Höjden av pinsamhet

Idag har varit en sådan där mötesdag på jobbet. På morgonen APT och på eftermiddagen handläggarträff. Det innebär sittande passivt i flera, flera timmar. Då tillägger vi att jag dessutom går upp fem och alldeles för ofta inte riktigt känner att jag är med i samtalen eftersom jag antingen är ny och inte vet bakgrunden eller bara har en tillfällig tjänst och det som det pratas om kommer inträffa efter att min tjänst tagit slut. Lägg dessutom till lunchens matkoma på det så kan ni tänka er precis hur svårt jag hade att hålla mina ögon öppna.

Jag hade en fin strategisk plats, nästan längst bak där jag kämpade som en tog med att hålla ögonen öppna. Det var inte så att intresset inte infann sig, jag var intresserad men vid sådana tillfällen är det som om mina ögon lever sitt eget liv. Ögonlocken faller ner och jag upplever en fallande känsla, man skulle kunna säga att jag attackslumrar. Den där fallande känslan fick mig dock att reagera och vakna till varje gång men mot slutet så lyckades John Blund smyga sig på mig rejält och jag somnade.

Jag vaknade dock snart av ett ryck då en av mina kollegor sparkade till mig och skrattade. Jag fattade inte riktigt vad som hände men upptäckte att alla höll på att dela in sig i grupper genom att säga en siffra. Det räknades längst bak och närmade sig mig och den som satt snett bakom mig sa "Sex" och jag hängde snabbt och fint på med att säga "Sju" vilket fick ett flertal i salen att skratta.

Jag blev då informerad om att när sparken kom på mitt ben hade jag precis missat min räkning och många hade vänt sig och sett att jag dåsade. Därför var det till att börja med inte min tur att räkna och dessutom så räknade vi bara till sex så min sjua kunde inte bli mer fel.

Vad ska jag säga, jag är proffs på att göra intryck i början på en anställning. Gruppledaren frågade mig lite fnittrande om jag hade koll på läget när vi stod och tog fika lite senare.

Känns stabilt.