Tidigare satt jag vid datorn, hemma, i stort sett hela dagarna. Jag startade datorn, kollade av facebook, kollade lite jobbannonser, läste lite bloggar, sökte lite jobb, skrev på romanen, skrev lite blogg, sökte jobb och läste bloggar och uppdaterade facebook.
Jag kunde då få höra kommentarer om att när man satt så mycket framför datorn och bara levde genom facebook och bloggen (framförallt bloggen) så hade man inget liv. Det är visst lite patetiskt i vissas ögon.
Nu har jag ett jobb och sitter därför inte framför datorn speciellt mycket längre. Jag går upp fem, åker till jobbet och börjar jobba sju. Kommer hem mellan fem och sju på kvällen och då är det bara laga mat, lägga barn och däcka. Jag hinner inte bearbeta min bok ens längre.
Jag har fått jättemånga trevliga arbetskamrater, jag måste faktiskt erkänna att jag nog inte trivts lika bra i ett arbetslag som jag gör just nu. Det skrattas mycket, skämtas och fånas hela dagarna samtidigt som man har en otrolig stress och press på sig att klara av nära hundra ansökningar på lite drygt två veckor. När jag inte hinner gå in på internet så innebär det att jag hinner skriva några små inlägg på mobilen, kolla facebook på mobilen men att fördjupa sig i andras bloggar, det hinner jag inte längre. Att kommentera bloggarna är ett helt företag och funkar oftast inte.
Jag har märkt att jag saknar mitt "Patetiska, ytliga" liv. Det är inte så patetiskt och ytligt alls, det är ett socialt spektra med många spännande möten och vad jag kan säga är att det känns lite tomt. Jag saknar kommentarerna som gav mig glädje, jag saknar att ta del av andra kamp med böcker, barnuppfostran och kaosartade hus.
Jag saknar er!
Jag kunde då få höra kommentarer om att när man satt så mycket framför datorn och bara levde genom facebook och bloggen (framförallt bloggen) så hade man inget liv. Det är visst lite patetiskt i vissas ögon.
Nu har jag ett jobb och sitter därför inte framför datorn speciellt mycket längre. Jag går upp fem, åker till jobbet och börjar jobba sju. Kommer hem mellan fem och sju på kvällen och då är det bara laga mat, lägga barn och däcka. Jag hinner inte bearbeta min bok ens längre.
Jag har fått jättemånga trevliga arbetskamrater, jag måste faktiskt erkänna att jag nog inte trivts lika bra i ett arbetslag som jag gör just nu. Det skrattas mycket, skämtas och fånas hela dagarna samtidigt som man har en otrolig stress och press på sig att klara av nära hundra ansökningar på lite drygt två veckor. När jag inte hinner gå in på internet så innebär det att jag hinner skriva några små inlägg på mobilen, kolla facebook på mobilen men att fördjupa sig i andras bloggar, det hinner jag inte längre. Att kommentera bloggarna är ett helt företag och funkar oftast inte.
Jag har märkt att jag saknar mitt "Patetiska, ytliga" liv. Det är inte så patetiskt och ytligt alls, det är ett socialt spektra med många spännande möten och vad jag kan säga är att det känns lite tomt. Jag saknar kommentarerna som gav mig glädje, jag saknar att ta del av andra kamp med böcker, barnuppfostran och kaosartade hus.
Jag saknar er!
Det patetiska är väl att man inte kan låta folk göra som de vill. Live and let live!
SvaraRaderaJa så där kommer det nog bli för mig med snart, så jag ska börja jobba i Sverige. Är du lärare?
SvaraRaderaJa, vad är det för en konstig inställning? Att man inte har ett liv för att man är ute på nätet eller skriver en bok? Bloggandet är oerhört socialt och ett snabbt sätt att få kontakt med massor av olika sorters människor. Jag förstår att du inte har tid att besöka andras bloggar nu, och jag förstår att du saknar det:).
SvaraRaderaKram!
Det är ofta den äldre generationen som ifrågasätter :) men jag kan känna i vissa kretsar att det tar emot att säga att man bloggar :D
SvaraRaderaNej Malin, jag är inte lärare, men det hade lätt varit ett yrke jag skulle trivts med. Jag är socionom och för tillfället jobbar jag med att betala ut pengar åt folk lite mindre pengar. Drömmen var att jobba som skolkurator eller jobbcoach :) välkommen till Sverige, du är lärare gissar jag?
Boken är väl inte något av det som dom ser som olivigt utan facebook och blogg :)
Vad jag mest ville få fram i inlägget var väl just saknaden efter er och inte så mycket folks syn på mitt cyberliv.