Ett steg frammåt

Efter att ha haft ett fullständigt stiltje under en tid i fråga om min roman så känns det som om jag börjar ta upp den igen. Som jag skrev nu senast så har det burit mig emot att läsa och möta min egen text. Nu har jag ändå tvingat mig till det, ätit gröten ändå som sagt, och jag har börjat analysera vad det är jag inte gillar. Jag har börjat skriva om texten så den mer liknar det jag faktiskt vill ha fram.

När jag gnällde ut mina känslor fick jag respons från Malin Roca Ahlgren som erbjöd sig att läsa en bit och komma med konstruktiv kritik som kan hjälpa mig framåt. Jag tackade och tog emot, man kan säga att min konstruktiva och skapande sida trampade på den inre kritikern och pressade ner denne så det enda den fick fram i sin klämda position var "Ja, men jag ska bara kolla över kapitlet först så det duger tillräckligt". Sedan fick inte kritikern säga mer utan fick skamset gå och slicka såren i ett tyst hörn där jag ignorerar dess negativa utstrålning.

Samtidigt så skickade jag till ett av mina starkaste bollplank, Tant Barbro, som jag allt som oftast har vänt mig till och bollat idéer. Henne vet jag på ett ungefär var jag har och maken som jag också vet ungefär var jag har. De har redan fått läsa saker jag gjort så det är inte det stora steget, att skicka till någon som aldrig blivit utsatt för mina texter tidigare känns lite läskigare. Jag hoppas hon säger det som min man och Tant Barbro inte säger men på ett skonsamt sätt.

Nu ska jag sätta mig med andra kapitlet och göra det läsbart i alla fall för mig och min inre kritiker.