla över på sidan och säga:
Därför blev jag väldigt nyfiken på Joe Hill som förutom är Stephen Kings son, även är rosad och anses vara ett stort hopp inför framtiden inom skräckgenren. Jag tog därför och köpte en av hans novellsamlingar, Vålnader, för att få lära känna min författarförebilds sons litteratur men jag är lite förvirrad. Han skriver som jag pratar när jag är trött och lite påverkad. Nej, han sluddrar inte men en av de saker min make brukar fråga mig ibland när jag är i det tillståndet är:
Joe skriver bra, språket är fylligt och inledningen lovar mycket. Han är uttrycksfull och skriver beskrivande. Jag kan ryckas med i hans bildspråk och det pirrar i mig men... alla noveller har hittills avslutats i antiklimax och jag börjar bli lika förbannad och desperat som en otillfredsställd kåtbock en fredagskväll som fått ihop det med en tresekunderskille!"Hur många meningar har du hunnit med att inte avsluta under de senaste fem minuterna?"
När jag kommit till slutet av varje novell har jag upplevt att hela berättelsen varit bortkastad tid, helt utan mening. Säcken knyts aldrig ihop och det är som om han skrivit och byggt upp något och plötsligt tröttnat på storyn och bara slutat skriva.
Han har skrivit en roman som jag hört är bra men efter de här novellerna vågar jag inte lägga ner ett så långt engagemang som en roman kräver. Jag behöver avslut på de romaner jag läser, annars blir jag ett frustrerat odjur som ryter och frustar eld. Jag vet inte ens om jag ids läsa färdigt den novell jag påbörjat senast. Med tanke på att den ändå inte kommer avslutas på ett tillfredsställande sätt kan jag lika gärna rulla över på sidan och säga:
"Jag känner inte fört ikväll Joe, avsluta du på egen hand"
Delar inte alls din uppfattning där. Sen kan jag väl säga att "En hjärtformad ask" är resor bättre än novellerna, och den har ett slut som nog kan tillfredsställa damen.
SvaraRaderaOch läs inte "Signal" av Stephen King om du tycker han är bra på slut...
Vilken fyllig beskrivning av din läsupplevelse - kanske intressantare för mig att läsa än det du läst:-)
SvaraRaderaKram