Att skriva: på gott och ont.

Malin har skrivit ett inlägg angående att skriva blogg/microblogg och frågade oss läsare varför vi gjorde dito. Jag gav ett litet svar i hennes blogg:

Perny sa...

Jag började blogga för att jag ville skriva av mig. Jag har ett otroligt stort behov av att uttrycka mig i bokstäver, text. Jag har då fått kommentarerna "kan du inte lika gärna skriva dagbok för dig själv" men det är inte riktigt samma sak. Jag har skrivit för byrålådan i så många år nu, noveller framförallt, och även om jag inte skriver noveller på internet så får jag ändå respons på bloggen.

Jag började twittra för ett tag sedan för att ha en uppdatering i min blogg från twitter då jag kunde skriva några fåniga uppdateringar när jag var ute och sprang. När jag började mobilblogga dog mitt konto kan man säga.

Facebook började jag med också för att ha kontakt men det har blivit lite av en informationssökning och microblogg i dag.

OJ, så långt det blev, skulle kanske lika gärna ha skrivit inlägg om detta i bloggen :D

Malin, Costa Brava sa

Perny; Så du bloggar mest för responsen? kom bloggen innan bokskrivandet till dig?

Perny sa...

Bokskrivandet höll jag på med sedan småbarnsbenen, då fanns inte ens internet ;)

Jag har däremot aldrig varit någon direkt dagboksskrivare för det har inte gett mig något.Det är inte riktigt sådant jag skriver om i min blogg heller, fast jag skriver ju ändå, vare sig jag får respons eller inte så, jag skriver väl för att roa helt enkelt, vare sig jag lyckas eller inte :D

Jag har efteråt även funderat fram och tillbaka angående det här med blogg och författande. Jag började blogga långt efter att jag började skriva men jag började blogga innan jag började skriva fokuserat. Jag tror att min blogg var bra för mig för att kunna sammanfoga allt mitt spretande när det kommer till skrivande.

Jag har många gånger fått läsa hur skrivprocessen går till hos andra och jag känner inte igen mig. De flesta pratar om att de visste att de ville skriva en bok men visste inte vad de skulle skriva om. För mig är det tvärt om, på gott och ont. Jag lever med historierna, natt som dag. Jag delar medvetande med:

• en halvvampyr som vill offra allt för kärleken
• en ung pojke som hamnat i en tidsålder där han vet att ödet bär katastrofer i hans "framtid"
• en vilsen kvinna som håller på att förvandlas till något hon inte vet vad det är men att det bär med sig död och lidande
• en kvinna vars hela uppväxt är kantad av mobbing och hårda ord och när hon väl har hämnden i sikte så dör hon, bara för att vakna upp till sin värsta mardröm
• en tjej som lever i en framtidsvärld där katastrofen har ödelagt hela jorden och alla har hittat olika sätt att överleva på och en hemsk sanning börjar ödelägga även det som hon kallat hem under hela sitt liv
• en person vars väsen blivit bortkopplat från kroppen på grund av något fruktansvärt som riskerar att ödelägga hela jorden

och de blir bara fler och fler för varje vecka som går. De slåss om utrymmet i mitt medvetande, de besöker mina drömmar och mina dagdrömmar, skriker för att göra just sin röst hörd, för att jag ska skriva just dess historia.

Jag behöver inte böcker och teve, för min egen del skulle det räcka med att jag satte mig i soffan, lät det vara tyst omkring mig, sluta mina ögon och låta dem tala till mig. Teve och böcker hjälper mig istället att stänga av en stund. Under min uppväxt trodde jag att detta var normalt. Det är väl klart att alla har inneboende karaktärer som berättar historier för dem och jag hade aldrig tålamod nog att sitta igenom en hel story eftersom det alltid var någon annan karaktär som fick mig att lämna de projektet. Det har därför blivit mest noveller genom åren för då har jag hunnit förkorta ner deras historier och eller använt fragment som ändå fått dem att tystna, ett tag. Men det var först i nian jag började skriva på dessa historier och noveller, efter ett standardprov(nationellt prov) där en av uppgifterna var att skriva första kapitlet av en bok. Det var som om jag gick in i en trans och bara skrev och skrev och karaktären talade till mig, berättade vad han gjorde när han gjorde och varför. Efteråt kom min lärare fram till mig och sa att om jag någonsin skrev hela boken ville hon ha en kopia för hon hade svårt att släppa den. Hon ville vända blad men där var det tomt.

Det var min allra första story.

Mitt stora problem när jag skriver är att det aldrig blir lika bra på papper som i mitt huvud. Det är ungefär som om du ser den mest vackra bild framför dig du någonsin sett och sedan ska du förklara den för någon annan. Jag känner alla de känslor mina karaktärer känner och jag genomlider alla deras svårigheter och blir frustrerad när jag märker att det blir så kalt i text. Jag älskar däremot att skriva och det kan nästan vara lite av en euforisk upplevelse. Jag älskar att sitta vid datorn och låta fingrarna svepa över tangenterna och mina tankar kommer fram. Det är skit samma om jag skriver mina egna ord, om jag skriver deras ord eller om jag bara skriver en utredning i tjänsten, bara jag formar ord. Det är däremot en skön separation från mina berättelser eftersom jag genom att skriva vad som helst blir tryggare och mår bättre i mig själv och kan då kasta mig in och skriva även deras ord.

Så, varför bloggar jag egentligen?
Jag bloggar för att uttrycka mig på det sätt som jag själv älskar, genom det skrivna ordet, jag bloggar för att bygga upp min säkerhet i att uttrycka mig, att bygga upp mitt självförtroende i att låta andra läsa mina ord och jag skriver även för att skapa nätverk med andra som författar för att få stöttning och kunna ge stöttning i en gemensam strävan. Som jag sagt tidigare, jag vet inte om mina böcker kommer bli publicerade, min inre kritiker kan vara för hård mot mig, men vad jag vet är att deras historier måste få komma ner på papper innan jag exploderar.