Jag är lite dålig på att pricka av listan dag för dag, det blir lite då och då när jag kommer på att jag har den. Nu ska vi i alla fall avhandla mina tårar.
Det här får mig att gråta:
Lotta på bråkmakargatan
vad tror du att det hände sen (mumintrollen)
Toy story
Nalle Puh
Jag lägger ner listan, den kan bli hur lång som helst, men som ni ser så är ribban väldigt låg, sedan jag fick barn. Innan var jag hard as a rock. Gråta, ha! tillåt mig småle. Nu för tiden är det som om det blivit en läcka i systemet och så fort det är lite så där småfint eller lite oroligt eller ledsamt då knyter det sig i halsen på mig och tårarna börjar flöda. Det är riktigt krångligt att läsa för barnen eftersom jag aldrig klarar av det utan att min röst sviker sig och jag sitter och försöker dölja Niagarafallet som strömmar ner för mina kinder. Barnen är ju vana, de har ju alltid haft mig som mamma och jag har ju alltid varit blödig så länge de känt mig, men maken däremot, han är riktigt elak ibland.
När vi sitter och tittar på någon film där det blir så där fint på slutet och mina tårar börjar komma så försöker jag liksom att göra det på ett så fint sätt som möjligt. Jag försöker göra det i smyg alltså. Det är däremot omöjligt med min make för han vet ju ungefär när kranarna börjar läcka. Då lutar han sig framåt och börjar studera mig för att sedan utbrista:
Det här får mig att gråta:
Lotta på bråkmakargatan
vad tror du att det hände sen (mumintrollen)
Toy story
Nalle Puh
Jag lägger ner listan, den kan bli hur lång som helst, men som ni ser så är ribban väldigt låg, sedan jag fick barn. Innan var jag hard as a rock. Gråta, ha! tillåt mig småle. Nu för tiden är det som om det blivit en läcka i systemet och så fort det är lite så där småfint eller lite oroligt eller ledsamt då knyter det sig i halsen på mig och tårarna börjar flöda. Det är riktigt krångligt att läsa för barnen eftersom jag aldrig klarar av det utan att min röst sviker sig och jag sitter och försöker dölja Niagarafallet som strömmar ner för mina kinder. Barnen är ju vana, de har ju alltid haft mig som mamma och jag har ju alltid varit blödig så länge de känt mig, men maken däremot, han är riktigt elak ibland.
När vi sitter och tittar på någon film där det blir så där fint på slutet och mina tårar börjar komma så försöker jag liksom att göra det på ett så fint sätt som möjligt. Jag försöker göra det i smyg alltså. Det är däremot omöjligt med min make för han vet ju ungefär när kranarna börjar läcka. Då lutar han sig framåt och börjar studera mig för att sedan utbrista:
"Nääää gråååååter duuuuuu!!!???"
Samma här. Sen jag fick barn gråter jag för precis allting
SvaraRaderaMan undrar vad det beror på, att man blivit så blödig sedan man fått barn.
SvaraRaderaSå är det verkligen, saker förändras när man får barn :)
SvaraRaderaBlir det så för alla måntro?
SvaraRaderaGrinar hela tiden. Jag har mina teorier om varför. Tar det över den där tekoppen. :)
SvaraRaderaJapp, te och samtal för själen, det är bra grejer det :)
SvaraRadera